Fiji - you are amazing

John Legend - All of me

Den kärleken jag söker.

Jag har upplevt den där kärleken, som är så total, så självutlämnande, så enkel men så ofantligt djup i sin komplicitet. Inte ofta. Snarare sällan. Men jag har upplevt den ett fåtal stunder i mitt liv. Med det sagt betyder inte det att det alltid har fungerat, eller att den andra personen har känt de sakerna.

Kärleken där man älskar varenda bit av den andra människan. All the perfect imperfections. Där man accepterar varandra för de man är. Där tilliten känns så totalt självklar.

Den.

Ge mig den igen. Ge mig den i en tvåvägskommunikation och jag är beredd att ge resten av mitt liv.

there is nothing left

There is nothing left to say.

Kanske är det sant; att varje början faktiskt har ett slut.

Å andra sidan så är enheten man mäter i något vi människor har hittat på. Tid. Jag och Carro diskuterade det häromdagen. Vi befann oss på Tonga. +11h, nära datumgränsen, på en av de öar där man är en av de allra första som får uppleva en ny dag, en av de allra första som får uppleva ett nytt år, och ett nytt datum, först. Väljer man att resa ytterligare en bit österut så reser man helt plötsligt bakåt i tiden. Den 25:e blir den 24:e och man har 24h, man redan har spenderat, på ett datum man redan upplevt, att uppleva igen. Så märkligt. Enheten tid. Vad fan är tid egentligen?

I vilket fall, så har jag skrivit så otroligt mycket de senaste dagarna. Rensat, försökt benat ut, analyserat mina egna - och andras - känslor, till den punkt då jag känner att det knappt finns någonting att addera till summan längre.

Men det känns fortfarande inte okej. Det känns fortfarande inte helt. Det känns som analysen är fullbordad, och pusslet är lagt, så långt det går. Nu finns inga fler bitar. Men ändå så är det tomt på vissa ställen, och en del bitar saknas.

Så jag har inget mer att skriva om, än det jag redan har skrivit om. Och det hjälper förmodligen inte att älta. Man kommer ingenstans. Definitivt inte framåt i alla fall. Så mycket tror jag att vi kan vara överens om.

Men jag tror att det har gjort att jag har kunnat börja läsa lite igen. Börjat läsa (och då menar jag endast 35s) i boken "Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd". Hoppas på att läsningen kommer börja gå bättre.

Klarar ännu inte av att läsa klart "Tillsammans är man mindre ensam". Den är runt 550s, och jag har ca 50 sidor kvar. Men där tog det stopp. Av flera skäl denna gång.

Det här med att klara av avsked, finns det någon kbt-grupp för det som någon kan sätta mig i eller? Heheheh.

Nog blajat.
Adjö och godnatt från lite längre bort från datumgränsen (endast +10h nu), då vi ställer om klockan ytterligare en gång inatt.

Imorgon anländer vi återigen till Fiji, men denna gång till Dravuni Island, en ö som har endast en by med en lokalbefolkning på 200 personer. Spännandeeee

Öppet brev / (o-)Logiskhet i slutet

Brev aldrig ämnat att skickas till mottagaren.

Å ena sidan så vill jag bara skrika ut att du har felfelfel. Det fungerar inte så. Det bubblar inte på som vanligt. Man kan inte förvänta sig det. Det övergår i något annat. Jag vill banka in i ditt huvud att det är den ökända och livsfarliga 8 månaders-dippen, då den glittrande nykärleken övergår i en annan sorts kärlek. Och jag är besviken över att jag inte har fått spendera mer tid under de sprakande månaderna med dig. Jag vill hetsigt förklara att du borde dra lärdom av mina erfarenheter och misstag, att jag också har trillat dit, så så många gånger, innan jag lärde mig att det fortsätter inte kittla i magen för alltid. Det övergår i en annan slags kärlek, som är djupare. Dock har inte möjligheten till närhet, hud och djup ögonkontakt funnits där, sånt som hjälper att bygga upp, och det går inte att göra något åt nu i efterhand. Avstånd sliter ner. Avstånd nöter bort. Varje dag.

Så jag vill som sagt å ena sidan berätta på alla världens språk, tills du verkligen förstår, att du har felfelfel. Att det är allt som händer i ditt liv nu, som också påverkar. Att jag skall komma hem - vad innebär det? Att du börjar nytt jobb - vad innebär det? Att den gamla vardagen med stockholm, vänner och familj infinner sig - den är familjär och det är tryggt. Att osäkra saker inte är tryggt. Att tankar börjar snurra och blir till en rullande snöboll som snabbt blir så stor att man bara måste göra något för att den skall försvinna, och så tar man ett tryggt beslut. För att inte riskera att göra någon annan ledsen. För att inte riskera att bli ledsen själv. För att osäkerheten känns för stor och läskig att utforska vidare.
Att det egentligen handlar om att man måste ta sig igenom det där - våga testa. Att doubt kill more dreams than failure ever will.

MEN. Å andra sidan så vill jag lugnt och sansat bara säga att jag förstår. Jag har varit där också. Och det är meningslöst då. När man inte har några känslor kvar. När det ekar tomt. Det är en helt annan sak. Jag har också varit där, då känslorna är helt slut. Då man tittar tillbaks och undrar - "hur fan tänkte jag? Har jag verkligen känt de där sakerna? Det verkar så främmande och långt borta nu." Jag har också rabblat ur mig haranger med "det är klart att jag fortfarande har känslor kvar för dig", "jag tycker fortfarande om dig jättemycket", "det är klart att jag vill fortsätta träffas och höras", "vi ska fortsätta vara vänner", "du är så himlans bra". För att man såklart bryr sig, för att man inte vill såra den andra, för att man själv faktiskt tror på att man menar det man säger.
Men så går man därifrån efteråt med ett så lättat hjärta, som studsar hejvilt av lycka, och som känner sig frittfrittfritt. Och man har absolut ingen lust att ens kasta en blick över axeln, och än mindre lust att egentligen höras. När alla känslor är borta. Det är meningslöst då.

Så ja, å andra sidan, vill jag viska ömt att jag förstår, att det är logiskt då. Att jag inte dömer. När inga känslor finns kvar, så är det inte ens värt att kämpa. Det finns ingenting att kämpa för då.

Ingen borde kämpa för någon som inte har några känslor för en. Alla är värda bättre än så.

Slutsatsen är 3d-versionen av två sidor av samma mynt; Osäkerheten är värd att testa. Men utan några känslor kvar är det värdelöst, och givetvis onödigt.

perfectly imperfect, yeah i hope that you see

in love

Kookaburra

ok, det här med att det blir varmare...

När värmen kommer så för det också med sig alla jävla mygg. Jag har redan blivit sönderbiten av sandflies så det räcker och blir över en gång. Bläääää för mygg

Får mig att minnas sommaren i Lesjöstrand när det var knottinvasion och man knappt kunde gå ut.

Så illa är det såklart inte här. Man ser typ en mygga. Men den hinner typ å andra sidan bita en 4 ggr på 5 minuter, haha.

Hälsningar
Sönderbiten tjej 88

våren är på väg

Augusti.
Idag har det varit varmt och fuktigt. Dagarna blir längre och värmen återvänder sakta men säkert. Tidig vår i Cairns.

Jag har snart varit i Australien i 5 (f e m!) månader. Time flies. Still things to do and see.

Jag ser inte fram emot hösten och vintern i Sverige. Även då jag saknar Sverige mer för varje dag och är så pepp på jul (i augusti? Mm, jag vet. Men min hjärna går redan runt och nynnar på julsånger). Men det långa mörkret och den halvbitande kylan med icke-väder och slask är bara ett enda stort uuugh hos mig.

Så jag njuter här. Våren. Värmen. Ljusets återvändande. Augusti är inte lika deppig på den här sidan klotet. Det är inte ett farväl av sommaren, ljuset och den glittrande livsglädjen och spontaniteten i folks ögon som bara går att hitta under den svenska våren och sommaren.

-
Men jag saknar mina katter. Jag saknar min lägenhet. Jag saknar rutiner. Jag saknar att kunna åka hem till Julia och ta ett bad. Eller att åka till Västerås över dagen för att få en spruta av min mamma, i stället för någon random doktor i någon random stad på något random sjukhus.

Samtidigt som jag redan cravear nya äventyr, nya resor.

Jag skulle vilja flytta också. Alltså byta lägenhet. I Stockholm.

Jag tror, när jag tänker efter, att det jag egentligen är rädd för, är att komma tillbaka och bli lika sjuk som jag en gång var. Vilket såklart inte kommer hända, då sjukdomen är avslöjad och inte längre ett dramatiskt jag-kan-inte-ta-mig-upp-ur-sängen-problem. Men jag tror att det är det jag är rädd för. Att komma tillbaka, utan vare sig jobb eller tillgång till egen bostad. Utan rutiner. Jag är rädd för att jag ska bli sjuk igen. Vilket, återigen, inte kommer hända. Så det är en obefogad, ologisk rädsla. Men det finns så mycket minnen och spår av vad som en gång var.

Jag behöver något nytt, kanske en ny bostad, eller något, för att känna att jag har tagit mig ett steg ännu längre bort från en tid jag aldrig vill återvända till.

- - -

Så jag saknar Sverige något enormt. Men vill ändå inte lämna Australien och komma "hem". Jag både älskar och hatar Sverige av hela mitt hjärta.
Jag både cravear att stanna i Australien och cravear att komma hem till allt som är bekant i en stad jag nu kallar mitt hem.

Det finns så många bottnar. Det finns så många alternativ. Frågan är bara vilket som är det bästa; för stunden, i långa loppet och vilket av dom jag vill och borde satsa på...

- - -

Men just nu är jag här. Och ljuset och värmen är allt jag har drömt om. Så jag uppskattar det enormt. Tänk att jag faktiskt är här!