Lämna mig ifred tack.
Jag tror jag ska låta er passera förbi obehindrat ett tag. Inte stänga in. Låta flöda fritt, men ignorant. Om ni vägrar försvinna kanske ni bara ska få rusa fram, men liksom i periferin. Jag ska inte titta er rakt i ögonen, för ni säger ändå inget vettigt.
Det får bli som det bli.
Jag ska inte göra det större än vad det är!
...irrig, virrig, stirrig.
Någonting.
Lite lost.
Varken bra eller dåligt.
Känner mycket. Men vet inte vad. Vet inte om det just nu är bra eller dåligt. Känner efter, men står på en vippbräda. Det är inte stabilt. Antingen tippar det åt ena eller det andra hållet. Försöker balansera. Få det stabilt. Men jag undrar om det inte är skönare att låta det tippa åt ett visst håll, oavsett håll, än att stå här ostabilt och inte förstå åt vilket håll det tippar.
Men allt är lite oklart..
Brevbäraren ringer på dörren och berättar att jag har lämnat nycklarna i dörren.
Wth!
Jag har ingen koll på dagarna. Jag har ingen koll på vad jag gjorse igår. Eller i förrgår. Dagen före det är om möjligt än mer oklar.
Måste nog skriva lite mer här så jag har lite mer koll på mig själv.
Idag har jag och Erik tagit sovmorgon. Nu har han åkt iväg för drogprov och jag väntar på att några gubbar ska komma och titta på mitt fuktskadade parkettgolv.
Det snöar ute, som det gjort de senaste dygnen. Fint, när det är så vitt ute. Skönt att det är varmt i min lägenhet :)
Min kropp har inte riktigt varit med de senaste dagarna. Smak och hunger har varit borttappat. Har velat sova väldigt mycket (men när jag väl har varit vaken så har jag varit pigg). Och idag så var min hjärna inte med.
Efter sjukgymnasten så skulle jag åka den nätta resan på 17 minuter hem igen. Hagsätra om 3 min. Bra! Nästa tåg som kommer kliver jag på. Väl framme vid slutstation så börjar jag fundera på varför vi har hoppat över Rågsved. Jag är i Skarpnäck, det är slutstation och alla måste kliva av. Jag förstår ingenting. Den här stationen känner jag inte igen.
Tillslut går det upp för mig att jag åkt fel linje. Till saken hör att jaa, jag brukar vara på väg att kliva på fel tåg. Det händer ganska ofta. Men jag brukar alltid inse det när jag är på väg in genom dörren. Där brukar det vara en gräns. Inte idag. Och jag reagerade inte heller på alla stationee vi åkte förbi, att det liksom var fel stationer. Jag är inte ens slö i hjärnan. Den är pigg. Ändå så lyckades jag åka skanstull-skarpnäck utan att misstänka minsta lilla.
Så den 17min långa resan förvandlades till en hemresa på över 1h. Älska en hjärna på topp, eller hur?
