Mina tankar går väldigt ofta till dig när det är utrensning på g. Kanske för att jag har sparat så många saker från dig. Som jag har fått från dig och som jag ärvde av dig efter att du försvann från oss.
Det är klart att jag kastar saker från andra också, men det är liksom sakerna från dig som är jobbigast att bestämma mig för om jag vill ha kvar eller inte. Det kanske är för att du inte längre finns här och att jag därför vill hålla kvar i de fysiska saker som faktiskt får mig att minnas dig ännu bättre.
Det kan också vara för att jag i hela mitt liv älskade att vara hemma hos dig. Älskade ditt hem. Älskade dina saker. Det har alltid känts som att du avgudade ditt hem och varenda sak och pryl däri. Jag vet att jag alltid var så fascinerad över att varenda sak du tog i, tog du i som att det vore gjort av glas eller dyrbart som guld. Varenda sak du tittade på såg det ut som att du vördnadsfullt beundrade. Beundrade just den sakens inneboende skönhet. Det såg alltid ut som att du såg någonting vi andra inte såg. Någonting vackrare, någonting större. Jag avundades alltid dig dessa egenskaper. Att kunna se på tingen med de respekt de kanske förtjänade. Hur du kunde titta på mina gipsfigurer som jag med hjälp av en magnet gjort till kylskåpsmagneter när jag var ett litet barn. Hur de farit i golvet flera gånger och kaninen saknade därefter ett öra och någon annan var halv och ihoplimmad. Ändå så tittade du på dom som att det var det vackraste du hade fått. Inte för att göra mig glad, utan som att de verkligen betydde något för dig, på riktigt.
I och med att du hade detta sätt att röra dig kring dina saker, så har också de saker jag fått av dig fått en slags inbillad sån betydelse för mig. Det är som att jag vill visa den vördnad och respekt för sakerna, precis som du gjorde. Det är som att jag vill se precis hur vackra du såg att de var, och behandla de därefter. Och än värre blir det med de få saker jag har kvar av dig som faktiskt var dina egna. De jag ärvde, när du gick bort.
Det känns så skamfullt på något sätt att sitta här och rensa ut saker, däribland dina - och tänka att "vad ska jag med denna till". Det är jobbigt och hårt och det är dessutom som tidigare nämnt en känsla som formar sig av att jag kastar bort dig, och minnena av dig.
Men jag förstår att jag inte kan spara på allt och jag förstår att det inte finns en poäng med att samlasamlasamla. Jag vet att du inte hade velat att jag gjorde det heller. Så mycket kastas faktiskt. Tar kort på en del för att minnas. Men du finns inom mig varje dag. Trots att vi inte hörs - som du brukade säga.
Jag kom fram till tre armband som varit dina. De är inte speciellt jättefina och de är absolut inte min stil. Egentligen borde jag ha kastat dom - men det var ingen tvekan om att just dom ändå fick stanna. Det var tre armband du hade fått av mig. Jag är osäker på hur mycket du använde dom, men det jag vet är att varenda gång vi sågs så såg du i alla fall till att ha dom på dig. Du nämnde det aldrig, det var bara en självklarhet att de skulle sitta där på din handled. Du kanske bara satte på dig dom för att vi skulle ses, eller så hade du dom oftare än så? Oavsett så tyckte du om allt jag gav dig, eller tyckte om mig så mycket att du ville göra mig glad. För mig är dom en del av den kärlek som du visade mig och minnet med det sitter än så länge fysiskt i just dom tre armbanden. Så de får stanna.
Farmor, jag saknar dig du vet. Jag önskar så att vi fått mer tid. Jag önskar så mycket saker. Men jag är så glad för så många saker du sa. Liksom saker du tittade på, så verkade varje ord du sa vara vägt i en guldskål där det som väl yttrades enbart var viktiga och ärliga och helt nödvändiga saker.
Jag kommer alltid ha med mig hur du rörde dig och förde dig som en stor förebild här i livet. Att pappa en gång sa att jag för mig som dig är något jag inte vet om han sa bara för att han ville se det, men jag bär det som en stor ära.
Älskar dig farmor.
