C frågade tidigare i veckan om jag fortfarande skriver något. Och jag gör ju knappt det, men jag kanske verkligen borde.
Sortera. Hantera. Erkänna. Acceptera.
Eller i alla fall skriva.
Idag har varit så mycket känslor. Högt och lågt. Så mycket känslor att det liksom inte ens får plats.
Knappt ens så att det blir för mycket så att de trängs undan till en vrå för en annan dag. Mer så att de fysiskt verkligen inte får plats. Märkligt.
Försvarsmekanism eller ej, det låter jag vara osagt.
Med det sagt så älskar jag mina vänner och det slog mig idag att de är mina ride or dies och jag är så lyckligt lottad att jag har så ofantligt fina jävla älskvärda personer runt omkring mig.
Fin sak att inse, liksom.
Älskar er