står du still på en plats så blir du helt enkelt kvar där

..med dom orden avslutar Winnerbäck sista låten på senaste skivan.

Imorgon har jag intervju, och vet ni vad att det inte är så himla enkelt alltid? Det är himla bittersweet. För jag vill så himla superjättegärna och känner sådan otrolig pepp inför denna möjliga nya utmaning. Men det betyder också att jag lämnar allt jag har byggt upp och mina fantastiska jävla tjejer som jag avgudar så. En fantastisk vardag som ju är som ett andra hem. Mot vad? Mot osäkerheten om vad som komma skall, där det enda jag kan vara säker på är att jag kommer behöva arbeta som fan för att bygga upp något kanske liknande igen. Ibland får jag panik och tänker att jag är dum i huvudet som ens tänker tanken på att lämna det bra jag har. Varför, liksom?

Men sen så landar jag alltid i att jag inte vill fastna. Jag vill röra mig framåt. Jag vill utvecklas, och inte stå still. Jag vill inte bli hemmablind och hemmatrygg och bara nöja mig. Jag vill inte nöja mig! Jag vill framåt. Jag vill mer. Mer erfarenheter, mer utmaningar, mer lärdomar och mer bara mer.

Nu är det inte alls säkert att det blir så. Och med handen på hjärtat; om det inte blir så, ja då blir jag kvar i någonting jag verkligen byggt upp att älska. Jag blir nog mer besviken över att just jag inte får tjänsten, än att inte få tjänsten.

för tillslut är det alltid så;
att nånting dör om man åker
och nåt annat dör om man stannar kvar