“The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing.”

fortsättning på föregående inlägg.

Jag mår illa över dagens Sverige. Som sagt.

Vad har vi gjort med samhället? Vad har vi gjort med de olika barriärer mellan människor som finns? Hur blev klyftorna så stora?

Hur kommer det sig att så många har slutat bry sig om andra som inte är som dom? Hur kan barriärerna ha byggts upp utan att vi märkt, så att vi inte kan tänka oss att hjälpa någon som inte är som oss? Hur kommer det sig att människor som är på samhällets absoluta botten - inte är lika mycket värda som dig? Hur kommer det sig?

Tiggare. Alkoholpåverkade. Äldre.
Tre grupper (om man nu måste gruppera) i vårt samhälle som befinner sig där. Lite längre ner. Några trappsteg, eller flera trappor. Hur kommer det sig att ingen är villig att hjälpa dom? Jag slår vad om att hade det varit ett barn på ena sidan av situationen, eller en ung tjej som jag själv, som stått och behövt hjälp - då hade hjälpen funnits där. Från alla åskådare som stod med stora ögon och såg på. Nu fanns inte hjälpen där.

Tiggare. Alkoholpåverkade. Äldre.
De är också människor, precis som vi andra. De har också varit i vår grupp förut. De har inte tillhört gruppen tiggare, alkoholpåverkade eller äldre. Men nu gör dom det. Hur kommer det sig? Jag har en liten gissning om att det har med oss att göra. Vårt samhälle. Vår värld. Givetvis har de ett eget ansvar. På samma sätt som vi har ett ansvar att hjälpa en person i nöd. Alla kan ta ett snedsteg, alla kan göra fel. Men trillar man, så kan man behöva hjälp att ta sig upp igen. Hur kommer det sig att vi inte sträcker ut den där handen?

Javisst, jag kanske gjorde en god gärning. När jag tog mig tillbaka till alla stora ögon som stod och tittade på, så tog jag mig tillbaks till gruppen till människorna några trappsteg upp. Då var det okej att prata med mig igen. Att hylla mig för det jag gjort. På riktigt? Jag vill inte höra. Jag tycker inte att det var något konstigt det jag gjorde. Jag tycker det var konstigt det alla stora ögon gjorde. Ingenting, alltså. Varför frågar ni om jag är okej? Om det gick bra? Varför bryr ni er inte om dom andra inblandade? Jag är uppenbarligen en tjej som i alla fall hyfsat kan ta hand om mig själv. Det är inte mig ni behöver bry er om.

Jag satte mig sedan på tvärbanan. Ensam. Mina tankar gick till tiggaren. Mina tankar gick till den gamla gubben. Oroligheten.
Hur mår tiggaren nu? Hur reagerade han egentligen? Blev han tacksam, eller arg, och vad ska han göra nu? Han sitter säkert kvar där än.
Hur mår den gamla gubben nu? Var han gammal och dement och kommer han i så fall att hitta hem igen? Eller var han påverkad och kommer han i så fall att hitta hem igen?

Argument som "ja, men det är ju bra att folk tyckte att det var bra det du gjorde i alla fall, och dessutom vågade säga det" behöver inte yttras. Det är väl givet att det var det rätta att göra? Eller?

Någon kommer säkert berätta för en bekant om vad som har hänt, vad de stora ögonen såg. Att det var bra gjort av mig. Jag vill inte det.
Jag vill att alla de stora ögonen tittar på sig själva istället. Vad gjorde jag? Vad kunde jag ha gjort? Varför gjorde jag som jag gjorde? Med lika stora ögon.

Det är vad jag vill.

en minut av mitt liv

Jag mår illa över dagens Sverige.

Jag kommer ner på perrongen vid tvärbanan på Gullmarsplan. Där sitter det en tiggare tyst med en lapp i ett hörn nära hissen. Samtidigt står det en svensk man med rullator och skriker och fräser åt honom: "stick och brinn, dra hem igen, dra åt helvete". Samtidigt kör han gång på gång på tiggaren med sin rullator.

Jag ser mig om. 

Vänder blicken uppåt,
2 min kvar till tvärbanan ska gå. 

Vänder blicken neråt,

perrongen är väldigt fylld för att vara kring lunch en vardag.
Alla tittar.
Ingen gör någonting.
Jag mår lite smått illa.

Den svenske gubben är typ 2m lång, skrämmande och kanske alkoholpåverkad, alternativt gammal och dement eller nåt. Han vänder rullatorn och går 1 meter därifrån, för att återigen vända sig om, börjar skrika och fräsa mot tiggaren igen. Han tar sats för att på nytt springa in i honom med rullatorn.

Här får jag nog. 

Jag hoppar snabbt in i tomrummet mellan tiggaren och gubben, vänd mot gubben. "Hej, behöver du hjälp med något? Ska du åka hiss?". Gubben börjar fräsa åt mig att jag bannemig ska flytta på mig. Jag står kvar. Han skriker lite mer och börjar mota rullatorn mot mig så att jag måste backa mot tiggaren för att inte trilla. Jag frågar igen "Ska jag hjälpa dig in i hissen?". Han fräser igen, men viker av och börjar åka upp för rulltrappan istället.

Jag tittar återigen upp mot tvärbaneskylten. 

1 minut kvar.

Jag går tillbaka till allt folk på den hyfsat välfyllda perrongen. Fattar inte riktigt vad som hänt. Ser att det har blivit en reva i mina strumpbyxor där gubben körde in i mina ben med rullatorn. Jag möts av några klappar och dunkar i ryggen av diverse åskådare. "Bra jobbat", "Dagens goda gärning", någon tar till och med till orden "det var så synd om den där tiggaren, han bara körde ju på honom med rullatorn om och om igen".

Jag vänder mig om och tittar på tiggaren som sitter kvar. 

Ingen bryr sig om honom. 

Jag tittar på den lilla lilla revan i mina strumpbyxor. 

Jag hör orden som folk låter lämna sina munnar, ägnade åt mig.

Allt jag egentligen vill göra är bara att skrika rakt ut till dessa människor: "MEN DU RÅ? VAFAN GJORDE DU INGENTING FÖR?"