fyll upp mitt glas nu

jag måste gräva dig en grav nu
fylld med kärleksbrev och rosenblad nu

skål för allt som dör
fyll upp mitt glas nu

Atle 1år

Idag firade vi Atles födelsedag, som var i fredags.

hoppas att dom skriver idiot i ditt pass

har tänkt på det länge, verkligen tänkt
hur jag ska få dig att förstå hur det känns
hur jag ska närma mig detta,
våga berätta, släppa, få hjärtat att lätta

rädd att jag kanske hade läst dig fel,
kan jag säga nu med säkerhet
att min första instinkt var korrekt

nu vill jag uttrycka det i klartext:
du är helt klart unik och speciell
universum är vigt åt dig själv

från den djupaste platsen, mörkaste delen, av min själ vill jag berätta det här

jag vill hellre genomleva nittinio jävla vintrar,
rulla naken över krossat glas, äta fimpar,
än att nånsin igen känna dina vibbar

DU LJÖG FAN BÄTTRE ÄN DELFINERNA SIMMAR!

jag hoppas du får leva med det resten av ditt liv,
att du lever med det i all evig tid

huvudperson i mina sämsta minnen,
hamnar du i helvetet, skicka mig ett vykort

Fars dag!

Även jag har en pappa. Så han var på besök här i Rågsved idag och så fick jag fira honom lite på Fars dag. Han fick 4st stearinljus i blockformat fast lika breda som exakt ett värmeljus. Inhandlade dessa på Liljeholmens i Oskarshamn som har världens största stearinljusfabrik :)
Han fick även en korsordstygpåse från TGR.

Nu har han precis åkt och jag är söndagstom.

Jaha, nurå, liksom?

Kanske ska börja titta på Fargo eller Gomorra... :) har blivit rekommenderad dessa av Mathias på jobbet. Erik säger att Fargo är bra, men skev.

another day in ohamn

you fucking piss me off

Seriöst. Det finns nog ingen person som kan få mig så jävla obalanserad som du. Och jag hatar det. Jag brukade älska det. Då var det bra obalanserat liksom.

Det är det inte nu och nu hatar jag det. H a t a r .

Det är inte tänkt att det ska vara såhär. Jag är trött på det. Det funkar inte.

Du har blivit min berg- och dalbane-drog där rusen och kicken blir lägre för varje gång, men den sura baksmällan svider hårdare ju mer jag försöker kämpa mig upp till samma höjd och höghet men når lägre än förr.

you're my heroin
and i need rehab

i want rehab

two month and counting...

Igår var det två månader sedan mitt liv förändrades drastiskt. Det tog en väg jag absolut inte ville och det var en panikartad stund i mitt liv där det kändes som att allt jag kände till blev något okänt. Jag visste ju vem jag var med dig. Men vem var jag utan dig?

Så ska inte ett förhållande vara. Man ska stå på sina egna två ben. Om något, bli lyft utav den andra. Men att stötta sig så på någon, så att man faller utan den andre där, då har man tappat bort en bit av sig själv på vägen.

Jag inser det nu. Jag insåg det inte då. Jag tyckte du var den svage. Idag kan jag våga mig på att kalla dig för den starke. Inse att det var rätt beslut att ta. Inse att det var rätt väg att gå. Även om det fortfarande gör otroligt ont att skriva, att ens tänka, dom orden.

För ungefär en månad sedan skrev jag ett liknande inlägg. Nu har det alltså gått en månad och en dag till. Och för varje dag, för varje steg, så går det lite lättare. Det är lättare än jag trodde (jag är lite rädd för att jag fortfarande har förnekat för mkt så den där smällen skall komma igen en dag) och det gör mig också lite sorgsen. Men jag skall inte ljuga, än är jag inte där. Än klarar jag inte av att stå på mina två egna ben. Jag försöker ju, men stapplar fortfarande. Håller på att undersöka vem jag vill vara i det här livet, den här världen, utan dig.

Men den stora skillnaden sedan en månad, och framför allt två månader, sen tillbaka, är att jag nu inser att det var rätt väg att gå. Det var rätt beslut att ta. (Det gör så ont att skriva det). Jag vill inte tillbaka. Det var inte rätt.

Min sorg och tvekan har blivit en annan under den senaste månaden; vad vill jag ha för relation till dig i framtiden? Vill jag att vi ska vara vänner, bekanta eller endast ett minne? Jag vet inte. Jag är inte där än. Men det är där fokus ligger.

För ungefär en månad sen skrev jag som sagt ett ganska liknande inlägg. Det handlade om att jag höll på att rensa ut dig här hemma. Jag avlägsnade foton på oss ur ramar och allt annat som i övrigt skrek "jag är tillsammans med Erik". Inatt gör jag något liknande. Inatt har rensningen dock gått djupare. In i pärmar och minsta lilla vrå. Den sista biten packeteras nu ihop och läggs undan som en av alla andra minnen i mitt liv. Du får en egen Erik-hörna, bland alla andra killar som jag en gång haft och varit kär i.

Det sorgsna är att jag trodde inte du skulle vara "en av alla andra killar". Jag trodde du var Den med stort D. 

Det visade sig inte vara sant. Och därför håller jag nu på att packetera ner det sista av dig som finns i undangömda vrår i min lägenhet. Det gör inte lika ont som sist. Och jag antar att det är en bra sak. Men det gör också ont att inse det. Samtidigt som jag blir glad över att jag då förmodligen är på väg framåt.

Jag kommer nog levande ur detta också!

Och dig skall jag spara som ett fint minne någonstans. Jag är snart redo för att säga tack. Jag är snart redo att se tillbaka på vår tid och vara glad över att jag fick låna dig som närmsta vän och pojkvän i nästan tre års tid. Inte riktigt än, men jag känner att det är på väg. Det är också en stor skillnad från en månad tillbaka.

Jag undrar vart jag kommer vara om ytterligare en månad?

hejdå jag rensar ut

Igår kväll fick jag någon slags insikt. Insikt om att jag var värd bättre. Att jag i själva verket ville ha någonting annat. Sov helt okej. När jag vaknade så var det första gången på, jag vet inte hur länge, som du inte var det/den första jag tänkte på. Det var inte det första som kallade på min uppmärksamhet och ångesten var inte det som jag vaknade med. Det dröjde i och för sig inte länge tills du knackade på hos mina tankar, men det är ändå ett framsteg.

Igår var det en månad sen. En HEL månad sen det tog slut. Hur jävla galet är inte det. Efter att ha varit den som stått mig närmst och som jag nästintill inte har sovit en enda natt utan under tre års tid, den som jag pratar med dygnet runt, om allt - så är du den som nu försvinner mer och mer för varje dag. Min närmsta vän som lika snabbt som sommaren kommer och går, försvann ifrån mig. Det gör så jävla ont.

Så alla såna insikter som besökte mig igår är mer än välkomna att göra entre i mitt liv.

Idag har jag styrkan att rensa lite. Rensa ut dig ur mitt liv. Jag har tagit lite i taget genom veckorna. Det känns liksom som att för varje grej av dig som jag kastar/lägger undan så bidrar jag till att vi försvinner lite mer.

Det jag måste inse, men som min hjärna fortfarande aktivt förnekar undermedvetet, är att det inte längre finns något som är vi. Det finns du, sen finns det jag. Dessa är inte längre ett, dessa är numer oförenliga.

Jag försöker tvinga mig att inse det. Tvinga mig att fejsa verkligheten och möta smärtan. Idag går det ut på att jag hittar gamla små lappar där du förklarat din kärlek till mig, bilder på oss där det lyser i ögonen på oss av kärlek och minnen från olika saker vi gjort tillsammans genom åren. Jag tvingar mig att fejsa dom - att möta smärtan, innan jag sakta och försiktigt antingen kastar dom eller bevarar dom längst in i något undangömt minneshörn i mitt liv och/eller min hjärna.

Och det är jobbigt. För jag har svårt att titta på "vanliga" gamla foton av mitt liv utan att falla in i nostalgiskt gråt. Så du kan förstå hur detta känns.

Det är liksom en del av det hela. En annan del är att ta tag i sorgen genom att skapa nya minnen. Det jag brukade göra med dig, de minnen jag har av oss, de skall jag nu göra med någon annan. Jag skall skapa nya associationer med olika saker. De skall ej längra vara förknippade med oss, dig och mig, vi - utan med andra. Det gör ont, men efter ett tag är associationerna utbytta och det gör inte längre ont.

Men det är en helt annan process än den jag går igenom idag. Idag går jag igenom minnes-processen. Jag förstår att jag en dag kommer möta någon annan som kommer att skriva små fina kärleksfulla lappar till mig och att jag kommer ha nya foton av mig och någon annan uppsatta i de ramar som tidigare fyllts av bilder på dig och mig. Den processen är dock inte här än.

Nu är det minnesprocessen som är här. Att tvingas möta det som har varit, utan att kunna byta ut det mot nya associationer. Att läsa hur mycket du tycker (tyckte) om mig och titta på bilder där vi är (var) kära. Att inse att det där är nog som har varit. Till och med kanske acceptera att det tillhör dåtiden och inte kommer finnas i framtiden.

En helt annan process som också måste gås igenom. Som gör ont.

Jag har ännu inte kommit till den punkt då jag kan vara glad för att det faktiskt har varit vi. Glad för att jag har fått möjligheten att ha dig på besök 3 år av mitt liv. Att jag har fått lära känna dig innan och utan. Att jag får ha haft dig som min allra bästa och närmsta vän. Att jag får ha tagit del av dina innersta känslor, lyckor och rädslor. Jag är inte glad för det, än. Jag är inte lycklig över det. Jag kan inte se tillbaka på vår tid tillsammans med ett leende på läpparna. Inte än. Den tiden antar jag kommer. Det kanske kommer gå snabbt. Det kanske kommer ta tid. Det är något framtiden får visa, men idag, idag är jag inte där.

Igår var det en hel månad sen min tänkta framtid raserades och jag förlorade mer än min närmsta vän. Idag går vi in i månad två och jag tar några extra stapplande steg mot det som ska bli min framtid.

Bittersweet.

och idag saknar jag dig så det gör ont ont ont

Det gör så ont, så ont. Men känner mig inte stabil någonstans heller. Känner tårarna tränga upp i från bröstet (ni vet när sån där riktig hulk-gråt är på väg) över ingenting. Över en rubrik på aftonbladet som är bra, eller dålig och som verkligen inte berör mig.

Vet inte om jag saknar dig extramycket idag pga att jag ligger lågt i b12. Pga pms. Pga instabiliteten som hägrar i min kropp och har mitt psyke i ett fast grepp.

Vet inte om jag saknar dig extramycket idag för att mitt liv känns extra jobbigt och jag då söker mig till trygghet. Den tryggheten brukade ju vara du.

Vet inte om jag saknar dig extramycket idag för att jag faktiskt saknar dig extramycket idag.

Vet inte någonting idag, faktiskt. Det är jävlans jobbigt. Men ska jag tänka logiskt så spelar nog oro och fysisk/psykisk instabilitet en roll jag borde kunna erkänna.

Men det tar inte bort att jag idag saknar dig extra mycket. Och det gör ont i hela mig!

allt är upp och ner, eller ner och upp

Grattis till min älskade lillebror idag på din 21-års dag.

Grattis till Eriks käre far idag på hans 69-års dag.

Grattis till mormor och alla andra norskar på er ärade nationaldag.

Så mycket att fira. Men det gör jag inte. Jag är inte på firnings-humör. Jag är på lägga-mig-ner-och-dra-täcket-över-huvudet-och-låtsas-att-allt-är-en-dröm-humör. En sån där mardröm som jag har gott om.

Äter fortfarande epilepsipillren. De första symptomen av trötthet och yrsel har gått över i de senare symptomen irritation och när-som-helst-exploderande-bomb. Tillsammans med någon slags ovälkommen PMS.

Det och att inte veta om man har en framtid med sin pojkvän eller om man är singel eller inte, är en sån kombo som resulterar i att det inte känns som en dag att fira.

Men snart hoppas jag i alla fall att min kropp ska hamna i balans. Snart slutar jag (förhoppningsvis) äta epilepsipillrena (nästa helg), PMSen kommer ha avtagit och den nya levaxin-nivån (struman) har stabiliserat sig, i kombination med att b12-sprutorna börjar ges med rätt intervaller.
Då har jag i alla fall bättre förutsättningar för att må bättre, än vad jag gör nu.

Så, så. Jag vill inte ha något tycka-synd-om. Jag vill bara skriva av mig lite. Försöka få ångesten stagnerad.

-

Idag har jag och Erik varit på IKEA. Ni vet det där bordet som jag skrev om förut som Erik köpte som var aaaassnyggt? Ja, jag var tvungen att köpa ett likadant såklart! :) Men när jag kom hem med mitt bord så var det fabrikatonsfel och en defekt på ovanssidan av bordsskivan (högglans-vitt, onajs). Därav så åkte vi och bytte bordsskivan idag. Jag har inte packat upp den än, men ber till högre makter om att den i alla fall ska vara i perfekt skick så att jag också kan få ett lika snyggt bord.

Jag och Erik har under årens lopp köpt på oss väldigt många likadana saker. I och med att vi aldrig har bott ihop men ändå gillat varandras prylar har det blivit en hel del dubletter. Så vi skulle typ ha dubbelt av allt om vi skulle flytta ihop. Nu verkar det ju tyvärr aldrig bli så. Men i en perfekt värld, så hade jag nog önskat det.

Tackar för övrigt också för den här likgiltighets-bieffekten just nu, då jag annars tror att jag legat i en hög på golvet just nu. Längtar dock ej tills verklighet hinner ikapp.

Nåja, bara för att jag har söndagskvällsförvridenhet deluxe så betyder det inte att ni andra har det. Hoppas att alla ni andra har en supermysig söndagskväll.

Pussåkram!

yummy in my tummy

Jag älskar inte mat. Jag är inte en sån som funderar på vad jag ska äta härnäst. Jag njuter inte av att äta. Jag skulle inte vilja slänga i mig hur mycket som helst. Tyvärr så är det snarare motsatsen. Jag bävar inför att jag måste äta snart. Vad sjutton ska jag äta? Jag gillar inte att laga maten, inte heller att äta maten, eller diska undan efter den. Det är tre aktiviteter jag helst skulle klara mig utan. För mig är det inte alls en viktfråga. Jag kunde inte bry mig mindre om vad jag vägde. Gå upp, gå ner, det gör det samma för mig. Jag är bara inte hungrig. Aldrig hungrig. Efter en tugga så känns det som att jag har ätit tio tallrikar och är proppmätt - jag var ju redan mätt innan jag började äta. Jag skulle gladeligen svälja ett piller som gav mig all näring och energi, så att jag slapp äta mat. Det skulle inte göra ett jota om jag gick upp några kilo på kuppen. Jag antar att detta har något med den atrofiska gastriten, hypotyreosen och numer: b12-brist och epilepsimedicin att göra.

MEN: och här kommer det positiva. Jag kan faktiskt bli hungrig, eller sugen, även om det inte händer så ofta. Och när det väl händer så är det oftast någon slags plockmat - gärna mat man äter med fingrarna dessutom. Små saker som ska in i munnen. Motsatsen till det: grytor är det värsta jag vet! Här på bilden ovan så kan man se något av det som man skulle kunna kalla min favoritmat. Gott gott gott! Räkor, lax, avocado. Mycket salt, mycket rökt. Jag vet att det inte är nyttigt, men - jag kunde inte bry mig mindre. När jag väl får någon slags sugen-känsla välkomnar jag den med pompa och ståt och äter precis det jag är sugen på. Detta var vad jag och Erik åt i lördags kväll. Mmmmmm!

ungar ploppar ut

Nu är perioden i mitt liv då ungar börjar ploppa ut hejvilt runtomkring mig.

För någon dag sen födde Ellen sin son, mitt ex blev farsa och ja en annan är på g att bli. Idag fick jag dessutom träffa Björn och Lisas lilla son som föddes för precis en vecka sen nu:). Kommer gå vid namnet Atle eller Henning (Hemming?).

Fantastiskt! Ungar är underbara. Undrar hur det kommer kännas att själv bli mamma? Tänk om man upptäcker att man inte kan bli med barn. Fy vad hemskt.

Mamma tjatar (och har väl gjort det sen typ dagen jag själv föddes) om att få bli mormor. Inte än, mamma! Chilla gaaalet, mamma! Kommer typ inte få ha mina ungar för mig själv för mamma kommer sno dom från mig, haha.

I vilket fall så är det väldigt skoj tycker jag att folk i ens omgivning blir föräldrar nu. Ett nytt stadie i våra liv. Väldigt vuxet.

Men jag tänker aldrig bli vuxen. Ba så att ni vet liksom!

Härrå!

jag tror att det fungerar

Lite i alla fall. Eller ganska mycket faktiskt. Men tänk om jag inbillar mig? Tänk om jag inte inbillar mig. Tänk om det faktiskt fungerar. Vad innebär det?

Här i Oskarshamn öser regnet ned utanför fönstret. Men solen tittar fram då och då också. Sitter och skriver vid Eriks nya högglansvita assnygga matbord/skrivbord.Vill köpa ett likadant. Billigt var det också. Delar internet från mobilen till datorn, pga inget wifi i denna lägenhet.

Känner mig sjukt förvirrad.
Tabletterna gör det ju inte bättre direkt heller.

Nu ska jag skicka ett sjukt viktigt mail.
Härrå

att arbeta med dåliga produkter

Ja, det är totalt jävla värdelöst. Ska borra upp en taklampa och kommer absolut ingenstans!!!!!!!!! Trots att jag har en slagborr från black&decker.

Först ett jävla lager av betongputs som bara rasar ner och gör hålet 5ggr större än vad det ska vara. Efter det tar det totalstopp. Och till mitt försvar är det inte bara lilla klena jag som inte klarar av det. Till min hjälp har jag vid ett tidigare tillfälle tagit min stora starka karl, men det enda som händer är att borrarna ger upp och smälter ihop typ :(

Så det rekommenderar jag alla: köp världens fetaste borr på en gång om ni ska borra upp något!

roadtrip

Idag far jag och min snygging till Uppsala och sover på hotell! Det är Henrik och Emma som bjussar inflyttningsfest. :)

Jag tyckte att vi kunde slagga på en soffkant men erik hade visst andra åsikter. Mig kvittar det, men det är ju aldrig fel att sova på hotell. Woopwoop

en sån där bra dag

Idag har solen skinit. Jag har tagit steg framåt. Jag har skickat in ett CV. Jag har köpt gymkort och använt det för första gången. Jag har lagat rotfruktsgratäng och kassler i ugn. Och jag är supertrött

En sån där bra dag helt enkelt!
Nu när jag ska krypa ner saknar jag dock den där karln i oskarshamn.

Hoppas att aaaaalla sover gott inatt! Pussåkram!

oskarshamn-sthlm

För första gången själv i bilen. Så. Jävla. Tråkigt. att köra den sträckan. Dessutom blev det mörkt, blåste något enormt och spöregnade, så man såg knappt vägen. Lite läskigt alltså, men värt det i slutändan.

I helgen så hade jag kattvakt av min kusins underbara familj, och nu när jag kom hem hade jag fått fina presenter i form av teckningar på kylskåpet. Åh, gullungarna Thea och Elion börjar bli gamla.

Och som jag har saknat mina missar! Zigge gav mig en välkomspresent när jag kom hem och spydde två gånger. Men om man har saknat dom som jag har gjort så gör det absolut ingenting.

Synd bara att jag behövde lämna kvar Erik i Oskarshamn. Hade vart soft att få med honom hem :)

i väntan på ytterligare en hemresa / tjuvlyssning från ett konditori i Oskarshamn

Sitter just nu av lite tid mellan att Erik börjat jobba och att jag ska sitta över fem timmar på en bussresa hem till sthlm igen.

Så många hem just nu..

I vilket fall så började Erik jobba 14.15 och bussen går inte förrän 17.15. Min väska är för tung för att släpa runt, så jag hamnade i Oskarshamns (enda?) galleria; Flanaden. Den består av ...typ ingenting. Ingenting och ett konditori. Typ så.
Neejdå, den har ett Din sko, en köksbutik, ett coop, ett lindex, ett hm och en hälsokostbutik, utöver konditoriet då.

Jag tror förresten att de håller på att spela in en svensk film i gallerian nu. Lite oklart.

Jag hamnade i alla fall tillslut på det här konditoriet. Mysigt faktiskt. Fyllt med gamla tanter och gubbar som dricker påtår och stirrar ut i tomma luften. Bredvid mig sitter ett sådant gammalt par. De skrattar till ibland. Men de säger liksom ingenting. Undrar om de kan telepati? Eller så har de bara levt så länge tillsammans så de känner varandra så väl att ord har blivit överflödiga.

Sedan har vi de gamla tanterna som har piffat upp sig. Sitter och snicksnackar med vänninorna om gud vet vad. Men de verkar ha kul. Alla verkar glada och nöjda i alla fall. Ett sådan konditori är det.

Och just nu äts det semlor. Semlor i mängder. Men inte jag. Jag tog en daim-biskvi. Den är god. Jag har redan ätit en semla idag. Och en igår också faktiskt. De säljer sådana semmelwraps här. Har inte testat en sån.

I övrigt så kom jag på att det är tur att jag inte är allergisk mot mandel. Då skulle jag varken kunna äta dammsugare (det bruna i mitten är tydligen någon mandelröra), biskvier eller semla med mandelmassa. Och det är ju så gott! För att inte tala om mandelkubb!

Jag kommer nog också vara nöjd när jag blir tant om jag får hänga på ett mysigt konditori och äta mandelsaker.

Gubben vid ett av de andra grannborden samtalade precis om att han "smet in här i fredags eftermiddag och tog en kaffe". "Då upptäckte jag en udda stol. Den står där borta."
Hans sällskap (en annan gubbe) svarade "jaha". Gubbe 1 verkade nöjd med det svaret, för sen dog det samtalet.

Nu pratar de om att "faan vad folk är lediga nu för tiden". Typ så. Ytterligare ett samtalsämne avklarat.

Själv sitter jag av tid, i väntan på en 5h 20min bussresa tillbaka hem. Och tjuvlyssnar på konditorisamtal i Oskarshamn.

Allt gott!

Ps. Nu fick grannbordet påfyllning av ytterligare två gubbar. Hoppas på fler spännande samtalsämnen. Ds.

Ps2. En av de nya gubbarna bekräftade precis att det är en riktig filminspelning här utanför. Oklart vad för någon dock. Spänningen är olidlig! Ds2.

tidsperspektiv osv

Jag har ingen koll på dagarna. Jag har ingen koll på vad jag gjorse igår. Eller i förrgår. Dagen före det är om möjligt än mer oklar.

Måste nog skriva lite mer här så jag har lite mer koll på mig själv.

Idag har jag och Erik tagit sovmorgon. Nu har han åkt iväg för drogprov och jag väntar på att några gubbar ska komma och titta på mitt fuktskadade parkettgolv.

Det snöar ute, som det gjort de senaste dygnen. Fint, när det är så vitt ute. Skönt att det är varmt i min lägenhet :)

gluten- och mjölkfritt

Idag gjorde jag både gluten- och mjölkfria våfflor till min fina pojkvän! Han är en liten sjukling för tillfället, så det förtjänade han! :)

Dock smakade de mycket vuxnare och lite annorlunda än traditionella våfflor. Dessutom failade allt totalt till en början, men tillslut fick jag till något som blev någorlunda ätbart..

I receptet, som jag hittade på den snygga hemsidan http://www.sandt.se, så skulle man ha i havremjölk men det hade jag inte hemma. Hade i sojamjölk i stället och ökade från 3dl till 4dl för bättre konsistens.

Kul också att äntligen få använda bovetemjölet och mandelmjölet som bara har legat i väntan på att jag ska ta tag i dom.

Upptäckte till min förtjusning idag också att sojavispgrädden är mycket sötare än vanlig vispgrädde (brukar annars ha i lite socker i vanliga grädden). Blir inte lika fast dock, så vill man spritsa på tårta får man ha lite gelatin i.

Nästa gång ska jag testa att göra våfflorna med oatlys havremjölk istället så får vi se om de blir enklare att göra då.