morfar 100 år

 Idag morfar så skulle du ha fyllt 100år. Det är 8 år sedan du lämnade oss och på ett sätt känns det som än längre sen. På ett sätt var det också än längre sedan. Efter din stroke blev du dig aldrig lik igen. Men de minnen jag minns mest och bäst från dig är Pricken, och hur din bil alltid luktade hund. Brunbrända ben, högt gräs, fånga syrsor på ängen och massa massa bad. Alltid kakor.

Tänk att det idag är 100år sedan du föddes som en liten bebis. Sjukt.
Tack för alla fina minnen, tack för massa härliga somrar, och tack för att du gav mig påskminnen för resten av mitt liv. Hantverkarsidan har jag ärvt både från din sida - och mormors. Dubbeltack.

morfar

För några dagar sedan var det exakt två år sedan morfar somnade in. Tiden går fort! Pratade med mamma efter det, som berättade att morfars lillasyster, som var två år yngre, nu hade somnat in på samma dag, två år senare.

De dog alltså vid samma ålder, samma datum.
Märkligt sånt där ibland..

Vila i frid, båda två!

nu tänker jag på dig farmor <3

Idag tänker jag på dig extremt mycket. Det finns så mycket jag undrar, så många frågor jag vill ställa. Jag tänker att jag borde ringa dig för att det var så himlans längesedan vi pratade och jag behöver höra min farmors ärliga, hårda, korrekta råd. Jag tvingas inse gång på gång, om och om igen, att det inte går. Det är försent. Tiden har gått. Du finns inte längre kvar.

Varje gång den där flashbacken återigen slår mig över käften och tvingar luften ur mina lungor så, jaa, det gör så jävla ont. Det blir tamefan inte lättare med tiden heller farmor, vad det än sägs om tid och sår. Hur kan det bli lättare? Det blir ju bara längre och längre tid sen jag fick se dig. Krama dig. Lyssna på dig. Vara med dig. Och ju längre tiden går, desto mindre sannolikt känns det att allt bara är en fånig dröm - att du inte alls har avlidit av en fittig jävla cancer. För hoppet är det sista som lämnar en. Men för varje dag som går farmor, så känns det lite mer verkligt. Så för varje dag som går farmor, så gör det lite mera ont.

Jag försöker tänka förnuftigt, så som man ska. Jag försöker vara glad att jag ändå fick så många år med dig. Att jag alltid har haft dig i mitt liv. Att du var så ung och kry. För alla minnen vi fick. För att du var så jävla bra och för att vi förstod varandra på ett djupare plan jag aldrig känt med någon annan.

Men det hjälper inte. Självklart är jag helt fantastiskt överlycklig över dessa saker. Men det tar inte bort att det gör ont. Så. Jävla. Ont.

Anledningen till att jag tänker lite extra på dig idag farmor, är att jag äntligen har fått igång din gamla skruttiga bänkdiskmaskin, du vet. Nu står den i mitt hem här i Rågsved. När jag öppnar diskmaskinsluckan så slås jag av din doft. Och nej farmor, du luktade inte som diskmaskin, jag lovar! Du doftade helt fantastiskt. Av någon jävla anledning har du lyckats sätta doften till och med i din diskmaskin. Det är helt fantastiskt!

Men jag är rädd för att jag ska spola bort doften, när jag använder den. Jag är rädd att din doft, och alla minnen som kommer med den, ska ersättas av Alex-i-Rågsved-doften. Vad gör jag då? För jag kan inte minnas din doft om jag inte känner den.

Så idag tar jag tillvara på alla minnen. Idag minns jag. Försöker minnas allt jag kan. Jag låter det onda flöda genom min kropp, del för del, för att kunna minnas. För att inte glömma. För att minnas innan det är försent.

Så idag lyssnar jag på När gullvivan blommar - din fantastiskt fina begravningslåt om du inte visste det, tänder rökelse och lite ljus, samtidigt som diskmaskinen brummar i bakgrunden och det doftar dig.

Jag är så glad att jag har dig runtomkring mig. Många pinaler i mitt hem är gåvor från dig. Många saker är minnen som inte kan ersättas av något.

Och jag vet att du alltid kommer finnas inom mig. Men jag vill att du ska veta att jag saknar dig här. Ett telefonsamtal bort.

Men idag går inte det. Och aldrig mer igen. Så idag, just idag, får brummandet från den gamla bänkdiskmaskinen vara substitut för dina råd. Det tryggar lite ändå.

Saknar dig farmor.
Jag hoppas att du har det bra.
Älskar dig <3

lilla farmor

Jag saknar dig farmor. Och det gör ont. Så jävla fruktansvärt jävla ont. Jävla jävla jävla skitont.

Jag saknar dig..

det går inte in

Jag förstår inte.

Hur mycket jag än tänker och grubblar och försöker bearbeta. När jag inte undviker kalla fakta utan ser sanningen i vitögat, ställer mig öga mot öga med tankarna som skrämmer livet ur mig. När jag kämpar fast jag inte vill. När jag gör allt detta så..

..så absolut ingenting.

Ingenting jävla alls. Förutom paniken.

Men jag kan inte förstå. Förstå att du är borta. För all framtid. Förstå att när jag ringer ditt telefonnummer som ligger kvar i telefonboken, så är det ingen som kommer svara. Förstå att snart, om inte redan, så kommer de säga att numret är urkopplat. Jag kan inte förstå att du aldrig kommer få se mina barn. Att jag aldrig mer kommer få sitta i din soffa och känna den där outtalade gemenskapen som bara vi, du och jag, hade och förstod.

Du sa det ofta: "Vi behöver inte ringa varenda dag. Vi hörs inte så ofta. Men det gör inget. Det behövs inte. Vi vet vart vi har varandra. Men du ska veta Alexandra, att jag tänker på dig varenda dag."
För det var så det var. Vi visste vart vi hade varandra. Och när vi väl pratade så kändes det som att prata med andra halvan av mig. Det kändes som att vi förstod varandra på ett plan som aldrig någonsin behövdes ljudliggöras för någon. Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer få höra dig säga dom orden.

Jag kommer på mig själv att undra vad jag ska köpa till dig i födelsedagspresent. Du var alltid den svåraste att köpa present till, men alltid den roligaste. Även fast du inte ville ha presenter. Och du var den roligaste att få presenter ifrån. Alltid så träffande, något litet och utan betydelse för andra blev så stort från dig. Alltid mitt i prick. Du var kräfta, precis som jag. Du föddes på den absolut bästa tidpunkten på året. Du försvann ifrån mig på den absolut värsta tidpunkten på året. Jag kan inte förstå att jag inte ska få fira din födelsedag i år. Eller något mer år, alls.

Jag tänker mig att du ska ringa vilken dag som helst, säga att allt bara är ett skämt. Att det bara var ett practical joke utan dess like. Att du såklart inte är död - hur hade det sett ut, död 67år gammal?

Hur du de sista åren innan pension gick och pratade om att snart, snart så var det din tur. Att du snart skulle få lön för mödan. Lön för att du jobbat sen du flyttade hemifrån vid 16-års ålder och jobbat troget varje år sen dess. Du var inte den som klagade över att du hade det dåligt, men oj vad du såg fram emot att bli pensionär. "Då ska jag bara göra ingenting. Jag älskar att göra ingenting! Det är sant - jag gör det!"
2 månader fick du för ditt slit. 2 månader av din pensionstid - dessutom 2 månader av att redan vara sjuk.

För att du hade lunginflammation hade läkarna konstaterat många många månader innan. Antibiotikan hade du fått. Den hjälpte inte, hostan fortsatte och blev värre. Så du fick mer antiobiotika. Och när den inte hjälpte så fick du än lite mer.
Alldeles försent insåg de att du kanske inte alls hade lunginflammation. Men då var det, som redan sagt - alldeles försent.

Jag minns exakt vart jag var och hur jag reagerade när jag fick samtalet från pappa om att fem tumörer hade invaderat din kropp och inte gick att operera. Vasastan. Jag tog mitt pick och pack och vandrade ut på gatorna. Panikslagen. Jag kunde inte förstå då. Jag kan inte förstå nu.

För även fast jag såg dig en sista gång där för åtta dagar sen, död, så kunde jag inte förstå. Du såg så fin ut. Inte alls död. Vilken sekund som helst så skulle du öppna ögonen, sätta dig upp och säga "Äh, se inte så chockad ut. Du tror väl inte på såna dumheter som folk tutar i dig?"

Och det gör jag inte. Jag kan inte. Det går inte. Jag har tvingat mig själv att inte undvika det hemskaste. Jag har låtit paniken komma krypande, jag har känt hur den sakta men säkert trevande har försökt få fäste. Jag har släppt på spärrarna helt, låta den välla in över kropp och själ. Jag har tvingat mig själv att se sanningen i vitögat. Mot allt mitt förnuft. Jag har tvingat mig att möta min värsta rädsla. För att kunna bearbeta, för att kunna förstå. Förstå att du inte längre finns här bland oss. Förstå att jag inte bara kan ta upp telefonen och alldeles strax höra din röst.

Men jag kan inte. Det går inte. Hur mycket jag än försöker så går det inte. Jag kan inte förstå.

Jag förstår inte. Det går inte in. Jag tror inte på det. Jag tror inte på de ord som mina öron snappat upp om dig och trots allt sparat i mitt huvud. Jag tror inte på de minnen mina egna ögon har sparat i mitt huvud av den sista gången jag såg dig.

Älskade lilla farmor.
Jag kan inte förstå.
Det går inte in.

-

Så som ögonen saknar alla de tårar som fallit idag
Så skall jag sakna dig

Farväl, finaste morfar <3