i'll be the loss of your life

if i can't be the love of your life
at least i'll be the loss of your life

hej då carl 👋

Bläddrade precis förbi vår smskonversation. Sista 28 maj, och därefter 8 juni. Passade på att ändra den från inkorg till raderad.

Jag antar att Arne dött för längesen.

Du är inte ens ett najs minne, när jag tänker efter. Härrå!

i can feel the happiness within my reach

Jag känner det. Jag nästan ser det. Att lyckan är inom räckhåll. Inom min räckvidd.

Den kommer inte ren och skär. Men jag ser den.

Jag ser med den även en frihet jag saknat, en tung ryggsäck att äntligen släppa ner från ömmande axlar, men också en saknad jag sluppit.

Bittersweet, but oh, such happiness.

66 days.

jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig, än i dig, hurså?

Ibland blir det bara så.

expectation is the root of all heartache

jag tror jag har ett rebound som heter ahmed

Får se vad 2016 kan överraska med mer. Hittills har det varit helt klart över förväntan. Men i jämförelse med skitåret 2015 så kommer nog allt vara bra.

you fucking piss me off

Seriöst. Det finns nog ingen person som kan få mig så jävla obalanserad som du. Och jag hatar det. Jag brukade älska det. Då var det bra obalanserat liksom.

Det är det inte nu och nu hatar jag det. H a t a r .

Det är inte tänkt att det ska vara såhär. Jag är trött på det. Det funkar inte.

Du har blivit min berg- och dalbane-drog där rusen och kicken blir lägre för varje gång, men den sura baksmällan svider hårdare ju mer jag försöker kämpa mig upp till samma höjd och höghet men når lägre än förr.

you're my heroin
and i need rehab

i want rehab

two month and counting...

Igår var det två månader sedan mitt liv förändrades drastiskt. Det tog en väg jag absolut inte ville och det var en panikartad stund i mitt liv där det kändes som att allt jag kände till blev något okänt. Jag visste ju vem jag var med dig. Men vem var jag utan dig?

Så ska inte ett förhållande vara. Man ska stå på sina egna två ben. Om något, bli lyft utav den andra. Men att stötta sig så på någon, så att man faller utan den andre där, då har man tappat bort en bit av sig själv på vägen.

Jag inser det nu. Jag insåg det inte då. Jag tyckte du var den svage. Idag kan jag våga mig på att kalla dig för den starke. Inse att det var rätt beslut att ta. Inse att det var rätt väg att gå. Även om det fortfarande gör otroligt ont att skriva, att ens tänka, dom orden.

För ungefär en månad sedan skrev jag ett liknande inlägg. Nu har det alltså gått en månad och en dag till. Och för varje dag, för varje steg, så går det lite lättare. Det är lättare än jag trodde (jag är lite rädd för att jag fortfarande har förnekat för mkt så den där smällen skall komma igen en dag) och det gör mig också lite sorgsen. Men jag skall inte ljuga, än är jag inte där. Än klarar jag inte av att stå på mina två egna ben. Jag försöker ju, men stapplar fortfarande. Håller på att undersöka vem jag vill vara i det här livet, den här världen, utan dig.

Men den stora skillnaden sedan en månad, och framför allt två månader, sen tillbaka, är att jag nu inser att det var rätt väg att gå. Det var rätt beslut att ta. (Det gör så ont att skriva det). Jag vill inte tillbaka. Det var inte rätt.

Min sorg och tvekan har blivit en annan under den senaste månaden; vad vill jag ha för relation till dig i framtiden? Vill jag att vi ska vara vänner, bekanta eller endast ett minne? Jag vet inte. Jag är inte där än. Men det är där fokus ligger.

För ungefär en månad sen skrev jag som sagt ett ganska liknande inlägg. Det handlade om att jag höll på att rensa ut dig här hemma. Jag avlägsnade foton på oss ur ramar och allt annat som i övrigt skrek "jag är tillsammans med Erik". Inatt gör jag något liknande. Inatt har rensningen dock gått djupare. In i pärmar och minsta lilla vrå. Den sista biten packeteras nu ihop och läggs undan som en av alla andra minnen i mitt liv. Du får en egen Erik-hörna, bland alla andra killar som jag en gång haft och varit kär i.

Det sorgsna är att jag trodde inte du skulle vara "en av alla andra killar". Jag trodde du var Den med stort D. 

Det visade sig inte vara sant. Och därför håller jag nu på att packetera ner det sista av dig som finns i undangömda vrår i min lägenhet. Det gör inte lika ont som sist. Och jag antar att det är en bra sak. Men det gör också ont att inse det. Samtidigt som jag blir glad över att jag då förmodligen är på väg framåt.

Jag kommer nog levande ur detta också!

Och dig skall jag spara som ett fint minne någonstans. Jag är snart redo för att säga tack. Jag är snart redo att se tillbaka på vår tid och vara glad över att jag fick låna dig som närmsta vän och pojkvän i nästan tre års tid. Inte riktigt än, men jag känner att det är på väg. Det är också en stor skillnad från en månad tillbaka.

Jag undrar vart jag kommer vara om ytterligare en månad?

hejdå jag rensar ut

Igår kväll fick jag någon slags insikt. Insikt om att jag var värd bättre. Att jag i själva verket ville ha någonting annat. Sov helt okej. När jag vaknade så var det första gången på, jag vet inte hur länge, som du inte var det/den första jag tänkte på. Det var inte det första som kallade på min uppmärksamhet och ångesten var inte det som jag vaknade med. Det dröjde i och för sig inte länge tills du knackade på hos mina tankar, men det är ändå ett framsteg.

Igår var det en månad sen. En HEL månad sen det tog slut. Hur jävla galet är inte det. Efter att ha varit den som stått mig närmst och som jag nästintill inte har sovit en enda natt utan under tre års tid, den som jag pratar med dygnet runt, om allt - så är du den som nu försvinner mer och mer för varje dag. Min närmsta vän som lika snabbt som sommaren kommer och går, försvann ifrån mig. Det gör så jävla ont.

Så alla såna insikter som besökte mig igår är mer än välkomna att göra entre i mitt liv.

Idag har jag styrkan att rensa lite. Rensa ut dig ur mitt liv. Jag har tagit lite i taget genom veckorna. Det känns liksom som att för varje grej av dig som jag kastar/lägger undan så bidrar jag till att vi försvinner lite mer.

Det jag måste inse, men som min hjärna fortfarande aktivt förnekar undermedvetet, är att det inte längre finns något som är vi. Det finns du, sen finns det jag. Dessa är inte längre ett, dessa är numer oförenliga.

Jag försöker tvinga mig att inse det. Tvinga mig att fejsa verkligheten och möta smärtan. Idag går det ut på att jag hittar gamla små lappar där du förklarat din kärlek till mig, bilder på oss där det lyser i ögonen på oss av kärlek och minnen från olika saker vi gjort tillsammans genom åren. Jag tvingar mig att fejsa dom - att möta smärtan, innan jag sakta och försiktigt antingen kastar dom eller bevarar dom längst in i något undangömt minneshörn i mitt liv och/eller min hjärna.

Och det är jobbigt. För jag har svårt att titta på "vanliga" gamla foton av mitt liv utan att falla in i nostalgiskt gråt. Så du kan förstå hur detta känns.

Det är liksom en del av det hela. En annan del är att ta tag i sorgen genom att skapa nya minnen. Det jag brukade göra med dig, de minnen jag har av oss, de skall jag nu göra med någon annan. Jag skall skapa nya associationer med olika saker. De skall ej längra vara förknippade med oss, dig och mig, vi - utan med andra. Det gör ont, men efter ett tag är associationerna utbytta och det gör inte längre ont.

Men det är en helt annan process än den jag går igenom idag. Idag går jag igenom minnes-processen. Jag förstår att jag en dag kommer möta någon annan som kommer att skriva små fina kärleksfulla lappar till mig och att jag kommer ha nya foton av mig och någon annan uppsatta i de ramar som tidigare fyllts av bilder på dig och mig. Den processen är dock inte här än.

Nu är det minnesprocessen som är här. Att tvingas möta det som har varit, utan att kunna byta ut det mot nya associationer. Att läsa hur mycket du tycker (tyckte) om mig och titta på bilder där vi är (var) kära. Att inse att det där är nog som har varit. Till och med kanske acceptera att det tillhör dåtiden och inte kommer finnas i framtiden.

En helt annan process som också måste gås igenom. Som gör ont.

Jag har ännu inte kommit till den punkt då jag kan vara glad för att det faktiskt har varit vi. Glad för att jag har fått möjligheten att ha dig på besök 3 år av mitt liv. Att jag har fått lära känna dig innan och utan. Att jag får ha haft dig som min allra bästa och närmsta vän. Att jag får ha tagit del av dina innersta känslor, lyckor och rädslor. Jag är inte glad för det, än. Jag är inte lycklig över det. Jag kan inte se tillbaka på vår tid tillsammans med ett leende på läpparna. Inte än. Den tiden antar jag kommer. Det kanske kommer gå snabbt. Det kanske kommer ta tid. Det är något framtiden får visa, men idag, idag är jag inte där.

Igår var det en hel månad sen min tänkta framtid raserades och jag förlorade mer än min närmsta vän. Idag går vi in i månad två och jag tar några extra stapplande steg mot det som ska bli min framtid.

Bittersweet.

och idag saknar jag dig så det gör ont ont ont

Det gör så ont, så ont. Men känner mig inte stabil någonstans heller. Känner tårarna tränga upp i från bröstet (ni vet när sån där riktig hulk-gråt är på väg) över ingenting. Över en rubrik på aftonbladet som är bra, eller dålig och som verkligen inte berör mig.

Vet inte om jag saknar dig extramycket idag pga att jag ligger lågt i b12. Pga pms. Pga instabiliteten som hägrar i min kropp och har mitt psyke i ett fast grepp.

Vet inte om jag saknar dig extramycket idag för att mitt liv känns extra jobbigt och jag då söker mig till trygghet. Den tryggheten brukade ju vara du.

Vet inte om jag saknar dig extramycket idag för att jag faktiskt saknar dig extramycket idag.

Vet inte någonting idag, faktiskt. Det är jävlans jobbigt. Men ska jag tänka logiskt så spelar nog oro och fysisk/psykisk instabilitet en roll jag borde kunna erkänna.

Men det tar inte bort att jag idag saknar dig extra mycket. Och det gör ont i hela mig!

happy new year

see love in the life around you

Ibland så är det bara där. Mitt framför en. Som ett tecken. Dags att se glaset halvfullt.

Veken blidde såhär efter gårdagens mys med Erik.

Back in his arms once more, for sure

enjoying every second of it

You're the perfect lullaby

My guilty pleasure I ain't going no where
Baby long as you're here
I’ll be floating on air

I mention you when I say my prayers
I wrap you around all of my thoughts
Boy you're my temporary high
I wish that when I wake up you’re there
To wrap your arms around me for real
And tell me you’ll stay by side

I believe you can't appreciate real love 'til you've been burned

Singing for the third row

Och så har jag sett mitt första slash sista idol2008 avsnitt. Och det blev Kevin som vann, - och det kan vi väl alla vara överens om att det var så det blev bäst (iallafall jag och min roomie som satt och var nöjda:)!

Vinnarlåten är en sån där radiodänga som kommer spelas under hela julen. Men den var sådär äcklig mysigt gullig, och jag satt i soffan invirad i en filt och kom på mig själv med att önska att jag var kär. Att jag hade någon gullig pojkvän att skicka ett sådant där gulligt sms till.

Men icke sa nicke.

Jag har fortfarande inte bestämt mig angående på söndag.
50-frågor lär då isånafall förvandlas till tusen. Haha.
och jag känns inte riktigt som en date-människa. vi får la se:)

life sucks

just nu är inget speciellt kul.
allt känns gammalt, dammigt och tråkigt.
damma av det och fixa till det?
nej jag vill ha ngt nytt. jag vill framåt.
jag vill hitta ngt riktigt bra.
ngt som får mig att stråla om dagarna..


men tills dess så verkar det som att jag gräver ner mig i "arbete". och när jag inte gör det gräver jag ner mig i olika serier och deras skit istället. vfu(praktik) hela dagen igår. basically. ett sektionsmöte efter det på över sex timmar höll tankarna borta ganska bra också. idag vfu hela dagen. kom hem strax efter sex. lär bli likadant imorgon?


__
..västerås blir det hem till helgen. vågar jag låta tankarna komma då?

(OCH SENASTE GOSSIP GIRL AVSNITTET SÖÖG. BLÄ)

Bio ikväll.
Trevligt :)

______



Döden verkar inte lika skrämmande längre.
and i believe in love again.
or that love actually exists.
Riktig kärlek.

put love on hold

svårt att andas.



ibland känner jag mig ...bortglömd.
det är nog en rädsla jag har. jag hatar avsked också. jag hatar avsked och döden mer än något annat i hela världen. så nu var det sagt.

jag saknar en hel del.
tror jag.

förresten så fortsätter jag på min teori om att kärlek bara är jobbigt.
put love on hold
tills någon kan bevisa mig motsatsen.


känns som att jag har ett hål inuti mig någonstans.
jobbigt.

The Leaving Type

nee, fan, kärlek gör sig bäst på film.




reality?
not worth fighting for
closeups
take me as i am
nu kan du få mig så lätt
vad sa du att du hette?
let's not talk.
och hörs aldrig igen, helst, typ