Att inte bara förlora personen man vill tillbringa resten av sitt liv med. Förlora sin kärlek. Som att det inte vore nog?
Att även förlora sin allra närmsta vän på köpet...
Hur fan tar man sig igenom det? Jag förstår inte! Hur faan tar man sig igenom det?
så många gånger jag sagt samma sak;
ta mig på orden: du hittar nån annan
havet är djupt
hur många gånger ska jag få förlora?
havet är djupt
Våren är här och snart även sommaren.
Pumpat in vitaminer för 3 veckor till i kroppen! Lämnat lite blod. Kärat ner mig i en skinnjacka. Njutit av solen.
Jag ääääälskar sol!
Alltid upp och ner.
Men väldigt stabilt rakt nedåt i slutet av varje tre-veckors period.
Jag har satt upp ett nytt mål för mig själv.
Som känns överkomligt och genomförbart. Så jävla bra!!
Vilken skillnad det blir när man börjar tänka att man ska göra saker för att man själv vill det, istället för att man tänker att man ska göra något för någon annans skull.
Ja. En självklarhet. Men ändå inte.
Nästan så man blir peppad bara av insikten.
Skall idag hem till Özz och fixa upp ett biljardbord. Bara så ni vet. Undrar om han är trevlig utanför scenen? Har bara sett honom på den.
Så vaknar jag med ångest. Såklart. Ångesten. Verkligheten som hunnit ikapp. Vill bara dra täcket över huvudet och somna om igen.
Häng med brorsan och delfinal 1. Hittade i alla fall en låt jag gillade. Belgien, tror jag det var.
Najs att träffa bror och gratta i efterskott också.
Familjen betyder mest. Familj är alltid familj. Vad som än händer!
Sov gott!
Hur det där minsta (eller största) leendet kan komma från det mest oväntade håll. Från någon man knappt känner.
Ikväll somnar jag ändå med ett leende på läpparna.
evighet som kändes som en evighet på riktigt
visst var det nåt som hände,
eller är det jag som drömmer?
du är bättre än du vet,
mycket större än du vet,
men det klär dig att du tvivlar på din duglighet
jag förstår dig bättre.
vill du nåt, så vet du vart jag finns.
Ungefär så.
Jag klarar inte mer. Inte en enda droppe. Då drunknar jag.
Jag vill bara må bra.
Jag vill bara ha en anledning att må bra.
En anledning som passar.
Jag vill inte ha en enda anledning till i mitt liv att vara ledsen. Någonsin igen.
Jag vill inte ha någon mer som får cancer.
Jag vill inte ha någon mer som dör.
Jag vill inte ha några fler feldiagnoser.
Jag vill inte få några fler cellförändringar.
Jag vill inte ha en enda sjukdom till i min kropp.
Jag vill inte ha några läkare som ignorerar mina sjukdomar.
Jag vill aldrig mer hamna i den sitsen att jag blir lämnad av den som betyder allra mest för mig.
Jag vill aldrig mer bli kär.
Grattis till min älskade lillebror idag på din 21-års dag.
Grattis till Eriks käre far idag på hans 69-års dag.
Grattis till mormor och alla andra norskar på er ärade nationaldag.
Så mycket att fira. Men det gör jag inte. Jag är inte på firnings-humör. Jag är på lägga-mig-ner-och-dra-täcket-över-huvudet-och-låtsas-att-allt-är-en-dröm-humör. En sån där mardröm som jag har gott om.
Äter fortfarande epilepsipillren. De första symptomen av trötthet och yrsel har gått över i de senare symptomen irritation och när-som-helst-exploderande-bomb. Tillsammans med någon slags ovälkommen PMS.
Det och att inte veta om man har en framtid med sin pojkvän eller om man är singel eller inte, är en sån kombo som resulterar i att det inte känns som en dag att fira.
Men snart hoppas jag i alla fall att min kropp ska hamna i balans. Snart slutar jag (förhoppningsvis) äta epilepsipillrena (nästa helg), PMSen kommer ha avtagit och den nya levaxin-nivån (struman) har stabiliserat sig, i kombination med att b12-sprutorna börjar ges med rätt intervaller.
Då har jag i alla fall bättre förutsättningar för att må bättre, än vad jag gör nu.
Så, så. Jag vill inte ha något tycka-synd-om. Jag vill bara skriva av mig lite. Försöka få ångesten stagnerad.
-
Idag har jag och Erik varit på IKEA. Ni vet det där bordet som jag skrev om förut som Erik köpte som var aaaassnyggt? Ja, jag var tvungen att köpa ett likadant såklart! :) Men när jag kom hem med mitt bord så var det fabrikatonsfel och en defekt på ovanssidan av bordsskivan (högglans-vitt, onajs). Därav så åkte vi och bytte bordsskivan idag. Jag har inte packat upp den än, men ber till högre makter om att den i alla fall ska vara i perfekt skick så att jag också kan få ett lika snyggt bord.
Jag och Erik har under årens lopp köpt på oss väldigt många likadana saker. I och med att vi aldrig har bott ihop men ändå gillat varandras prylar har det blivit en hel del dubletter. Så vi skulle typ ha dubbelt av allt om vi skulle flytta ihop. Nu verkar det ju tyvärr aldrig bli så. Men i en perfekt värld, så hade jag nog önskat det.
Tackar för övrigt också för den här likgiltighets-bieffekten just nu, då jag annars tror att jag legat i en hög på golvet just nu. Längtar dock ej tills verklighet hinner ikapp.
Nåja, bara för att jag har söndagskvällsförvridenhet deluxe så betyder det inte att ni andra har det. Hoppas att alla ni andra har en supermysig söndagskväll.
Pussåkram!
Denna äppelmust är kryddad med fruktsaft från kallpressade hallon. Och så jävla god.
Finns i IKEAS restaurang. Mums!
Garanterat inte min bästa bekantskap. Snarare den värsta. Usch och fy för den. Ångest och dåligt samvete och mer ångest. Jag somnar med den. Jag vaknar med den. För korta stunder kan jag glömma den, vilket resulterar i något slags lyckorus istället.
Förstå min glädje då jag väl känner likgiltighet.
Ååååååå. Ångest över allt.
Spännande det här.
Å ena sidan blixtrar jag. Å andra sidan bryr jag mig inte om att jag blixtrar.
Pendlar mellan en bomb och att inte bry mig alls. Likgiltig inför allt.
Och jag kan berätta att likgiltigheten är fan det skönaste som finns.
Dock är jag orolig för alla de känslor som bubblar där under. Som inte kommer fram. Vart tar dom vägen?
En serie jag började kolla på för jag vet inte hur jävla många år sedan. Slutade titta för den fick mig att känna mig psyco, började titta efter nåt års mellanrum, hade sina dåliga och sina riktigt bra säsonger. Nu har jag sett alla avsnitt så nu är även det en serie jag kan checka av på serielistan.
Förslag på några nya?
Mina favoriter just nu är Blacklist och Orphan black. Men jag ogillar att inte kunna se många avsnitt i rad så håller på att vänta in dom lite :)
Käkar tabletter som har biverkningar som kort stubin, och att man blir aggressiv, samt att nog pmsandet (som dykt upp senaste två åren) kommit igång.
Detta betyder att jag hatar på allt och alla.
Dubblerad dos betyder att 13h nätter utan ett enda uppvaknande är tillbaka.
Well, give it a week och sen är jag nog tillbaks igen.
2 av 3 läkarbesök gjorda idag. Det sista och det viktigaste kvar.
Det första var återbesök hos Katarinakliniken. Har inte varit där sen i mars.
Det andra var att åka in för blodprov (jag undrar hur mkt blod de har tagit från mig sista månaden alltså!), för att kolla vilken nivå b12 i blodet ligger på just nu.
Det tredje är att åka in och ta den fjärde b12-sprutan. Denna gången har jag inte kraschat än. Jag har börjat känna av symptom, men kan fortfarande fungera normalt. Helst skulle man ju vilja ta sprutorna så att jag aldrig behöver få några symptom. Men min läkare har tydligen inte bråkat nog med mig och håller inte alls med.
Well well. Läkardag idag igen, alltså!
Nu är perioden i mitt liv då ungar börjar ploppa ut hejvilt runtomkring mig.
För någon dag sen födde Ellen sin son, mitt ex blev farsa och ja en annan är på g att bli. Idag fick jag dessutom träffa Björn och Lisas lilla son som föddes för precis en vecka sen nu:). Kommer gå vid namnet Atle eller Henning (Hemming?).
Fantastiskt! Ungar är underbara. Undrar hur det kommer kännas att själv bli mamma? Tänk om man upptäcker att man inte kan bli med barn. Fy vad hemskt.
Mamma tjatar (och har väl gjort det sen typ dagen jag själv föddes) om att få bli mormor. Inte än, mamma! Chilla gaaalet, mamma! Kommer typ inte få ha mina ungar för mig själv för mamma kommer sno dom från mig, haha.
I vilket fall så är det väldigt skoj tycker jag att folk i ens omgivning blir föräldrar nu. Ett nytt stadie i våra liv. Väldigt vuxet.
Men jag tänker aldrig bli vuxen. Ba så att ni vet liksom!
Härrå!
Vart är jag på väg i livet? Vart vill jag? Vad är mitt mål? Hur når jag dit?
Såna där stora frågor tycker min hjärna att jag ska fokusera på idag.
Det tycker inte jag.
Inte utav glädje.
Utan för att jag skäms. Alltså jag SKÄMS SÅ JÄVLA HÅRT.
Jag skäms så mkt att jag sitter i min soffa med en filt över huvudet. Det var det närmsta jag kunde komma att "gräva ner mig i jorden". Men jag lovar det hjälper.
Jag vill inte titta ut. Inte behöva möta den verklighet jag precis har gjort bort mig i.
Så jag skrattar. Gråter. Skrattgråter. Ser till att filten ligger tätt över mig. Här inne kan ingen se mig. Så länge jag stannar här spelar resten liksom ingenting nån roll.
SKÄMS.
