Igår kväll fick jag någon slags insikt. Insikt om att jag var värd bättre. Att jag i själva verket ville ha någonting annat. Sov helt okej. När jag vaknade så var det första gången på, jag vet inte hur länge, som du inte var det/den första jag tänkte på. Det var inte det första som kallade på min uppmärksamhet och ångesten var inte det som jag vaknade med. Det dröjde i och för sig inte länge tills du knackade på hos mina tankar, men det är ändå ett framsteg.
Igår var det en månad sen. En HEL månad sen det tog slut. Hur jävla galet är inte det. Efter att ha varit den som stått mig närmst och som jag nästintill inte har sovit en enda natt utan under tre års tid, den som jag pratar med dygnet runt, om allt - så är du den som nu försvinner mer och mer för varje dag. Min närmsta vän som lika snabbt som sommaren kommer och går, försvann ifrån mig. Det gör så jävla ont.
Så alla såna insikter som besökte mig igår är mer än välkomna att göra entre i mitt liv.
Idag har jag styrkan att rensa lite. Rensa ut dig ur mitt liv. Jag har tagit lite i taget genom veckorna. Det känns liksom som att för varje grej av dig som jag kastar/lägger undan så bidrar jag till att vi försvinner lite mer.
Det jag måste inse, men som min hjärna fortfarande aktivt förnekar undermedvetet, är att det inte längre finns något som är vi. Det finns du, sen finns det jag. Dessa är inte längre ett, dessa är numer oförenliga.
Jag försöker tvinga mig att inse det. Tvinga mig att fejsa verkligheten och möta smärtan. Idag går det ut på att jag hittar gamla små lappar där du förklarat din kärlek till mig, bilder på oss där det lyser i ögonen på oss av kärlek och minnen från olika saker vi gjort tillsammans genom åren. Jag tvingar mig att fejsa dom - att möta smärtan, innan jag sakta och försiktigt antingen kastar dom eller bevarar dom längst in i något undangömt minneshörn i mitt liv och/eller min hjärna.
Och det är jobbigt. För jag har svårt att titta på "vanliga" gamla foton av mitt liv utan att falla in i nostalgiskt gråt. Så du kan förstå hur detta känns.
Det är liksom en del av det hela. En annan del är att ta tag i sorgen genom att skapa nya minnen. Det jag brukade göra med dig, de minnen jag har av oss, de skall jag nu göra med någon annan. Jag skall skapa nya associationer med olika saker. De skall ej längra vara förknippade med oss, dig och mig, vi - utan med andra. Det gör ont, men efter ett tag är associationerna utbytta och det gör inte längre ont.
Men det är en helt annan process än den jag går igenom idag. Idag går jag igenom minnes-processen. Jag förstår att jag en dag kommer möta någon annan som kommer att skriva små fina kärleksfulla lappar till mig och att jag kommer ha nya foton av mig och någon annan uppsatta i de ramar som tidigare fyllts av bilder på dig och mig. Den processen är dock inte här än.
Nu är det minnesprocessen som är här. Att tvingas möta det som har varit, utan att kunna byta ut det mot nya associationer. Att läsa hur mycket du tycker (tyckte) om mig och titta på bilder där vi är (var) kära. Att inse att det där är nog som har varit. Till och med kanske acceptera att det tillhör dåtiden och inte kommer finnas i framtiden.
En helt annan process som också måste gås igenom. Som gör ont.
Jag har ännu inte kommit till den punkt då jag kan vara glad för att det faktiskt har varit vi. Glad för att jag har fått möjligheten att ha dig på besök 3 år av mitt liv. Att jag har fått lära känna dig innan och utan. Att jag får ha haft dig som min allra bästa och närmsta vän. Att jag får ha tagit del av dina innersta känslor, lyckor och rädslor. Jag är inte glad för det, än. Jag är inte lycklig över det. Jag kan inte se tillbaka på vår tid tillsammans med ett leende på läpparna. Inte än. Den tiden antar jag kommer. Det kanske kommer gå snabbt. Det kanske kommer ta tid. Det är något framtiden får visa, men idag, idag är jag inte där.
Igår var det en hel månad sen min tänkta framtid raserades och jag förlorade mer än min närmsta vän. Idag går vi in i månad två och jag tar några extra stapplande steg mot det som ska bli min framtid.
Bittersweet.
