funderingar

Om jag skulle skriva en bok idag så skulle den definitivt heta
"JAG ÄR INTE ZLATAN IBRAHIMOVIĆ"

Lätt att den skulle slå.
Eller kanske inte.
Men det vore värt det ändå.

Me and a good friend

Det är jag och natten. Jag gillar den. Det jag ogillar är när den får tankarna att fara iväg, för mycket alltså. Jag tycker om att tänka. Att filura. Att fundera. Att analysera. Det tror jag är något som är ganska mycket jag. Jag gör det bäst på natten. Jag tycker om tystnaden. Mörkret. Lugnet. Den helt lugna stunden. Jag gillar att sova. Mest på förmiddagar. Jag tycker om att vara vaken på natten.

Men ibland är gränsen hårfin. Gränsen mellan vettiga tankar och galna tankar. Mellan att vara alone och lonely. Mellan att älska och att hata. Mellan att trivas och vantrivas.

Jag tror det är det som lockar mycket. Gränsen. Att balansera mellan det ena och det andra.
Jag har en svaghet för den gränsen. Den abrupta balansen som tippar åt än det ena, än det andra, hållet.

För att citera mannen Mraz:
It takes the one to have the other

Bloggdöd och mörkräddhet

Jag följde väl en sisådär 4 bloggar varje dag förut.
Nu har jag deklarerat varenda en död.

Jag kan ju inte klaga, för jag vet ju att jag inte är bättre själv. Men ändå. Ett sätt att hålla sig uppdaterad om vad som händer i deras liv.

Tragiskt ändå! Att det krävs en blogg för att hålla reda på vad sina vänner gör i sitt liv. Kommunikationsbrist tror jag att det kallas. Humm, kanske lika bra att deras bloggar är döda. Nu krävs ju liksom en uppryckning. Vara social i verkligheten. Orkar nutidsmänniskan det? Eller är det bara Facebook som gäller? Oj, vad grå världen blev helt plötsligt.

Nej, nu jäklar skall jag gå ett steg tillbaka i tiden och smsa en god vän, som jag inte pratat med på länge, istället. Ett steg i rätt riktning. Klockan är ju trots allt ganska mycket. Lite för mycket för att ringa. Eller hur?

Ursäkter för att kommunicera med vänner. Jag blir mörkrädd!

Någon dag inom en snar framtid...

Åh. Jag har mycket motivation nu.
Det är så mycket jag vill göra.
Jag vill inte göra allt i någon jävla ordning.
Snarare vill jag göra allt i en jävla oordning.
Helst allt på en gång.
Samtidigt.

Inget avbockande,
Inga måsten

Bara leva
bara göra
för stunden

Frågan är om man klarar av det, utan 80procentiga-resultat. För sådana är ju inget bra. Och jag har kommit på att jag är en mästare på dom. Slutföra saker? Mja, inte så mycket jag. Men jag ska bli bättre på det. Öva!

...Fast inte riktigt än. Jag är ju "ledig" nu. Fast på kryckor, liksom (fy fan för dem!!). Så tills jag slutar vara ledig så tänkte jag leva med allting i en jävla oordning. Tillåta mig själv det. Det är det jag känner för just nu, för stunden. Pepp. Motivation.

Det jag skulle skriva i detta inlägg var en enda mening egentligen (och en ganska tråkig sådan):
...så vill jag göra om min blogg. Från grunden liksom.

do not dare to miss me

otroligt fin dag ute.


jag orkade inte ta mig till KTH idag med tanke på att vi ska vara på lärarhögskolan lite senare.. jag är lite ställd. ska bli läskigt att komma hem till Västerås i helgen. Hur kommer det vara? Kommer det vara som vanligt? Har folk förändrats? Kommer jag börja sakna det ännu mer eller kommer jag komma hem och vara nöjd med mitt byte till Stockholm? Eller kanske både och? Det blir nog bra. Jag vet i alla fall vilka som jag ser fram emot att träffa. Otroligt mycket, dessutom.

----

Jag tror det är därför jag går runt och att det känns som att jag väntar på något. Jag vill göra något, men vet inte vad. Jag vill ha något, men jag vet inte vad. Jag vill stanna tiden, spola tillbaka tiden och hoppa tio år framåt på samma gång. Jag vill stanna hemma, och inte bara sitta hemma, på samma gång. Jag är kluven.

----

Summa sumarum är nog allt ganska bra egentligen.

it's on it's way back.

inte bra.
INTE BRAAA.


Idag har jag känt sån stress som jag inte har känt på flera ÅR. Magen är ett enda virrvarr och jag känner att det inte är en bra fortsättning. Skulle vilja ha lite lugnande te hemma nu. Skulle kunna springa ner och köpa det till affären, men istället är det nog dags för mig att börja med VFU-uppgiften som ska vara inlämnade senast; idag.

Jag har läst några av de andras och insett att jag och Richard har arbetat på ett helt annat sätt. Vi kan inte analysera och hänvisa på samma sätt som alla andra. HUR GÖR JAG DET HÄR, PÅ BÄSTA SÄTT? Helvete. (Dock så är jag nöjd över det vi har gjort, men det är ett sidospår som gör det svårare att få med alla kriterier som är nödvändiga)

Nu är det dags att börja tänka i banor som;
SLUTA STRESSA!
SLUTA OROA MIG!
Vad spelar det för roll om det här inte går bra?
Det finns ett moment till i kursen, satsa på det lite mer..
Det kommer fler chanser.
Det kommer garanterat (mångamånga) fler kurser!
Dessutom, om 10 år, kommer jag ens komma ihåg den här oron och stressen då?
Är den NÖDVÄNDIG?
Och HJÄLPER den ens mig?
Dessutom., och det allra mest lugnande;
Jag kan inte göra mer än mitt bästa.
Jag gör mitt bästa, och nå mer kan jag faktiskt inte göra.
Så nu ska jag göra mitt bästa.
(och försöka ignorera att min mage har ett förstadium till att göra p-p-p-anikont)

wish me luck.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva......
Allt händer på en gång,
nya saker, gamla saker,
saker som har legat på hög,
och allt känns skumt,
men på något sätt samtidigt bra,
tror jag.

:)

Jag vet att jag inte borde,
men,,,,,
vafan.

Hellre chansa på något,
än att ångra något man aldrig gjorde.
Eller hur?

no one else can speak the words on your lips

men samtidigt.
jag borde ha lärt mig min läxa,
a long time ago.
för vad är det man säger..

shame on you if you fool me once
shame on me if you fool me twice

hjärnan säger en sak,
hjärtat en annan.

haha. jag tror jag ska låta allt vara.
tiden löser alla problem, visst?
just nu ser jag dock inte detta som ett problem,
mer roande. haha.
Jag är knäpp.

jag sover. men jag är fortfarande trött.
jag gör saker, men to-do-listan tar aldrig slut.
jag saknar, och saknaden blir bara större.
jag famlar, och ibland är det ljust och ibland är det mörkt.

jag undrar, varför är det så upp och ner?

Generaliseringar - bra eller dåligt?Analyseringar - på ont eller gott?
Manipuleringar - vart går gränsen?

moviestar

Det känns som att jag är med i en film just nu!!! Eller mitt liv innehåller i alla fall såpass mycket screwed up händelser att man skulle kunna göra en film om allt haha.


men det var inte riktigt såhär jag hade tänkt mig att en moviestar-feeling skulle kännas. i såna fall tar jag hellre en roll i en barnfilm där det bara finns happy endings hahaha


puss på er också!

eh,rappakalja

för mycket tankar är inte bra


jag tappar fokus!
vart finns viljan
eller snarare
vad vill jag?
jag vill vill vill.
men jag vet inte vad jag vill

vad vill jag få ut av det här?
ska jag leva för dagen eller tänka lite längre?

Delete

jag tar ju bara bort allting jag skriver,..
så vad vill jag ha sagt som känns så fel att skriva?
eller skriver jag något som jag inte riktigt kan stå för?
eller är sanningen alldeles för ärlig?

jag vet bara att det högra pekfingret hamnar på deleteknappen alltför ofta.

Tidsbrist!

prioriteringar? hur ska man hinna allt man vill göra?

jag kommer inte hinna gå på plums,
och jag kommer inte hinna gå på gör-det-själv-gasquen som jag dock hade sett fram emot att gå på,
jag kommer inte hinna åka hem till västerås och hälsa på mitt gamla liv på ett bra tag,
jag kommer inte hinna spendera tillräckligt mycket tid med carro innan hon lämnar mig för USA i ett år,
jag kommer inte hinna hälsa på my sis och hennes brittiska pojkvän när dom är på besök i västerås hela nästa vecka,
jag kommer inte hinna åka till norge och fira kaias födelsedag,
jag kommer inte ens hinna OSVETCMM PUNKTPUNKTPUNKT...

Alltså, frågan är ju då;
- Vad kommer jag hinna att göra eftersom jag inte hinner göra allt listat, ovanför?
anyway, jag hoppas det är värt det!
for what it's worth

make some sense, please.

Allt är väldigt konstigt för tillfället.
Jag vet inte om jag ska vara arg eller glad,
besviken eller nöjd,
deppig eller lycklig,
gråta eller skratta,

det känns typ som att det gör det samma.
jag mår varken från eller till.
jag väntar nog.
på något.
Fast vad?!

tankarna snurrar och jag vet nog inte riktigt vad jag vill.
känns som att det ändå inte spelar någon roll,
vad jag gör, vad jag väljer, vad som händer ,
en del saker går inte att påverka,
livet kommer gå upp och ner som vanligt ändå,
så det kvittar kanske?

eller? gör det egentligen det?
ja, inte vet jag

plånbok åter igen!

lite ströfakta;
-Jag har tappat bort min plånbok, hmm låt se,. cirkus, eller nej, mer exakt FEM GÅNGER (under ett år).

-Jag har fått tillbaka min plånbok ungefär hur många gånger då? precis FEM GÅNGER tror jag nog att det var.


Nu återstår alltså dilemmat; Bör jag kasta min kära plånbok för att jag alltid tappar bort den (det kanske ligger någon mystisk förbannelse över den)? Eller bör jag istället behålla den, för att den alltid återkommer efter nån dag eller så?

Problemen ser inte lika stora ut

Allt blir värre på natten.
och
What seems normal in the evening by the morning seems insane.
Motsägelser.
aa kanske, sån är jag.

Sjöslaget.

14 timmar sömn senare,
så är jag utvilad i alla fall.



sen att sjöslaget var en klass för sig går inte att ta miste på.
hörde ni föresten att det var en snubbe som hoppade överbord? enligt inofficiella rykten så blev han slagen över bord. and the world would keep spinning, even if you'd pass away.. and i think that is scary.


double happiness,
or double trouble?


förövrigt så var allt precis som förväntat. utom 'sittningen'. Men det var helt okej. 12 timmars sömn på 3 nätter. Igår kom jag hem och var helt förstörd.
Jag insåg också att jag hade fuckat upp mitt liv totalt. Jag är ett jävla svin. Det sjuka är att jag förmodligen hade gjort precis likadant även om jag hade fått tänka efter före.
Jag visste det väl redan från början i och för sig..
Följer jag känslan för stunden lite väl mycket nu? eller lever jag mitt liv som jag för en gångs skull vill leva det? och är jag nöjd med det?

Many questions, för några svar.
Man famlar och kryper,
men tillslut så gör man bara det man vill göra.
I slutändan.
Jag antar att man får stå sitt kast då också...

sjöslaget sjöslaget,
Vi ses om 1 år!

(och no, jag hade ingen kamera eftersom den jäveln blev stulen i lördags. men det dyker säkert upp mindre smickrande bilder någonstans från någon annans kamera. vi får väl se..)

conflicted

Jag brukar ju vara hon som avgudar att ha lite tid för sig själv, för sig själv och hennes egna tankar. Kunna smälta, och planera nästa steg i tillvaron. Men nu då?

Helgen har varit.... stressig, rolig, mycket som har hänt, lugn, stillastående, bäst, confused, stissig, för lugn, skrikig, tyst. När det är för stressigt hinner jag inte med, jag måste ju kunna fokusera och smälta. När det är för tyst och lugnt, ngt som jag vanligtvis avgudar, så får jag panik. Det är alldeles för tyst. Paniken kommer. Man kan höra hur den står och tickar runt något hörn..

Varför? Är jag uppe i ett alldeles för högt tempo att jag inte klarar av att ta det lugnt längre? Så fort tiden kommer och mina egna tankar börjar komma upp så gör jag fort någonting för att jaga iväg dom igen, jag orkar inte. Jag vet inte riktigt vad jag tycker och tänker om allt. Antagligen är jag rädd för att jag ska upptäcka att något är fel, eller att jag är missnöjd med något. Det vore kata-fucking-jävla-strof. Jag har inte tid med något sådant.

Så jag stänger av tankarna (som jag vet så väl så väl att jag absolut inte borde), och kämpar på med tempot som jag inte riktigt klarar av, och jagar bort tystnaden (de få ggr den faktiskt finns) som jag inte riktigt tål. It ain't a solution. Jag vet. Jag kanske ska börja jobba på hoppet? Har hört att det kanske fixar sig trots allt?

Det löser sig, det gör det alltid! var det en gång 2 vänner som hade som motto. Nu är det alldeles för länge sen jag träffade henne, och jag tror att jag behöver refreshment. MEN NÄR? gahh.
Anyway. Mallan, jag saknar dig! Och aww, jag saknar er andra också. SÅKLART.

tankar,

stockholm är för mig lite mer frihet.. jag orkar inte ha några förpliktelser, jag orkar inte ha någon som förväntar sig någonting av mig, jag orkar inte göra massa planer och jag älskar friheten. jag orkar inte att någon blir besviken på mig om jag inte gör som den vill att jag ska göra, och jag orkar inte göra något bara för någon annans skull just för tillfället. jag är sjukt nöjd med att bara se till mig själv och slippa oroa mig,. För jag vet att när jag ser till någon annan och ger en massa av mig själv och sedan förväntar mig något i gengäld som sedan inte uppfylls, då inser jag att det i längden är lättare att bara ha sig själv. Slippa bli sårad, och slippa oroa sig för att såra någon annan.. man vet vart man har sig själv och vad som krävs. Inga konstigheter...

eller!?


i got me on my mind
i put myself first
and so should you..