Det är nog ganska exakt tio månader sedan vi träffades för första gången, nu. December 2011 och du blev ett nytt och välkommet tillskott till familjen. Hur allt började. Hur du tog ditt pick och pack från Skåne (och jag inte riktigt ville att du skulle komma ifrån Skåne eftersom det fanns en hatkärlek mot den delen av Sverige, och hur dialekten påminde mig om något/någon annat/n, hur det kändes som att jag bytte ut en skåning mot en annan, men hur du var så bra ändå) och flyttade in i rummet här bredvid. Det som numera heter Hannas rum. Det rum som Pyret nu springer in i och jamar som att hela världen har lämnat honom. Det känns lite så ibland.
Lite som att bli dumpad på nytt. Fast ändå inte. Jag känner mest glädje. Glädje över att det var just du som flyttade in i Hannas rum. Att Hanna fick bo i det rum som så uppenbart skulle vara just Hannas rum. Glädje över att Sara skickade det där smset och berättade att hon hade en bekant som ville flytta. Glädje över att det är just du, som är den där Hannan, som flyttade in.
För du är en helt fantastisk människa.
Du flyttade in i mörkaste december. Snön hade inte fallit och det var en mesig start på vintern. Du flyttade in hos en tjej vars liv var kaos. Du flyttade in och fick lyssna och höra och lyssna lite till. Trots att du kanske inte alls ville veta. Men du lyssnade och hörde. Efter ett år av kaos och rån och olycklig kärlek och stress och en hyra som var alldeles för hög så flyttade du in - mitt i kaoset.
Men du fick mig på andra tankar. Du visade att Skåne inte behöver vara kopplat till dåliga minnen. Du fick mig att gilla Skåne lite mer igen. Jag som hade fördomar att tjejer som pratade skånska lät knäppa i huvudet. Du fick mig att börja gilla den skånska dialekten - och nu är jag nästan helt såld.
Ditt skratt är fantastiskt. När du bryter ut i ett gapskratt som verkar komma från det innersta. Det är ett skratt som dyker upp i mitt minne när jag tänker på dig. (det låter nästan som att du har flyttat till andra sidan jorden när jag skriver så - men väl andra sidan stan)
Hur vi tillsammans har upplevt mycket och lite, viktiga och oviktiga saker, i denna lilla lägenhet. Från att en av de allra första dagarna frosta av frysen, galna brandvarnare, psykotiska städande grannar, trasiga kaffebryggare och stopp i avlopp till vardagen, till att upptäcka att världen är alldeles för liten för sitt eget bästa, att tänka att killen man träffar för tillfället är lite underlig, till tråkiga sjukdomsbesked - men även roliga antagningsbesked - och till att bara vara.
Veta att det finns någon annan där. Vi kanske sitter på varsitt rum med stängda dörrar hela kvällen. Men om, om, jag vill - så finns det någon annan där i rummet bredvid. Där fanns Du.
Jag vet inte varför jag skriver det här egentligen, för jag vet att jag lika gärna skulle kunna ringa dig och berätta. Men jag skriver, det är lite en del av mig - och det är så jag vill tacka dig. Jag skulle givetvis vilja att du bodde kvar och jag skulle ljuga om jag sade att det inte kändes tungt när du meddelade att du skulle flytta. Jag ringde min mor och berättade att jag blivit dumpad. Mamma skrattade. Det var inte kul. Och i helgen så flyttade du. Tog ditt pick och pack och klev vidare till nästa etapp i livet. Det kan jämföras med den glädje jag kände när du första dagen skulle iväg på utbildningen du precis kom in på (barnet på första skoldagen). Tyngden men även glädjen när du klev ut i vida världen (barnet som flyttar hemifrån). Avsked (även av den minsta sort) är inte min grej. Så att det är klart att det är jobbet. Men mest känner jag glädjen.
Glädjen över att du har kommit in på den utbildning du ville.
Glädjen över att du har hittat ett boende så nära och bra.
Glädjen över att du har bott här.
Glädjen över att få ha träffat dig.
Din lycka blir min lycka.
Du gör mig glad.
Tack.
ps. Om nästa inneboende är en tiondel så bra som dig, så kommer jag skina som en sol.
________________________
[okej det här kanske är världens töntigaste, överkänsligaste, sentimentalaste brev till en fd inneboende, men då får det va det, va!]
