hej då carl 👋

Bläddrade precis förbi vår smskonversation. Sista 28 maj, och därefter 8 juni. Passade på att ändra den från inkorg till raderad.

Jag antar att Arne dött för längesen.

Du är inte ens ett najs minne, när jag tänker efter. Härrå!

skrivlust

Jag förstår hur artister känner sig när de helt plötsligt fyller ett helt album med break up-songs eller när de vill dela med sig av sin nykärhet till hela världen.

Jag förstår känslan av att ha så mycket känslor som bubblar att endast ett medium inte räcker, utan man måste ta till fler.

Jag förstår de som väljer att använda sig av texter, ord och meningsuppbyggnader.

Det är en annan slags form av meditation. En annan typ av bearbetning.

"Att sätta ord på sina känslor"
- för mig betyder det inte nödvändigtvis att uttala dom högt. Men att faktiskt behöva välja just ett ord av alla tusentals, som beskriver just det man känner, hjälper i alla fall mig att få upp till ytan vad det egentligen är jag tycker och tänker. En slags sortering av det som känns som ett enda virrvarr.

Jag förstår andra som ser något mer i ord än bara bokstäver.

you fucking piss me off

Seriöst. Det finns nog ingen person som kan få mig så jävla obalanserad som du. Och jag hatar det. Jag brukade älska det. Då var det bra obalanserat liksom.

Det är det inte nu och nu hatar jag det. H a t a r .

Det är inte tänkt att det ska vara såhär. Jag är trött på det. Det funkar inte.

Du har blivit min berg- och dalbane-drog där rusen och kicken blir lägre för varje gång, men den sura baksmällan svider hårdare ju mer jag försöker kämpa mig upp till samma höjd och höghet men når lägre än förr.

you're my heroin
and i need rehab

i want rehab

idag = känslomässigt störd

Idag = Spruta nr.7

Inte en jävla dag för tidigt.

Igår var det sol. Igår var jag superhypad megapepp.

Idag regnar det. Idag får jag typ en klump i halsen och brännande tårar bakom ögonlocket av allt från regnet, till bris-reklamen på radion, från idioten som vandrar rakt ut framför bilen på övergångsstället utan att se sig om, till personen som tackar för att man håller upp dörren.

Idag är en känslomässigt störd dag.
Jag antar att så även gårdagen var. Bara det att igår kunde inte jordens undergång ha besegrat mig och idag känns det som att en myras död i själva verket är jordens undergång.

Bländande eller nattsvart. Inga nyanser.

svängningarna vs likgiltighet

Spännande det här.

Å ena sidan blixtrar jag. Å andra sidan bryr jag mig inte om att jag blixtrar.

Pendlar mellan en bomb och att inte bry mig alls. Likgiltig inför allt.

Och jag kan berätta att likgiltigheten är fan det skönaste som finns.
Dock är jag orolig för alla de känslor som bubblar där under. Som inte kommer fram. Vart tar dom vägen?

recept efterlyses

Hur gör man sig av med känslor? Eller hur tar man sig igenom dom? Jag har fått höra att man inte kan stänga av, stänga in. Att det är dåligt. Blir jobbigt. Jag har fått höra att man inte ska överanalysera, grotta ner sig i tankar. Att det är dåligt. Blir jobbigt.

Så jag undrar - hur tar man sig igenom jobbiga tankar och känslor på ett normalt sätt? Utan att tänka för mycket på dom och utan att stänga av dom?

Jag behöver ett recept uppunktat i ett, två, tre... Jag behöver vägledning och förklaringar. Jag vill kunna förstå och vilja. Men jag vet inte hur.

Känslan i magen är så otroligt jobbig. Att överanalysera eller stänga av är mycket lättare.

den där känslan av något positivt som döljer något negativt

Den där känslan av att göra någonting som man inte vill för att det är något "bra". Den där känslan av att ha gjort någonting "bra" för sig själv, där det enda som känns bra är just det - att man kan säga att man har gjort någonting bra. Inte att man ville göra det. Inte för att det får en att må bättre. Bara för att man efteråt kan säga "men det var ju bra gjort, framsteg osv".

Att bygga falska positiva känslor på en negativ grund.
Att bygga ett luftslott.

det går inte in

Jag förstår inte.

Hur mycket jag än tänker och grubblar och försöker bearbeta. När jag inte undviker kalla fakta utan ser sanningen i vitögat, ställer mig öga mot öga med tankarna som skrämmer livet ur mig. När jag kämpar fast jag inte vill. När jag gör allt detta så..

..så absolut ingenting.

Ingenting jävla alls. Förutom paniken.

Men jag kan inte förstå. Förstå att du är borta. För all framtid. Förstå att när jag ringer ditt telefonnummer som ligger kvar i telefonboken, så är det ingen som kommer svara. Förstå att snart, om inte redan, så kommer de säga att numret är urkopplat. Jag kan inte förstå att du aldrig kommer få se mina barn. Att jag aldrig mer kommer få sitta i din soffa och känna den där outtalade gemenskapen som bara vi, du och jag, hade och förstod.

Du sa det ofta: "Vi behöver inte ringa varenda dag. Vi hörs inte så ofta. Men det gör inget. Det behövs inte. Vi vet vart vi har varandra. Men du ska veta Alexandra, att jag tänker på dig varenda dag."
För det var så det var. Vi visste vart vi hade varandra. Och när vi väl pratade så kändes det som att prata med andra halvan av mig. Det kändes som att vi förstod varandra på ett plan som aldrig någonsin behövdes ljudliggöras för någon. Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer få höra dig säga dom orden.

Jag kommer på mig själv att undra vad jag ska köpa till dig i födelsedagspresent. Du var alltid den svåraste att köpa present till, men alltid den roligaste. Även fast du inte ville ha presenter. Och du var den roligaste att få presenter ifrån. Alltid så träffande, något litet och utan betydelse för andra blev så stort från dig. Alltid mitt i prick. Du var kräfta, precis som jag. Du föddes på den absolut bästa tidpunkten på året. Du försvann ifrån mig på den absolut värsta tidpunkten på året. Jag kan inte förstå att jag inte ska få fira din födelsedag i år. Eller något mer år, alls.

Jag tänker mig att du ska ringa vilken dag som helst, säga att allt bara är ett skämt. Att det bara var ett practical joke utan dess like. Att du såklart inte är död - hur hade det sett ut, död 67år gammal?

Hur du de sista åren innan pension gick och pratade om att snart, snart så var det din tur. Att du snart skulle få lön för mödan. Lön för att du jobbat sen du flyttade hemifrån vid 16-års ålder och jobbat troget varje år sen dess. Du var inte den som klagade över att du hade det dåligt, men oj vad du såg fram emot att bli pensionär. "Då ska jag bara göra ingenting. Jag älskar att göra ingenting! Det är sant - jag gör det!"
2 månader fick du för ditt slit. 2 månader av din pensionstid - dessutom 2 månader av att redan vara sjuk.

För att du hade lunginflammation hade läkarna konstaterat många många månader innan. Antibiotikan hade du fått. Den hjälpte inte, hostan fortsatte och blev värre. Så du fick mer antiobiotika. Och när den inte hjälpte så fick du än lite mer.
Alldeles försent insåg de att du kanske inte alls hade lunginflammation. Men då var det, som redan sagt - alldeles försent.

Jag minns exakt vart jag var och hur jag reagerade när jag fick samtalet från pappa om att fem tumörer hade invaderat din kropp och inte gick att operera. Vasastan. Jag tog mitt pick och pack och vandrade ut på gatorna. Panikslagen. Jag kunde inte förstå då. Jag kan inte förstå nu.

För även fast jag såg dig en sista gång där för åtta dagar sen, död, så kunde jag inte förstå. Du såg så fin ut. Inte alls död. Vilken sekund som helst så skulle du öppna ögonen, sätta dig upp och säga "Äh, se inte så chockad ut. Du tror väl inte på såna dumheter som folk tutar i dig?"

Och det gör jag inte. Jag kan inte. Det går inte. Jag har tvingat mig själv att inte undvika det hemskaste. Jag har låtit paniken komma krypande, jag har känt hur den sakta men säkert trevande har försökt få fäste. Jag har släppt på spärrarna helt, låta den välla in över kropp och själ. Jag har tvingat mig själv att se sanningen i vitögat. Mot allt mitt förnuft. Jag har tvingat mig att möta min värsta rädsla. För att kunna bearbeta, för att kunna förstå. Förstå att du inte längre finns här bland oss. Förstå att jag inte bara kan ta upp telefonen och alldeles strax höra din röst.

Men jag kan inte. Det går inte. Hur mycket jag än försöker så går det inte. Jag kan inte förstå.

Jag förstår inte. Det går inte in. Jag tror inte på det. Jag tror inte på de ord som mina öron snappat upp om dig och trots allt sparat i mitt huvud. Jag tror inte på de minnen mina egna ögon har sparat i mitt huvud av den sista gången jag såg dig.

Älskade lilla farmor.
Jag kan inte förstå.
Det går inte in.

känslor&panik

känns som känslor&panik har tagit över i mitt liv
känns som ingenting finns kvar av allt jag en gång var
rädd att inte räcka till och bli ensam kvar

men jag lovar att va stark
och jag lovar att va god
jag kan lova hela världen att jag står vid mitt ord

Jag skulle vilja kalla det söndagskvällsförvridenhet. Förutom att det snart är natt. Förutom att det är måndag såklart.

Sängen ser inte lockande ut. Natten som förut var min vän skrämmer mig. Alla olika tankar som slåss om min uppmärksamhet i min stort kaotiska hjärna skrämmer mig. Och det är just det, när natten kommer och sängen är alltför oinbjudande för att ens komma på tanken att närma sig den, det är då de passar på, de där jobbiga tankarna som man i dagsljus kan undvika i motljus (gråa dagar är det svårare).

Det är det som är så jobbigt. För normalt sett så älskar jag att sova. Normalt sett så älskar jag natten och allt den tillför. Normalt sett så är tankarna det bästa jag har och jag förirrar mig gärna i timtal med allt de har att säga mig.

Men nu är inget normalt sett längre. Normalt är ett ord som är långt borta. Upp och ner, pannkaka, kaos och virrigheten är ord som ersätter de sju andra bokstäverna. Jag gillar inte alltid normalt sett, men när de där andra orden motar bort det normala som jag älskar mest av allt, då är det jobbigt. Då känner jag mig vilsen i mig själv. Vem är jag då? Vad gillar jag nu? Vart vänder jag mig för inre ro om inte till den ro natten brukade ge och till de tankar som brukade räta ut frågetecknena?

Jag vet inte. Just nu undviker jag mest. Springer åt andra hållet. Till det som känns minst kaos för stunden.

Därför springer jag nu ifrån tankar och nätter, längtar efter dag, sol och motljus. Förhoppningsvis gryr solen snart.

Kedjan - Ringar på vattnet

HUR? Hur har jag kunnat missa denna? Hur hur hur hur? Går på repeat nu.
Gjordes sensommaren 2011 till syfte att stödja Radiohjälpens insamling i samband med svältkatastrofen på Afrikas Horn. Sicka artister!

Spotifylänk: Kedjan – Ringar på vattnet - Radio Edit

what if...

Tänk om man kunde stänga av de känslor man ville. Undrar om världen skulle bli en sämre eller bättre plats då?

Jag försöker i alla fall att stänga av vissa känslor ibland. Det går sådär.

känslosvall känslokall

Finns det en gräns där i mellan?
Kan man stå med en fot på varje sida?
Kan man slå i max på båda två samtidigt?
Om det finns en gräns så är den hårfin. Det måste finnas en gräns. Alltså är den hårfin.
Vet att den finns. Vet inte vart den är. Kan inte hitta den.

.nöjd

Ni vet när man är sådär lugn? Känslan av att alla problem kommer att ordna sig. Att man är lyckligt lottad. Att livet är sweet ändå. En känsla väl värd att separera från lyckoruset (som i och för sig inte heller behöver fokusera på något specifikt/en händelse). Modet av att bara vara. Känna att man flyter.

Där är jag nu - nöjd.

Motivation

...kommer krypande.

Jag blir glad och ledsen om vartannat. Saker som gör mig glad har även en förmåga att göra mig ledsen på något sätt. Jag lever ju ganska mycket i dåtiden. Vill leva i nuet, och gör det ganska mycket. Tänker nog ganska mycket på framtiden, men inte som alla som gör saker "för att det blir bättre om ett halvår då".

Jag är en sån där som gärna ser mig flyga framåt, men inte vill lämna det som varit. Vill inte vara kvar i något jag redan lämnat. Vill framåt. Men vill inte lämna.. (det som jag redan lämnat). Vill liksom tillbaka, och vägrar släppa greppet helt på något sätt. Samtidigt som jag far hellre framåt mot min vilja, än jag vänder.

Lite äta hela kakan och behålla den, liksom.

Men att jag lär mig att fara framåt gör på något sätt att även motivationen börjar rulla igen.

Den senaste tiden..

...har jag varit trött. Men den senaste veckan har jag ändå känt motivationen sakta men säkert göra entré i min kropp igen. Senaste tiden har tillbringats med Dig. Du gör mig glad. Du ger mig energi. Och Du har säkert en del att göra med att motivationen börjar komma krypande igen. Även att solens strålar, sommartiden, och ljusheten har börjat infinna sig runtomkring oss igen, har nog med det hela att göra.

Vi går mot ljusare tider!

Low low low

There's nothing else i can say..

Published with Blogger-droid v2.0.2

Toppen har sjunkit

Ny period och jag trodde att motivationen skulle vara på topp. Ni vet, nystart och allt det där. Men icke. Vaknade imorse och motivationen kändes som att den hade sjunkit till minusnivån. Om man tänker som på en termometer ni vet.

För mycket tankar, får inget gjort. Vill inte få något gjort, vill bara sitta med mina tankar.

Fast egentligen vill jag ju inte det heller. Egentligen vill jag ju hitta motivationen igen.

För mycket tankar.

Ett sätt att se på saken

Brukar svälja dina lögner mest för att få känna nåt,

hoppas verkligen att det här är just

ett fel närmare rätt.

Don't forget your own wings. Don't forget that you can fly by yourself. Don't forget that you adore it. Do not forget.

Så, imorgon åker du iväg ett par dagar. Ska bli spännande att se hur det kommer kännas. Om jag kommer sakna dig, men det kommer jag ju. Det är ju min grej, att hata döden och hata avsked. Jag hatar avsked så mycket, även om det bara är för några minuter. Så jag vet ju att jag kommer sakna dig. Men det finns olika typer av saknad och det är väl däri undran lite ligger. Men det är nog bra.

Jag lovade mig själv en gång för inte länge sedan, att inte bli sådan jag var förut, igen. En osjälvständig jävel, som kände mig lost och halv så fort min andra halva försvann. Att inte försaka verkligheten, vardagen och vänner på vägen. Att inte tappa bort mig själv mitt uppe i allt.

När man är mitt uppe i det så känner man sig starkare än någonsin. Lyckligare än någonsin.

Men när man helt plötsligt står utanför, om än bara för ett litet tag, ensam - så känner man sig svagare än någonsin tidigare.

Visst, tillsammans ska man bli starka. Men det betyder inte att man för den sakens skull ska bli svagare utan den andres sällskap.

Uttrycket Jag känner mig halv utan dig är något jag upplevt, och inte strävar efter att få uppleva igen. Jag vill hellre uppleva något annat, något i stil med Jag känner mig g r e a t e r med dig (ja, det såg inte riktigt rätt ut att skriva "Jag känner mig större med dig"). Något i stil med att bara för att jag finner en större lycka med dig betyder det inte att jag trivs mindre bra med mig själv.

Eftersträvansvärt, enligt mig.

Vägskäl

Jag står i ett vägskäl. Vill backa. Vill framåt. Är på väg framåt. Måste framåt. Vet inte åt vilket håll jag ska. Finns för många. Försöker tänka logiskt. Logiskt förändrar sig dock väldigt ofta. Det är som att vägarna rör på sig och byter plats varje sekund, så att den vägen jag en gång bestämde mig för att ta mystiskt förvandlas till en annan. Svårt det där. Jag antar att det blir lättare om man gör som när man skall köra bil, håll blicken och fokusen långt fram - vet vart du ska.

Det är svårt, jag är ju en leva-i-nuet-människa.