två dagar kvar

Och jag kan skymta ljuset i tunneln!!

Måste ändå säga att det känns helt fantastiskt att starta året med semester.

<3

för mkt kaos

Kan inte hantera

Och lilla P har fyllt 11år!

första bajenmatchen 🇳🇬

...och sista för säsongen. Målrikt med hela åtta mål och alldeles lagom mängd öl!

Julbord med jobbet

med efterföljande slirighet. Nedan i ABBA-museets bar, därefter några för många shotar och Fernets på ett alldeles för ungt och fullt Lemon Bar. Men kul var det! Dagen efter kunde jag inte röra mig.

glad andra advent<3

me n my ally

jacqueline alexandra

when you open your cam in selfiemode

Haha kärleeek<333

fuck hösten (obs rant)

Så jävla trött på den! Så jävla trött på hur den får mig att må. Trött på mörkret och rusket och att allting är exakt en miljard gånger sämre, bara för att det är höst.

Och alla ni folk som säger att hösten är mysig och ååååh då kan man dricka te och tända ljus och tänk en härlig höstdag med krispiga löv, och det kanske år kyligt men man får ha vantar och himlen är klarblå och härlig. Man ba ja absolut men hur ofta äre det händer? 10 minuter på en månad och resten av tiden är det mörkt, rått, blött och kaos och inte alls något mysigt. För det är höst.

Nej fine, ha er höstkärlek. Jag är såå extremt avundsjuk på den kan jag säga er.

En god vän (som visst råkar älska hösten, men hon är förjävla smart ändå) sa mig en gång när allt bara var sämst att "hade du känt såhär om det var sommar och varmt?". Och svaret är alltid nej. Nej, det hade jag inte.

Så ja, jag är en vädermänniska. Och nej, jag gillar inte kylan och mörkret. Och ja, allt annat blir också sämre av det. Det liksom spiller över och färgar av sig.

Och nu har jag tjatat ur mig allt jag ville säga om det för tillfället. Så kan vi börja räkna ner dagarna till knopparna brister och man måste ta av sig plagg för plagg för att låta huden titta ut. Bra va!

Ja så gör vi:)))))

har jag sagt att jag har börjat längta efter sommaren för länge sedan?

what if I fall? oh, but my darling, what if you fly?

visionen starkare

Antingen är det hösten, eller så är det stressen, eller så är det einars död, eller kanske flera dagar sen med spruta, eller pms på g, eller oregelbunden sömn och i princip ingen mat. Förmodligen en blandning av de alla.

Igår såg jag en film som tog på mig hårt. Einars död har tagit på mig hårt. Jag känner mig levande på ett förjävla skört vis. Och jag känner att visionen klarnar, för trots att jag kanske inte vet vad jag vill, så vet jag i alla fall vad jag inte vill.

Och då klarnar visionen. Det kan tyckas stärkande. Men jag är också förjävla irriterad på alla jävla orättvisor och personer som tar saker för givet. Folk i ens omvärld som tar en för given. Och jag känner mig absolut noll konstruktiv. Jag känner att jag vill hämnas. Ge igen. Få dom att fatta hur fan det känns.

Och jag vet, såklart, att det inte är rätt väg att gå. Jag vet, såklart, att dessa känslor kommer svalna om jag bara låter dom. Men just mitt-uppe-i-det är det liksom svårt. Och jag vet att ilskan egentligen grundar sig i att jag är eller blivit ledsen.

Hösten, mörkret, ni tar inte direkt fram mina bästa sidor.

winnerbäck och du

En fin saga som aldrig verkar få ett slut. Och jag gillar det.

baby, i'm back!

Just det! Jag har bytt arbetsplats igen. Nu för tiden hittar ni mig där jag spenderade mina första 6 år i företaget. Gullmars, gullis, GUP, eller rätt och slätt Gullmarsplan. Kärt barn har många namn, och jag kan numer promenixa till jobbet om andan faller på. Hur gött!

11 år!!! (igår)

don't bring flowers after i'm dead

Åh vilken förjävla vecka (veckor)! Denna vecka har varit något av det mest medvetet och undermedvetet jobbiga i mitt liv, på så många plan. Känslomässigt, fysiskt och psykiskt stressigt.

Ni vet när man är sådär stressad att man inte kan tänka längre än några sekunder framåt i tiden? När det känns som att allt, när som helst, hur som helst, bara kan braka samman. I detta fall inte jag själv, men precis allting runtomkring en. Allt, ända ner till marken man står på. När man tror att marken helt plötsligt under en kan ska gå sönder och man skall trilla ner i jordens mitt. Inte bildligt talat alltså.

Den veckan. Och jävlar vilken skillnad det gör i såna situationer, hur folk beter sig i ens omgivning. Vilket det inte ska göra, för man är ansvarig för sitt eget beteende osv. Men det gör det. När man är så stressad. Hur ett hej och ett leende kan lyfta ens hela dag, och ett uteblivet sådant i princip kan rasera en hel värld. Känslorna tar helt enkelt över. Rationaliteten och det logiska tänkandet kryper ner till källaren och bestämmer sig för att det inte finns plats och tid för dom.

Häromdagen fick jag den mest oväntade lyckönskningen jag kunnat tänka mig, med exakt de orden jag behövde. Jag har tänkt mycket på exakt hur mycket de betydde, i precis den tidpunkten. Wow.

Så var snäll! VAR SNÄLL!

Man vet dessutom aldrig hur någon ska reagera på vad som sägs och görs. Man vet inte hur det man skickar ut ska mottagas. För det som förmedlas kan vara något helt annat än det som mottages. Det är klurigt det där.

Så var snäll!!!!!!!!!!!!!!!

bye summer

Solen skiner idag och det är klarblå himmel. Man skulle kunna låta sig luras, men vinden är nog för kall för det.

Idag har jag packat ihop fladdrande sommarklänningar och alldeles för tunna byxdressar, och lagt ner i förrådet. Vi ses igen nästa år - om vad som känns som en vääääldigt lång tid.

när ångesten gör ett besök

Och det sker orimligt ofta efter att jag har sovit ett maratonpass. Så även nu. Vilket är väldigt märkligt då jag 1.älskar att sova, 2.har noll dåligt samvete för att jag sovit länge, 3.fått vila ut.

Det är ju allmänt känt att avsaknad av bra sömn kan leda till ångest. Om det är någon gång ångesten borde hålla sig som längst bort, så är det väl när jag verkligen fått vila? Men icke, som ett brev på posten dyker den upp och knackar på.

Men det är ändå skönt att någon typ av orsak tycks gå att finna (även om den tycks gå emot allt bättre vetande). 

Då är det liksom bara härda ut. :)

#bortabramenhemmabäst

Det har hänt mycket på senaste tiden och det fortsätter hända saker varje dag. Får mantra för mig själv att det är viktigt med återhämtning trots att allt är kul. Jag har varit där förut och vill inte dit igen. Jag vet vart mina gränser går, även om jag har lärt mig det den hårda vägen.

Och sedan har jag alltid varit en sådan som älskar att vara hemma och göra ingenting och allt, vilket ju underlättar enormt.

Idag är jag hemma och diskar, viker tvätt, tar b12-spruta och sådant som inte riktigt hunnits med i en annars fartfylld vardag.

Det händer mycket i kulisserna och det ska bli skönt när allt är officiellt. Men riktningen är satt och det blir full rulle framöver också.

jag far hellre framåt mot min vilja,

än jag vänder

Nu gör vi det här!!!

#bettna

 

#grandantiques

#livetändå

tack för allt

det här är inte jag, och det här är inte till dig

#supermormor

grattis lilla farmor

summer celebrations

SEMESTER

fyra dagar av allt

Idag börjar det. Fyra dagar av allt och lite till. Ikväll är det EM-match, Sverige-Polen och vi har förvisso redan sägrat avancemang från gruppen till åttondelen - men är så pepp på detta ändå! Imorgon kväll efter jobbet tar vi vår färdigpackade (haha tror ni?) packning och sätter oss på tåget till sommarparadiset Hagge. På fredag vankas det midsommar och på lördag fyller jag år! Så mycket peppigt dessa dagar. Men det är inte endast glädjebesked och röda rosor. Imorgon är också en sorgens dag, då jag och Martina efter fyra år, av allt och lite till, jobbar vår sista dag tillsammans. 

Så nu kör vi!! Ända in i kaklet. För nästa fredag går jag på semester<33

TACK FÖR VIRVLARNA I HÅRET

Vad jag vill att hela världen skall veta hur mycket jag älskar den här kvinnan. Kvinnan som också kallas mormor av vissa - farmor, mamma och syster av andra. Kärt barn har många namn. Kvinnan som numer är tant och har ett minne som sviker oftare än vad det ger. 

På bilden ser du vid en första anblick ut som min vanliga tuffa supermormor i hippietappning. När man tittar närmre ser man personlarmet på din arm, man ser dina rynkor och din koncentration. Det man inte ser är att du jobbar med att putsa en knapp jag hittade i rabatten, som du bestämt tror är ett mynt som du av någon anledning vill ha ett hål i. I timmar satt du och putsade den och stundtals glömde du bort vad det var. Vi förklarade att det var en knapp, och du fortsatte putsandet hävdandes att det var ett gammalt mynt. 

Alzheimer är en hemsk sjukdom och man säger ofta att det är de närståendes sjukdom - att det är jobbigast för dom; de som står bredvid. Men jag ser också hur jobbigt det är för dig. Jag ser den sökande blicken i dina ögon när du inte förstår vem som kommer in i rummet, eller förvirringen när du inte förstår att din gamle make varit död i snart tio år. Smärtan och skamsenheten som speglas i ditt ansikte när du frågar om din syster inte skall komma på middag ikväll, men strax därpå kommer på, och frågar "hon är död, va?". Det gör ont i dig likväl som i mig. 

Men jag är glad att du är kvar, även om det sker i stötar. Jag vill att du ska förstå hur mycket du har betytt för mig i mitt liv. Hur mycket du har format mig, men främst hur mycket du alltidalltidalltidALLTID har funnits där för mig. Jag kan inte tacka dig nog och jag kommer aldrig få dig att förstå.

Men jag skall aldrig glömma,

Och jag skall dig för evigt vara tacksam.

Orden på min fot gör mig dagligen påmind om detta - och för dig skall jag leva mitt allra bästa liv.

Jag älskar dig, mormor

#ångbåtsbryggan

ÄNTLIGEN JUNI

#kavlaupp

Att följande kampanj ens behövs, chockerar mig. Jag vet ju att det är så, att det finns många tvivlare och till och med motståndare där ute. Men jag lever uppenbarligen i en liten bubbla, för jag känner ingen, ingen!, som ens funderar på om vaccinet är något som man borde ta eller inte. Det ses som en självklarhet. Åtminstone så yttras inte eventuella tvivel (det om något är ju också läskigt i så fall). Oh well, jag skulle vilja säga att det ses som en självklarhet - knappt ett nödvändigt ont.

Men jag vet ju att det finns motståndare, även i Sverige. Jag vet att de marscherar gator upp och ner och gärna ifrågasätter om covid ens finns på riktigt. Men det chockerar mig fortfarande. 

Och därför behövs reklamkampanjer där kända ansikten visar att de visst tänker ta vaccinet - och därför borde du också ta det. En person i min närhet sa "men vem skulle ta vaccinet bara för att Pernilla Wahlgren gör det?" och ja det är ju en snabb tanke. Men det är självklart att det påverkar. På samma sätt som att folk går och köper samma muggar hennes dotter köpt i butik, för att det inspirerar eller påverkar. Undermedvetet eller inte, så gör det ju det. Och alla kanske inte blir lika påverkade av Pernilla Wahlgren, och därför behövs såklart olika personer som påverkar olika målgrupper. Det finns en anledning att världsledare världen över visar upp när de tar sin spruta. Och de har också en uppgift att leda - och visa vägen.

Så det är givetvis en superviktig kampanj som vid första anblick verkade totalt onödig för mig. Men jag förstår ju att den inte är det.

Så, låt oss göra detta

#kavlaupp

knasig kropp atm

Känner av halsen och ber till alla möjliga gudar om att det inte skall vara Corona. Det kliar och svider och känns svullet. Har tagit mitt livs första allergitablett trots att jag alltid har det hemma. Väldigt oklart om det har hjälpt eller inte.

Utöver det verkar mina slemhinnor har gett upp i kroppen, eller vänta - det kanske går hand i hand med halsen?

Samt så har jag haft så jävla ont i mina leder de senaste dagarna - är det vädret eller är det min kropp? Båda lika mystiska! Jag har i alla fall haft ont i handled och tumled och armbågsled och knän och fotleder och you name it. Och nu har jag fått tillbaka den där jävla ryggsmärtan som liksom bränner som att en viss punkt på ryggen är superinflammerad, och smärtan sträcker sig upp i nacken. Skall försöka att ignorera den och hoppas att den går över, för jag har inte lust att lägga ännu fler hammarsköldare på den än vad jag redan gjort. 

Kropp i obalans och förmodligen inte alls covid - men jag blir ju lika nojig som alla andra alltså. Inte nu, inte nu när vi är så nära vaccinet.

Så, då var det sagt, då skall jag försöka att inte klaga på det mer :D

nightmares

Okej, så mina mardrömmar tävlar just nu om att slå varandra i sjukhet, vilket gör att jag oftast vaknar upp dyngblöt av svett med ett bultande hjärta och en ångest som håller i sig trots vakenhet.

Vill bara drömma om fluffiga moln med hundra golden retrievervalpar som alla älskar mig. Hur löser vi det? Enligt Google så skall jag antingen sova kallare, stressa mindre eller sluta med koffein och alkohol. Vet inte riktigt hur detta skall gå tillväga haha, men let's try!

jag älskar dig mormor

Vilken jävla inverkan du har haft på mitt liv.

Jag vill bara att du ska må så bra du kan må, varje dag<3

idag skrivs kontraktet

Kontraktet där en del av min barndom nu skall ägas av någon annan - få bli en del av andras minnen.

Det är så dubbla känslor. Och jag har så många minnen från denna plats. Alltifrån att ha spytt på garageuppfarten, till att mormor byggde en paradisgård till mitt första marsvin (som kråkorna dock lyckades attackera och bita av henne halva örat), till att solat topless i all hemlighet, till att stolt ha satt upp min "100 dagar kvar till studenten"-almanacka på väggen. Rotat i mormors garderob efter snygga skor (och oj vilka snygga skor!), suttit på kontoret vid datorn och lyssnat på justin timberlake samtidigt som jag får reda på att flera tsunamis nu träffar asien. Foto på vårt fadderbarn. Och knappnåls-kartan!!!! Kartan där alla fick varsin färg och markera med knappnålar vilka länder de besökt. Mormors framfart över världen, och strävan efter att nå hundra länder (vilket hon ofc gjorde). Hennes färg lyser starkast på den kartan. Alla kvällar jag stått och plockat bort mina ögonbryn till minimala streck inne på gäst-toaletten. Hängmattan från Afrika på altanen.

SÅ MYCKET MINNEN.

I don't know how to cope.

Men det är det enda rätta. Tiden har sin gång. Men det gör sååå ont.

+

 

#dröm

 

känns som jag vaknar

Med varje blad som slår ut. Med varje morgon som luktar regn och asfalt. Med varje eftermiddagssol som manar fram solglasögonen.

Med varje dag som går känns det som jag börjar vakna.

barfota

Jag älskar att vara barfota. Jag älskar att gå lättklädd. Jag älskar sol. Jag älskar värme. Jag älskar vatten. Jag älskar sommar!!!!!

12 maj enligt snap

12 maj 2016: tog ett bad i mitt badkar

12 maj 2017: flög mellan Brisbane och Sydney

12 maj 2018: var i luddis

12 maj 2019: hängde hos jullan

12 maj 2020: jobbade, det snöade

12 maj 2021: halvdag och inviger bara ben-säsongen

men livet pågår ändå

 Första veckan i maj kom springande av bara farten. Den tog med sig regnet. Det härliga avskyvärda regnet. Som fick alla att gå runt i en grå hinna och se missnöjda ut. Själv kände jag mer mys och -äntligen. Äntligen regn! Det var längesedan det inte bestod av något snöblandat som yrde runt och träffade ansiktet ur dom mest suspekta vinklarna. Nu var det regn, som betedde sig som man kan förvänta sig; uppifrån och ner. 

Sedan kom dagen då pappa skulle vara med om sin stora bilolycka nummer två. Denna gång, lik den sista, blev det ambulans och min mamma som ringde och berättade för mig att pappa låg på sjukhus. Men denna gången var min moster en av dom första på olycksplatsen. Märkligt. Pappa babblar på om att det är mercedes fel ("jag har ägt fyra audis emellan och aldrig råkat ut för något.."), själv babblar jag om att det är exakt samma väg. Någonstans sluter vi en uttalad outtalad pakt (för vi båda vet att det inte har något egentligen att göra med det ena eller det andra) om att inte köpa en ny mercedes och köra den på den vägen.

Idag efter 6 dagar och en mjälte som inte har blivit värre, men med brytna revben och bröstben, fick mamma skjutsa hem honom. En millisekund senare och det hade inte funnits en pappa att skjutsa hem. Det är svårt att förstå såhär på avstånd. Jag i Stockholm, han skadad och ynklig i Västerås. Tänk, som man alltid säger, vad livet kan förändras på en sekund.

Dessutom är mormors hus ute till salu. Hennes fina lilla radhus, som hon har gjort om till punkt och pricka exakt så som hon har velat ha det. Min mormors fingerspets i varenda liten vrå. Och hon vet inte ens om det. Det gör ont. Ont så ont så ont så ont. Men det finns nog inget annat sätt, som inte lindrar mitt samvete - men får mormor att må sämre. Jag har inte förstått det än. Vägrar ta in. Vill inte tänka på det. Skjuter det till framtiden.

Men i övrigt är ju våren onekligen på g, även fast vintern gör sitt motstånd. I veckan skall det bli 18 grader. Jag inväntar fortfarande det här halvårets sista snöstorm, den kommer förmodligen när vi minst anar det. Men min hud börjar sukta efter solens värmande strålar - och det är som att det har väckt mina tankar på att det finns annat väder än vinter. För jävlar, jag längtar utomlands! Som jag längtar utomlands.

Vi får se vad som händer framöver - det är mycket om och men. Men jag hoppas att det snart blir möjligt att besöka andra breddgrader igen. Jag behöver det. Mín kropp cravear det.

Som jag skrivit så mycket på senaste tiden - livet pågår ändå, mitt i pausen. Så är det. Det blir bara tydligare och tydligare. När slutar en paus vara en paus och övergår till att vara det nya? Läskiga tankar och funderingar.

Jag läste nyligen någon som skrev att årets mest uttjatade mening var "Det är som det är". Och visst är det sant! Efter det har jag lagt märke till hur både den ena och den andra slänger sig med orden - eftersom det liksom inte finns några andra ord som beskriver det vi befinner oss i just nu. Det är något vi inte har valt, något vi inte kan ta oss ur - helt enkelt något vi måste finna oss i. "Det är som det är".

Men livet pågår ändå.

allt är inte negativt

Haha, lät så himlans negativt. Men finns så mkt kuligt som händer också. Och i övrigt mår jag bra!!!!

Balkongprojektet är up and running och har kommit väldigt långt. Tänk första dagen den invigs i en bikini med en drink i handen. Hihihihi

orimlig trötthet

Alltså återigen har min kropp fallit in i någon slags orimlig trötthet. Första delen av dagen är fine. Jag är alert, jag är med, jag är jag. Men så fort jag kommer innanför dörren på kvällen är det som att en förlamande trötthet slår till. Paralyserande nästan. Jag orkar ingenting. Jag orkar inte kasta pappret i papperskorgen. Jag orkar inte laga mat. Jag orkar inte ens titta på TV. Jag orkar knappt ta mig till sängen. Jag orkar inte ta av mig kläderna. Jag orkar inte borsta tänderna. Jag orkar inte släcka lamporna. Jag. Är. Så. Trött. 

Hoppas detta släpper snarast alltså..

mycket ska man ha upplevt

Men att delta på en begravning på sin arbetsplats var något jag aldrig hade kunnat tro jag skulle göra.

Skrivit om det tidigare; livet kan tyckas så still nu, men det gör liksom ändå inte det. Det pågår, små som stora händelser, trots att det inte pågår som förut. Människan anpassar sig och förändrar sig. Det gäller att hitta sin egen plats i allt det nya.

Mycket känslor även denna vecka. Det stora som gör entré i vardagen och tränger sig på. På gott och ont.

Alla kämpar med sitt. Vi får stötta varandra!!

allt tar ut sin rätt

Till slut. Så är det ju. Stressig vecka och massa känslor inblandade. Hur hanterar man att ens bästa kollega skall sluta? Hur hittar man en ny när gamla inte ens slutat? Vad letar jag ens efter? Hur gör man något på topp som man inte ens vill göra? Livet påminner sig självt när någon i ens närhet dör. Sorgen i sig är en sak, att se sorgen i näras ögon - en helt annan. Livet är skört, varför lever vi och vad vill vi egentligen med livet? Stora frågor ryms i vardagens små fack. Hinns egentligen inte med, men tar sig tillslut ut ändå. Så är det ju. Livet ba.

mötesfredag

Vad jag ser fram emot helg! Dagen är fullspäckad med möten och jag kommer nog vara socialt dränerad när dagen är slut. Ska bli kul! Lite nervös och lite pepp och lite önskar att det bara ska vara över. Mixed feelings mao.

so this happened

 

jorunn 21.04.07

Finns många minnen från senaste decennierna och jag avgudar dom alla. Du var min favoritsyster till mormor och jag vet inte riktigt varför, då vi bodde i olika länder. Men alla somrar i Norge på mina barnsben som inte visste bättre. Kommer aldrig glömma när jag satt i ert kök och du frågade mig om jag ville ha apelsin-glass. Självklart ville jag det! Förstod ingenting och ignorerade länge och väl glaset med apelsinjuice som ställdes framför mig på bordet.

Språkförbistringar åsido, men du lyckades alltid förmedla en kallhet som alltid bottnade i en kärleksfull värme. Du kunde kännas lite läskig, men snarare som någon man såg upp till väldigt mycket och helst inte ville störa.

Kommer såklart aldrig heller glömma den resa till Turkiet vi gjorde, när Fia och jag magdansade för dig och mormor (och resten av hotellet).

Du kanske inte finns kvar hos oss Jorunn, men jag kommer aldrig glömma.

Tack för allt!

hemhemma

Skärtorsdag och jag och missarna är på besök hemma i Västerås. Kommer ha två hoppandes katter på mig inatt på en ostabil luftmadrass. Ändå mysigt!

vårkänslan

Inte just nu kanske, då Stockholm har bjudit på göteborgsväder senaste dagarna. Men kom att tänka på vårtecken nu när det blivit så mycket ljusare, för att inte nämna sommartiden som gjorde sitt till.

Men ett av de bästa vårtecknen jag vet är när de börjar renskrapa gatorna från grus. Konstigt kanske. Men för jävla skön känsla. Vårkänsla!

story of my life

eller kanske snarare story of my body.

Haft ett återkommande problem till och från i 4 år. Återigen varit på läkarbesök och återigen fått mig berättat för att de "aldrig sett eller hört talas om något liknande. Inte vet vad man ska göra."

Med tanke på hur många gånger jag hört de orden i mitt liv känner jag stundtals att min kropp torde vara så intressant för vetenskapen att den borde ställas ut på museum eller forskas konstant på. 

Haha, skämt åsido; Jag är van by now. Det är så det är. Men varje gång får man upp hoppet lite, och sen så besannas det inte, och då tappar man liksom sugen. Så nu lägger jag det här på is. Det får va. Det är inte normalt och det är jättekonstigt. Men det får va. Tills vidare...

it takes the one to have the other

 egentid när man inte har haft det på ett tag<3

12h sömn och fågelkvitter

Wow. Så mkt fåglar! Våren har kommit!

smara

 

fröken S letar fram en borttappad karta

blivit med inneboende

Det är min kusin som insett en sådär tio år efter mig att det kan vara värt att lämna västerås för stockholm, heheheh. Nä, okej nu ska jag inte vara sån. Men han har fått ett bra jobb här i Stockholm, och istället för att riva upp barn och fru och katter och hundar och villor och allt annat man har samlat på sig som trettiotvååring när man bor kvar i sin hemstad, så chillar han lite med det och känner av jobbet och staden först. Där av bor han nu på min soffa ett tag framöver.

Dock lever vi helt olika tider. Han går upp innan kl06 och försvinner strax efter det iväg. Själv jobbade jag över tio timmar idag och kom hem kring kl21.

förändringarnas tider

Den här världen är så märklig nu. Man kan inte resa hur man vill (vi med svenska pass hade i alla fall en väldigt stor frihet förr). Man kan inte gå hur man vill, träffa dom man vill eller göra det man vill.

Det är inte enbart frihetsinskränkandet att åka till andra sidan jorden och vandra på Australiens gator som har blivit omöjligt. En sådan sak som att träffa en kompis på en öl är inte alls en självklarhet i dagens läge.

Att vissa saker som påverkar vår känsla av frihet är reglerade av olika länders olika lagar är en sak. Men när det dessutom lämnas över till våra egna moraliska ställningstaganden blir det en helt annan. Vad man bör, ska (eller inte ska) göra pockar hela tiden på vårt samvete och mer än någonsin på våra relationer.

Detta väcker grundläggande frågor om vilka vi är som människor i stort, och individer i smått. Vem är jag i detta? Vad vill jag i detta? Vad tycker andra om mig i detta? Vad tycker jag om andra som inte tycker som mig i detta? 

Att vi måste ställa oss moraliska frågor när vi åker till jobbet för att ha råd att klara hyran; vem är jag som åker tunnelbana mitt i en pandemi? Och än värre; vem är jag som träffar en vän endast för pleasure mitt i en pandemi? Vart går gränsen för vad vi behöver för att överleva? Eller leva, och undvika att bli levande döda?

Det är inte bara friheten att kunna röra sig fritt i världen som har inskränkts. Det är våra humana möjligheter att leva det liv vi brukar. De allra flesta förstår att det är ett nödvändigt ont. Men vad gör det med oss individer? Hur tacklar man det? Hur tacklar man att hela tiden behöva göra en avvägning av vad som är viktigt eller onödigt och hur hanterar vi att alla människor i ens närhet agerar olika och i princip lika irrationellt som en själv?

Vissa struntar i allt och vissa verkar ta så mycket ansvar att det nästan räcker för de som inte bryr sig.

Men det känns som att världen genomgår en förändring nu. Kommer vi gå tillbaka till att krama en människa som hälsning, trots att man kanske sågs först en timme tidigare för första gången? Kommer Australien öppna upp igen som en gång i tiden, eller kommer de se fördelar med stängda gränser? Ingen vet. Mer än att det är påfrestande för alla att vara i denna verklighet.

Det påverkar ju alla på något sätt. Även de som inte bryr sig. De lever inte heller i den värld som en gång var mycket mer öppen och odömande.

Döm mindre och glöm inte bort att det är viktigt att leva igenom denna pandemi också, inte bara överleva. Vi hittar nya sätt. Det måste vi!

för allt vad livet är värt

Framåt. Fortsätta. Pannben. Bara göra det.

nej.

det är nåt som inte stämmer

i min kropp. Hoppas blodprovet visar nåt

thursday on a friday

Imorn jobbar jag första lördagen på över ett år. Imorn jobbar jag på Vasagatan för första gången på typ åtta år! Kom och shoppa!!

den här kom hem

En av mina andra halvor. Man kan ha flera, så att ni vet

Regler är till för att brytas

ledsenpelle

Den här veckan har jag varit ledsen. Trött, sjukligt trött men ändå inte sovtrött. Men ledsen. Så konstig känsla. Försöker tänka att det logiskt har varit mycket och mycket känslor både på jobbet och privat på rullande band senaste veckorna. Men jag känner mig ledsen. Inte deprimerad. Jag tittar mig omkring och känner glädje, kärlek, fint väder, solen, fina människor. Men inom mig så är det som att en stor sorg hägrar. Inte liksom depressionsledsenhet, som väl snarare är känslor jämställda med likgiltighet och orkeslöshet. Jag känner mig mer ..ledsen. Som att något har hänt som jag är väldigt ledsen över att det har hänt. Problemet är att jag inte kommer på vad det är som har hänt. Jag känner inte någon slags panik eller oändligt svart hål. Jag känner en sorg som är påtaglig, men det finns ingenting att ta på.

Märkliga känslor.

flyttar in

vilka veckor

Imorgon får jag hem mina hjärtan

hejdå rågsved

Rågsved, råggan, drogsved, hemma,

Kärt barn har många namn.

Nu är du inte längre hemma. Imorse hade jag officiellt mina sista timmar kvar av lägenhet. I realiteten var de sista fysiskt igår eftermiddag och när vi droppade nycklarna i en mörkgrön brevlåda igår strax innan kl22 fanns ingen återvändo. Jag lämnade Skällerstagatan och det jag har kallat mitt hem de senaste sju åren. 

Zigge och Pyret lämnades i Västerås för över en månad sedan, intet ont anande om att det var sista gången de fick se sitt hem.

Inte ens jag visste när jag lämnade lägenheten igår att det var sista gången jag satte min fot där. Det löste tydligen min kära mor.

Men jag har lämnat ett litet minne kvar av mig i lägenheten. En flaskpost utan flaska. Ett brev i en plastpåse med kapsyl. Under städskåpets golv via kylskåpsingången. Hoppas att det någon gång hittas<3

Det har varit förvånansvärt känslomässigt lätt att lämna lägenheten. Eller så är känslorna fortfarande på paus. Det har ju bara rusats på och tid för eftertanke varit lika med noll. Men just den här nostalgiska nivån passar mig utmärkt, så vi kan väl stanna här. 

Idag startar vi äventyret i Blåsut till hundra procent med all uppmärksamhet riktad åt ett och samma håll, och snart får Zigge och Pyret komma hem till sitt nya, fantastiska hem<33

än mer mör och levande död

Vilka veckor!

mör, ont, levande död

Behöver spa och massage

fullproppad helg

Det var längesedan jag hade sådan här fysisk PLUS psykisk aktivitet dygnet runt en hel helg.

Slutkörd måhända, men peppen kommer garanterat hjälpa mig att ta mig igenom morgondagen också. 

25 JANUARI 2021. 

Jag flyttar till Blåsut.

Kontraktet löper ut den sista, och hade det varit en månad till så hade jag på dagen bott exakt 7 år i Rågsved. Det är det längsta jag har bott på ett ställe, sedan jag flyttade till Stockholm för 12.5år sedan. Jisses!

Så mycket känslor så jag har satt dom på paus. Återkommer med dessa i ett senare skede.

Det ska bli snökaos imorgon. Hoppas allt går bra!

Sov så goooott

Mvh

Alltid Sista Minuten-packaren

+-0

So much ups and downs, 

och mittemellan, hela tiden, i pauserna, och samtidigt, en melankoli

För mycket känslor och inga alls

mental breakdown

Haha, så länge varade det...

another day, another life

Ett hej från en annan dag och ett annat liv. En tid då de största problemen var att det blåste för mycket och var man skulle äta lunch.

Australien har varit stängt sen i våras och de beräknar inte öppna upp igen på hela detta året heller.

Jag är så glad ändå för att jag var där innan detta med corona. Vem vet om världen och gränserna någonsin blir sig lika igen?

januari 2021

Halvvägs in i januari. Hörrni, det är ju väldigt få som njuter av den här tiden som vi har befunnit oss i senaste året. Andra vågen slog till med kraft, på det kom hösten, sen med vintern även kylan och mörkret. Det har inte varit tyngre än nu. Jag mår förvånansvärt okej ändå. Jag ser folk krascha till höger och vänster och än det ena än det andra spökar i periferin och ställer till med besvär. Men trots det så mår jag okej. Kärlek till alla som har det tufft nu alltså.

För min del tror jag min flytt år en viktig del, något som skapar motivation (även fast det ju är jobbigt att flytta) och riktning.

Och vet ni; till helgen bär det av! Nymålad och nytapetserad lägenhet. Ska bli så himlans kul!!!

Längtar också ihjäl mig efter Zigge och Pyret!!!!! Men snart så!

with car again

munskydd i kollektivtrafiken från och med idag

Och i Stockholm på gröna linjen kan jag rapportera att det är ett totalt misslyckande!!!

Speciellt medelålders vita män (enligt egna observationer från ett tåg som precis lämnat Stureby), wtf kom igen nuu..

today is the day

Ska lyxxxa till det med två lägenheter i ett par veckor tänkte jag heheheh (att ena kommer vara tom är ju en annan sak)