Nej inte fan var det min dag i SL-trafiken idag inte. BLÄ!Allting började med att jag imorse skulle ta mig till sjukgymnasten (för typ 711e gången). Jag tänkte inte mer på det utan att jag var i otroligt god tid, utan sitter där med hörlurarna i och läser kassa nyheter i metron.
Men!Helt plötsligt tittar jag upp och inser att fan, jag är ju redan i Liljeholmen - jag skulle ju ha bytt förra stationen. Och helt plötsligt börjar tåget röra på sig.
- Min första tanke;
Faaan, nu åker jag ju för långt så nu är det försent att byta. Blir till att gå av nästa, åka tillbaka och byta igen. Nu kommer jag bli sen.- Min andra tanke;
Vad i helvete? Varför står det att Liljeholmen är slutstation för detta tåg?!!- Min tredje tanke;
Vart fan i helvetees jävla skit är alla andra passagerare?Så då satt jag helt plötsligt där. På ett tåg som hade nått sin slutstation, men fortsatt att röra på sig.
Helt ensam. Jag får panik för att jag inser att jag kommer bli sen till sjukgymnasten igen. Sen får jag trippelpanik för att jag inser att jag inte har nååågon jävla aning om vart jag är på väg. Ett tåg som har nått sin slutstation men fortsätter åka, vart fan tar det vägen?!
Jag rusar upp och trycker på alla möjliga öppna-dörrar-knappar som jag kan hitta. Det hjälper inte. Tåget fortsätter åka.
Jag tittar på nödsignals-knappen och läser "Missbruk beivras". Jag tänker på om det här skulle vara att missbruka knappen? Jag hinner tänka att jag undrar hur mycket jag får böta, och är det värt det? Sen hinner jag inte tänka nå mer.
För då står vi helt plötsligt stilla. I en tunnel någonstans. Vafaaaan.
Till slut kommer det en gubbe gående på rälsen någonstans. Tittar på mig och skakar på huvudet. Går in i förarhytten och säger till mig att "Jag kör snart tillbaka till stationen, men det kommer ta ett tag, du får vänta".
Jag säger förlåt, men han tittar bara ännu elakare på mig.
Jag inser att nu är jag sjukt sen till sjukgymnasten och fan fan fan mig för att jag lyckas med något varenda jävla gång. Efter mycket om och men börjar tåget rulla tillbaka till Liljeholmen och jag hinner skymta "Norsborg - 2 min". Det var det tåget jag skulle med, och
jag sprang sprang sprang - och hann! Till min otroliga lycka ser jag att eftersom jag var tidig imorse så kommer jag ändå komma fram PRICK, så jag kommer hinna i tid!
Så jag sitter där och andas ut, enda tills jag i mina öron hör;
BILJETTKONTROLL!
Och i vanliga fall hade detta inte varit ett stort problem. Inte något problem alls faktiskt. Jag åker ju på ett sånt där fint studentkort som jag är tillåten att ha - med studentintyg. Med det studentintyg som jag en timma tidigare
med flit lagt ur väskan "för att jag inte behövde det idag". Så än en gång börjar jag hyperventilera och tankarna rusar iväg på mig:
- Min andra första tanke;
Fan helvetes jävla skit!! Hinner jag springa av tåget? Nej - vi åker ju redan.- Min andra andra tanke;
Vad kostar det egentligen att böta?! Har jag råd med det? Nej.- Min andra tredje tanke;
Är dom tillräckligt långt bak i vagnen? Hinner jag gå av nästa station och på vagnen bredvid istället? JA!Så där satt jag med min plan. Vi kommer till Aspudden och dörrarna öppnar sig. Jag vänder mig om för att kuta av när jag känner en hand på min axel; "Biljettkontroll!".
Faaan!"Alltså, jag ska av här" (och sen den dummaste jävla kommentaren av alla) ", vill du följa med?"
Tanten tittar på mig som att jag är dum i huvet och jag börjar febrilt leta efter mitt SL-kort. Hittar det. Visar det. Hon "Okejar" och jag kastar mig av tåget precis innan dörrarna stängs.
Innan dörrarna stängs. Så där stod jag i Aspudden och ser mitt räddande-tåg-i-nöden åka iväg ifrån mig.
Det är nu jag ger upp. Inser att det idag inte är min dag i SL-trafiken. Inser att jag kommer bli försenad. Inser att fan i helvete vilken morgon jag har haft. Inser att jag kommer
skratta åt det här senare.
Inser att det tamefan alltid händer mig sjuka saker när jag är påväg till sjukgymnasten..