onsdag 21 juni 2017
fredag 9 juni 2017
and i wish that i could stay
six, seven, eight, ten years ago
i thought i knew about love
i only knew about the fight
one, two, three, four, five years from now
i hope i'm still getting down
hope i'm still around
but six, seven, eight, ten beers ago
i had a revelation; all is well right now
it's all good right now
torsdag 8 juni 2017
känslorna som infinner sig när man är på väg
Peppen.
Över nya vägar. Nya vyer, människor, erfarenheter och minnen.
Smärtan.
Över att ett kapitel tar slut. Sista gången jag sitter här, gör ditt och datt. Kommer jag någonsin tillbaka? Kommer det vara likadant?
Ambivalensen.
men som så många gånger förr;
Jag far hellre framåt, mot min vilja, än jag vänder
fredag 2 juni 2017
wtfwtfwtfwtfwtf
Att Trump nu officiellt väljer att lämna Parisavtalet är så jävla sjukt. Jag letar efter dolda kameror, trippelkollar att det inte är första april i kalendern och sliter mitt hår; på samma sätt som när han en gång blev invald.
Jag sa lite skämtsamt innan valet att jag skulle flytta så långt bort från usa/europa/ryssland som jag bara kunde, om Trump blev vald.
Well, här är jag i Australien och önskar att det fanns en Trump-fri planet att leva på jag kunde åka till. Men det finns det inte - och Trump gör allt han kan för att sabba den planeten vi redan har.
IDIOT. BLIR SÅ ARG.
och där kom den som en självklarhet och skrek; har du saknat mig?
Energin, alltså.
Inte hundra, men på god väg.
torsdag 1 juni 2017
allow myself some rest
Något jag har lärt mig genom (sjukdoms-)åren är hur viktigt det är att vila.
Jag minns när jag blev skickad på kurs mot min vilja för att stressa mindre. Även om det istället var b12-bristen som fick mig att må dåligt så var det ändå en eyeopener när de på kursen sa:
Stress i sig är inte farligt. Det som är farligt är avsaknaden av vila - efter stressandet. Vila är nyckeln. Stress är inte farligt.
Och okej att det kan kännas som en självklarhet i teorin, men så hade jag inte levt och tänkt i praktiken. Det var snarare så att jag tänkte att om jag hade varit uppstressad så planerade jag att leva ett mindre stressigt liv i framtiden.
Nu har jag dock lärt mig att fokusera på vilan. Inte istället. För givetvis vill jag inte leva ett superstressigt liv, generellt sett. Men också. Att fokus hamnar på återhämtning efter en ansträngande period. Och att det måste få vara okej.
Något annat som jag har lärt mig (på gott och ont) under dessa år är givetvis hur min kropp fungerar. Även om jag är bra på att ignorera varningssignaler, när jag är mitt inne i en rolig period, så finns de ändå där. Jag vet vad de betyder och vad de kommer att innebära. Fysiskt och psykiskt.
Senaste veckan har det varit full rulle. För lite sömn och sprutdags på det - ja, min kropp är slutkörd.
Så nu är det paus. Vila. Andas. Processa. Spara minnen. Återhämta. Sömn. Fylla på batterier. Låta sprutan kicka in till hundra.
Sen är jag tillbaka igen. En ny period.
Som av någon konstig (inte alls så outgrundlig) anledning verkar gå i 3 veckors perioder nu för tiden.
Vila.
