Igår var det två månader sedan mitt liv förändrades drastiskt. Det tog en väg jag absolut inte ville och det var en panikartad stund i mitt liv där det kändes som att allt jag kände till blev något okänt. Jag visste ju vem jag var med dig. Men vem var jag utan dig?
Så ska inte ett förhållande vara. Man ska stå på sina egna två ben. Om något, bli lyft utav den andra. Men att stötta sig så på någon, så att man faller utan den andre där, då har man tappat bort en bit av sig själv på vägen.
Jag inser det nu. Jag insåg det inte då. Jag tyckte du var den svage. Idag kan jag våga mig på att kalla dig för den starke. Inse att det var rätt beslut att ta. Inse att det var rätt väg att gå. Även om det fortfarande gör otroligt ont att skriva, att ens tänka, dom orden.
För ungefär en månad sedan skrev jag ett liknande inlägg. Nu har det alltså gått en månad och en dag till. Och för varje dag, för varje steg, så går det lite lättare. Det är lättare än jag trodde (jag är lite rädd för att jag fortfarande har förnekat för mkt så den där smällen skall komma igen en dag) och det gör mig också lite sorgsen. Men jag skall inte ljuga, än är jag inte där. Än klarar jag inte av att stå på mina två egna ben. Jag försöker ju, men stapplar fortfarande. Håller på att undersöka vem jag vill vara i det här livet, den här världen, utan dig.
Men den stora skillnaden sedan en månad, och framför allt två månader, sen tillbaka, är att jag nu inser att det var rätt väg att gå. Det var rätt beslut att ta. (Det gör så ont att skriva det). Jag vill inte tillbaka. Det var inte rätt.
Min sorg och tvekan har blivit en annan under den senaste månaden; vad vill jag ha för relation till dig i framtiden? Vill jag att vi ska vara vänner, bekanta eller endast ett minne? Jag vet inte. Jag är inte där än. Men det är där fokus ligger.
För ungefär en månad sen skrev jag som sagt ett ganska liknande inlägg. Det handlade om att jag höll på att rensa ut dig här hemma. Jag avlägsnade foton på oss ur ramar och allt annat som i övrigt skrek "jag är tillsammans med Erik". Inatt gör jag något liknande. Inatt har rensningen dock gått djupare. In i pärmar och minsta lilla vrå. Den sista biten packeteras nu ihop och läggs undan som en av alla andra minnen i mitt liv. Du får en egen Erik-hörna, bland alla andra killar som jag en gång haft och varit kär i.
Det sorgsna är att jag trodde inte du skulle vara "en av alla andra killar". Jag trodde du var Den med stort D.
Det visade sig inte vara sant. Och därför håller jag nu på att packetera ner det sista av dig som finns i undangömda vrår i min lägenhet. Det gör inte lika ont som sist. Och jag antar att det är en bra sak. Men det gör också ont att inse det. Samtidigt som jag blir glad över att jag då förmodligen är på väg framåt.
Jag kommer nog levande ur detta också!
Och dig skall jag spara som ett fint minne någonstans. Jag är snart redo för att säga tack. Jag är snart redo att se tillbaka på vår tid och vara glad över att jag fick låna dig som närmsta vän och pojkvän i nästan tre års tid. Inte riktigt än, men jag känner att det är på väg. Det är också en stor skillnad från en månad tillbaka.
Jag undrar vart jag kommer vara om ytterligare en månad?
