+

Alltså fick så fina presenter idag! Älskar presenter! Älskar att ge presenter, älskar att få presenter. Huuuur fiiiiint??

en elegi för en tid som bara går och aldrig kommer igen

Det är inget nytt att jag är en vädermänniska deluxe. Den svåraste tiden är september-oktober och februari-mars. Den allra lättaste tiden är april-maj och juli-augusti (och även november-december kvalar nog in). 

Pyret sitter just nu och tittar ut på regnet som öser ner utanför. Han tittar, och tittar och tittar. På vad vet jag inte riktigt. Men det är en riktig höstdag idag. En riktig septemberdag. Grått, blött och ...döende.

Varje år så försöker jag hitta min relation till hösten. Jag omges av människor som älskar hösten. Som längtar efter den. Längtar efter att få klä sig i varma, stickade, mysiga tröjor och dricka varm choklad i regenet och mörkret. Tända ljus och slippa vara så varma. Jag förstår dom. Det är inte så att jag inte gillar tanken på det. Eller att faktiskt göra det, dom få gånger det faktiskt händer. Men jag är inte dom. Jag gillar att vara varm (men fryser oftast). Jag gillar ljuset. Jag gillar att kunna gå halvnaken. Kan nästan känna mig instängd i alltför mycket kläder.

Varje år så försöker jag förstå vad det innebär för mig när hösten kommer. Varför känner jag såhär? Vad kan jag hitta i hösten som gör att jag gillar den? Hur vänder jag mina negativa tankar om den till att också bli en sådan som kan gå och kanske till och med längta efter den? Och idag är återigen en sådan där perfekt höstdag att klura på det.

Det finns sådana där fantastiska höstdagar. Ni vet, klarblå himmel, den strålande solen värmer fortfarande upp annars kalla ansikten. Det är så torrt ute att löven riktigt prasslar när de virvlar förbi i en ljummen höstvind. Dom är fantastiska och det är jag inte ensam om att tycka. Men det är ändå något i mig som får panik av dessa. Jag blir så lycklig av dessa dagar att det slår bakut. Det är känslor som virvlar upp så att jag vill sätta mig och storgråta i ett hörn någonstans. Jag vet inte varför. Om det är för fint, eller om det är ett tecken på allt som inte kommer att vara igen, på väldigt, väldigt länge.

Hösten är mysig. Jag fattar det. Jag håller med. Men ändå gillar jag den inte. 

Så varje år försöker jag hitta min relation till hösten. Jag gör ett nytt försök varje år. Nu är det dags igen. Tips, någon? Tillslut kanske jag lyckas. 

Jag tittar på Pyret och förstår inte riktigt heller om han gillar det eller inte. Han sitter i vilket fall fortfarande och tittar.

popsocket

Haha yessszzz äntligen har jag inhandlat en ny popsocket. Har saknat ihjäl mig efter att jag gav bort min till mamma (som hon helt säkert inte ens använder).

Nu har jag en ny. Äntligen en svart!

skönt att det är över

 Vissa saker är liksom sköna när de är klara. Men man är ändå glad att man har gjort dom.

Jag tänker ofta på ett väldigt roligt stand up-skämt, som ju såklart inte går att återberätta roligt, och verkligen inte i text. Men det går i alla fall så att "alla som är ute och springer, löpare liksom, säger ju att det är så himla skönt efter att man har sprungit - och försöker liksom dra med en ut att springa. För att man ska känna hur skönt det är - efteråt. Men för oss som inte springer, så är det ju skönt HELA TIDEN!!!!"
Vilket är kul. För att det är sant. Funny cause it's true, osv.'

Men det är också så himlans osant. För jag som tror blint på it takes the one to have the other fattar såklart att det är något speciellt med känslan efter att man har sprungit (och det fattar ju alla andra också såklart, det är ju trots allt ett skämt). Men ändå! Skillnaderna! Så jävla viktigt! 

Att ta sig igenom något en egentligen inte vill, för att komma ut på andra sidan och njuta av det andra, mer älskvärda - eller till och med ha uppnått något på vägen. Återigen; så jävla viktigt! Att genomlida vintern så en njuter mer av sommaren. Att sakna en annan människa så en faktiskt uppskattar den när man ses. Att jobba så en njuter mer av att vara ledig. Kontrasterna! Kontrasterna kontrasterna kontrasterna

Jag som är en så töntigt millenienörd som slänger mig med ordspråk hit och dit hela tiden tänker ändå att det finns ett sammanhang mellan Mycket vill ha mer och Man saknar inte det som man har.

För det är ju faktiskt så. Att man vänjer sig vid det man har. Det blir normaliserat och det kan vara svårt att vara tacksam för det i vårt i-landssamhälle där vi mest kan klaga på trivialiteter som för-högt-i-tak-jag-når-inte och tunnelbanan-är-två-minuter-sen. Man saknar inte det som man har, förrän man inte längre har det. Vilket gör att när det har blivit helt normaliserat så är det som att jaget börjar leta efter något annat, i vårt elitistiska samhälle; man kan alltid utvecklas, alltid bli något mer, alltid få något mer. Om man nöjer sig är man egentligen bara lat. Man kan alltid bli något mer, nå lite högre, bli lite mer känd eller tjäna lite mer pengar. Så trots allt rullar det bara på och man är aldrig riktigt nöjd.

Självklart känns allt ovan som självklarheter i vårt samhälle idag. För trots att vi vet att landet ligger så, för alla, för dig, för mig, speciellt den yngre generationen och nu även för våra föräldrars generation, så kan vi liksom inte bara pausa och ta oss ur det. Vissa försöker streta emot, tar bort sociala medier för att inte påverkas på samma sätt, försöker bredda sina cirklar för att inte nås av enbart nischade nyheter. Men vi vet att vi alla är där ändå.

Så, i detta kaos, ligger lösningen för mig i skillnaderna. För man glömmer så lätt. Kontrasterna. Att inte alltid bara leva i en rosa bubbla där man ändå inte lyckas vara nöjd. Jag tycker det är något fint med kontrasterna ändå - det får mig att uppskatta det jag annars skulle tagit förgivet - och börjat leta mig ifrån, till något så kallat högre, bättre, som förmodligen bara existerar i fantasin.

Oj, vilken lång klyschig rant.
Det jag egentligen bara ville säga var att jag är så glad att dessa två veckor är över. Men jag är också glad att jag har gjort dom, och kommit ut på andra sidan.

WELL DONE ME, klapp på axeln

my new favourite thing to do

slipa och polera smycken. Drömmer typ om det för att det är så instant reward och superkul! 

alltid ska det vara nåt

 ...haha, förlåt mig negativiteten på förhand.

Alltid nåt, med kroppen alltså. Känns som att den alltid måste komma på med något nytt.

Jag sa till Johan förra veckan att vi inte hade så stort behov för extra, i och med att jag och Martina väldigt sällan är sjuka. Vips så var jag tvungen att åka till akuten igår. Vilket ledde till att jag och Martina skämtade om att vi inte kan bli sjuka som normala människor, ni vet; förkylda, influensa, osv. Det är alltid akuten direkt som gäller; hål i gommen, krocka med bilen, svullet huvud, etc osv mm.

Oh well, efter mycket om och men (faktiskt jättemycket om och men) slutade det med att jag tog mig till gynakuten till SÖS. Var väldigt skeptiskt, eller nej det är fel ord. Var väldigt nervös och hade onda aningar, redan från samtalet dagen innan. Min läkarhistorik hjälper inte riktigt till att hålla nerverna i schack inför ett nytt vårdbesök heller. Och om jag fick mitt vatten på min kvarn? Aldrig blivit sämre bemött någonsin. Kommer aldrig, aldrig, aldrig, gå tillbaka dit så länge den personen jobbar kvar där.

För någonstans är det ju som klyschan säger, att kedjan är aldrig starkare än dess svagaste länk. Det kanske bara är en person, men stöter man på den personen, ja då är förtroendet närapå raserat.

I och med dåligt besök igår och ytterligare (ja, ytterligare) massa om och men, så hade jag en gyntid imorse på Ultragyn vid Odenplan. Wow, vilket fint bemötande! Från reception till sista person. Rekommenderar!

Visade sig att jag har haft en sprucken cysta på äggstocken. Oh well, förklarar en del. Gick därifrån med massa förklaringar, och en timme senare; med tusen frågor. Som jojul och jag diskuterade så blir det ju alltid så.

Nu undrar jag mest hur länge blödningarna fortsätter och hur länge jag ska fortsätta ha ont? Vill liksom ha en åtminstonde lite frisk kropp ett tag. Pretty please och snälla? :))))))

this is how we sleep pt.100000000

twelve years

Idag är det tolv år sedan jag åkte från Stockholm till Västerås för uppkörning. Skolkade från KTH. Var så nervös inför att köra upp att jag hetsrökte ett paket cigg innan. På övningskörningstimmen under morgonen var jag så väck i huvudet att jag körde in på en cykelväg och trafikläraren fick tvärnita bilen. Klarade uppkörningen senare och åkte och överraskade familjen som givetvis inte visste att jag skulle ha uppkörning eller att jag ens var i Västerås. När jag väl kom hem till Vårberg (japp, jag har bott där också) så väntade Sofie med en grattis-tårta.

Vilken grej!

Sedan dess har jag kört både höger- och vänstertrafik. Ägt min egna bil i Australien - men inte i Sverige. Haft parkeringsplats i Sverige - men inte i Australien. Krockat en gång. Inte i vänstertrafik, utan i högertrafiken jag borde kunnat bäst. Fått alldeles för många parkeringsböter (pga glömt flytta på bilen). Pendlat till jobbet. Forslat katter. Flyttat mellan hus och mellan städer, vinter, vår, sommar och höst. Installerat bilradior, bytt däck och tappat in min mobil bakom instrumentbrädan. Besiktigat andras bilar och lånat mammas bil alltför många gånger och alltför länge. Min bil hette BJ, vad ska nästa heta?

...just det, jag kanske borde förnya mitt gamla ogiltiga körkort först.

Bilen.

Vilken grej va! 

Vilka äventyr!

Tolv år.

min mage vrider sig sjutusen varv

Vid minsta tankeberöring av allt som sker i Västerås just nu. Viktigt att hålla det på behörigt avstånd och inte låta det ta för mycket känslomässig energi, för då blir jag helt dränerad.

Det kommer gå bra, det kommer gå bra, det kommer gå bra

ingen och inga

Det blev inga resor till fjärran länder.

Det blev ingen brunbränd kropp.

Det blev ingen lång semesterkänsla.

Det blev inga konserter.
(fan vad jag saknar konserterna)

Det blev inga knökfyllda takterasser.

-

Det blev såklart massvis med andra saker. Det blev lite sol, det blev lite bad, det blev lite av varje. Men år 2020 kommer nog ändå för det mesta och för de flesta eka allt som aldrig blev av. Ett år man kommer minnas, men inte på grund av alla saker som blev av. Hur länge kommer det fortgå? Hur länge kommer livet gå på halvfart? Har folk vant sig vid det nya normala? Är det ens det nya normala? Är det så dåligt? Det måste komma något bra ur allt. Eller? Vad tar jag med mig från i år? När kommer man våga boka event igen? 

men sommarn dör och min rastlöshet är min

Senaste dagarna har jag känt mig så himlans ostabil. Vid närmare inre betraktan har jag känt en pockande stressig känsla som inte kommer ut. Över vad? Ingen aning! Över jobbet? Men jag är ju så glad att vara tillbaka och det känns bra. Över något annat? Nääe inte vad jag kan komma på!

Är det vädret? Är det sommaren som tagit slut allt för fort? Är det dagarna som blir kortare och mörkret som kommer snabbare? Är det hösten? Är det jobbet? Är det sprutdags? Är det dålig sömn, dålig mat? Tankar kring familj och mormor? Finns så mycket som det skulle kunna vara, finns så mycket det förmodligen inte är. 

Oavsett så kan jag inte riktigt sätta fingret på det. Det kanske inte är något av ovanstående. Oavsett vilket försöker jag hitta någon slags inre frid där det inte hela tiden känns som att något håller på att glida mig ur händerna, att jag har glömt ett viktigt möte, eller att jag inte riktigt riktigt hinner med allt det där jag borde ha gjort (vad nu det är?).

17h sömn inatt var välbehövligt men tydligen inte tillräckligt. Det är så skönt att bara vara nu. Vill bara vara. Skulle vilja ha en stuga att åka ut till nu. Nolla intrycken.