AKUPUNKTUR

jag känner så mycket kärlek

Det är inte helt hemligt att jag starkt ogillar avsked. Många ogillar avsked, det är nog naturligt. Men det gör ont i mig, på riktigt. Om det finns minsta lilla sanning i uttrycket "ont i hjärtat" känslomässigt, så går jag nog det bokstavligt talat.

Imorgon åker Frida till Hawaii. Jag kommer sakna henne så. Men det ger mig bara en förkänsla för alla jag kommer sakna när JAG åker. Jag väljer medvetet att lämna så många, som jag kommet att sakna så mycket.

Hela min familj, hela min släkt. Mormor kan jag inte ens tänka på. Och jojul, min högra alltid borttappade vante, min väckarklocka och min logik i denna vilsna värld. Hur skall jag klara mig?

Och så klart alla andra också.

Jag vill åka så himlans jävla mycket. Men tanken på allt jag lämnar bakom mig får mig typ att vilja spy.

Jag vet att jag kommer tillbaka - men det är tiden jag är borta som gör ont.

Kalla mig dramaqueen och alla andra ord ni finner nödvändiga. Jag vet att det är tre månader kvar - men jag är redan stressad (helt i jojulalox-anda).

Sist jag åkte till Australien åkte jag dit med en ipod (och köpte en på vägen hem, så de var uppenbarligen fett hajp då). Nu har någon inte sagt ordet ipod högt på många år, o:et har bytts ut mot i, och jag kommer i stället ha med min ipad. Så många år, så mycket har hänt. Tänk om jag inte ens gillar Australien längre? 1. Såklart jag kommer gilla Australien. 2. Om inte så är det bara att åka hem igen.

När det börjar bli dags för avsked så blossar min kärlek upp klarsynt och rent. Vad som kanske inte alltid har blivit sagt måste sägas högt och tydligt så att om någonting skulle hända så kommer mina ord inte vara förevigt bortblåsta i evighetens intet. Det är viktigt för mig.

Ångesten och kärlek och saknad och glädje och pepp, men framför allt så jävla mycket kärlek! Jag älskar er.

ångesten och hösten, hand i hand

Jag läser om människorna i Tromsö, hur solen aldrig går över horisonten på två månader. Hur vinterdepression är något ovanligt där, och hur forskarna tror att det handlar om deras inställning till mörkret.
Hur människor som bor på liknande platser tycker om mörkret och snön, mer än de som icke bor på sådana platser.

HALLÅ? Vill jag bara skrika, fattar ni inte att människor som inte tycker om sådana platser aldrig skulle bo där?!!?!?

Det kanske ligger något i forskningen. Men jag har så otroligt svårt att se mig själv gilla det där. Även om jag ändrade min inställning.

-

Och idag när tandläkarvädret har tagit ett fast grepp om södra stockholm (säkert hela stockholm som det ser ut) och löven ligger blöta och riktigt klistrade mot asfalten, så spelar det ingen roll att de går i alla nyanser av gult, rött, grönt och brunt. Det gör ont i mig ändå. Det gör ont, för det känns som att en del av mig dör när hösten gör sitt intåg. Kanske lite inställning, men jag känner det enda in i hjärteroten. Det är inte alls kul.

-

Så idag hägrar ångesten. Vet inte om jag ska stänga in den, eller låta den hägra fritt. Försöker att skriva ut den för att få något ologiskt att bli logiskt, alternativt för att försöka få det ologiska att bli så synligt att det försvinner av rationalitet.

-

Har sovit 13h inatt. Det var så skönt och alldeles säkert också välbehövligt. Somnade kl23 (minns inte senast jag kom i säng så tidigt). Inte ångest över mycket sömn. Tack för det.

Men ångest över att det ligger ett uns av död över hela stockholm.

-

Jag tror ändå jag ska kämpa emot lite. Inte stänga in, inte släppa fram. Försöka tänka på forskningen, tända lite ljus, och tänka på att hösten faktiskt kan vara mysig. Ge det ett försök. Ge ångesten skuggor att vara i, så de slipper bli mina glasögon.

alla versioner av allt

Jag känner mig glad och tillfreds. Men ändå ledsen.

Någonstans så tycker jag att det som existerar är fint och mer än vad någon kunnat hoppats på.

Men jag känner mig ändå ledsen och förvirrad. Någonstans där så finns Du. Du som var min, en del av mig, och en del av dig som bara existerade med mig. Någonstans där så finns du fortfarande - och det gör mig ledsen. Ledsen och förvirrad.

För även om jag är tillfreds med livet, som det ser ut idag, så väcker det tankarna till liv om vad som skulle kunna vara i stället, vad som skulle kunna vara vi.

Men skulle det verkligen kunna vara något annat i stället? Kanske inte. Men det är en fråga utan svar. Och i den bästa av världar så skulle det kunna vara något annat. I den bästa av världar skulle det kunna vara något helt fantastiskt. Men det är frågetecken som lämnas outrätat.

Och sådana här tillfällen, när jag ser en del av dig igen, då gör det mig dels så otroligt glad över att få ha dig i mitt liv. Men också ledsen. Och förvirrad.

Det är som att jag ser alla versioner av allt. Allt vi var. Allt vi är. Allt vi skulle kunna bli. I alla olika analyser som min gärna förmår att proppa mig överfull med.

Glad. Ledsen. Förvirrad.

märklig är tiden vi lever i

och jag saknar dig här