“The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing.”

fortsättning på föregående inlägg.

Jag mår illa över dagens Sverige. Som sagt.

Vad har vi gjort med samhället? Vad har vi gjort med de olika barriärer mellan människor som finns? Hur blev klyftorna så stora?

Hur kommer det sig att så många har slutat bry sig om andra som inte är som dom? Hur kan barriärerna ha byggts upp utan att vi märkt, så att vi inte kan tänka oss att hjälpa någon som inte är som oss? Hur kommer det sig att människor som är på samhällets absoluta botten - inte är lika mycket värda som dig? Hur kommer det sig?

Tiggare. Alkoholpåverkade. Äldre.
Tre grupper (om man nu måste gruppera) i vårt samhälle som befinner sig där. Lite längre ner. Några trappsteg, eller flera trappor. Hur kommer det sig att ingen är villig att hjälpa dom? Jag slår vad om att hade det varit ett barn på ena sidan av situationen, eller en ung tjej som jag själv, som stått och behövt hjälp - då hade hjälpen funnits där. Från alla åskådare som stod med stora ögon och såg på. Nu fanns inte hjälpen där.

Tiggare. Alkoholpåverkade. Äldre.
De är också människor, precis som vi andra. De har också varit i vår grupp förut. De har inte tillhört gruppen tiggare, alkoholpåverkade eller äldre. Men nu gör dom det. Hur kommer det sig? Jag har en liten gissning om att det har med oss att göra. Vårt samhälle. Vår värld. Givetvis har de ett eget ansvar. På samma sätt som vi har ett ansvar att hjälpa en person i nöd. Alla kan ta ett snedsteg, alla kan göra fel. Men trillar man, så kan man behöva hjälp att ta sig upp igen. Hur kommer det sig att vi inte sträcker ut den där handen?

Javisst, jag kanske gjorde en god gärning. När jag tog mig tillbaka till alla stora ögon som stod och tittade på, så tog jag mig tillbaks till gruppen till människorna några trappsteg upp. Då var det okej att prata med mig igen. Att hylla mig för det jag gjort. På riktigt? Jag vill inte höra. Jag tycker inte att det var något konstigt det jag gjorde. Jag tycker det var konstigt det alla stora ögon gjorde. Ingenting, alltså. Varför frågar ni om jag är okej? Om det gick bra? Varför bryr ni er inte om dom andra inblandade? Jag är uppenbarligen en tjej som i alla fall hyfsat kan ta hand om mig själv. Det är inte mig ni behöver bry er om.

Jag satte mig sedan på tvärbanan. Ensam. Mina tankar gick till tiggaren. Mina tankar gick till den gamla gubben. Oroligheten.
Hur mår tiggaren nu? Hur reagerade han egentligen? Blev han tacksam, eller arg, och vad ska han göra nu? Han sitter säkert kvar där än.
Hur mår den gamla gubben nu? Var han gammal och dement och kommer han i så fall att hitta hem igen? Eller var han påverkad och kommer han i så fall att hitta hem igen?

Argument som "ja, men det är ju bra att folk tyckte att det var bra det du gjorde i alla fall, och dessutom vågade säga det" behöver inte yttras. Det är väl givet att det var det rätta att göra? Eller?

Någon kommer säkert berätta för en bekant om vad som har hänt, vad de stora ögonen såg. Att det var bra gjort av mig. Jag vill inte det.
Jag vill att alla de stora ögonen tittar på sig själva istället. Vad gjorde jag? Vad kunde jag ha gjort? Varför gjorde jag som jag gjorde? Med lika stora ögon.

Det är vad jag vill.