what if I fall? oh, but my darling, what if you fly?

visionen starkare

Antingen är det hösten, eller så är det stressen, eller så är det einars död, eller kanske flera dagar sen med spruta, eller pms på g, eller oregelbunden sömn och i princip ingen mat. Förmodligen en blandning av de alla.

Igår såg jag en film som tog på mig hårt. Einars död har tagit på mig hårt. Jag känner mig levande på ett förjävla skört vis. Och jag känner att visionen klarnar, för trots att jag kanske inte vet vad jag vill, så vet jag i alla fall vad jag inte vill.

Och då klarnar visionen. Det kan tyckas stärkande. Men jag är också förjävla irriterad på alla jävla orättvisor och personer som tar saker för givet. Folk i ens omvärld som tar en för given. Och jag känner mig absolut noll konstruktiv. Jag känner att jag vill hämnas. Ge igen. Få dom att fatta hur fan det känns.

Och jag vet, såklart, att det inte är rätt väg att gå. Jag vet, såklart, att dessa känslor kommer svalna om jag bara låter dom. Men just mitt-uppe-i-det är det liksom svårt. Och jag vet att ilskan egentligen grundar sig i att jag är eller blivit ledsen.

Hösten, mörkret, ni tar inte direkt fram mina bästa sidor.

winnerbäck och du

En fin saga som aldrig verkar få ett slut. Och jag gillar det.

baby, i'm back!

Just det! Jag har bytt arbetsplats igen. Nu för tiden hittar ni mig där jag spenderade mina första 6 år i företaget. Gullmars, gullis, GUP, eller rätt och slätt Gullmarsplan. Kärt barn har många namn, och jag kan numer promenixa till jobbet om andan faller på. Hur gött!

11 år!!! (igår)

don't bring flowers after i'm dead

Åh vilken förjävla vecka (veckor)! Denna vecka har varit något av det mest medvetet och undermedvetet jobbiga i mitt liv, på så många plan. Känslomässigt, fysiskt och psykiskt stressigt.

Ni vet när man är sådär stressad att man inte kan tänka längre än några sekunder framåt i tiden? När det känns som att allt, när som helst, hur som helst, bara kan braka samman. I detta fall inte jag själv, men precis allting runtomkring en. Allt, ända ner till marken man står på. När man tror att marken helt plötsligt under en kan ska gå sönder och man skall trilla ner i jordens mitt. Inte bildligt talat alltså.

Den veckan. Och jävlar vilken skillnad det gör i såna situationer, hur folk beter sig i ens omgivning. Vilket det inte ska göra, för man är ansvarig för sitt eget beteende osv. Men det gör det. När man är så stressad. Hur ett hej och ett leende kan lyfta ens hela dag, och ett uteblivet sådant i princip kan rasera en hel värld. Känslorna tar helt enkelt över. Rationaliteten och det logiska tänkandet kryper ner till källaren och bestämmer sig för att det inte finns plats och tid för dom.

Häromdagen fick jag den mest oväntade lyckönskningen jag kunnat tänka mig, med exakt de orden jag behövde. Jag har tänkt mycket på exakt hur mycket de betydde, i precis den tidpunkten. Wow.

Så var snäll! VAR SNÄLL!

Man vet dessutom aldrig hur någon ska reagera på vad som sägs och görs. Man vet inte hur det man skickar ut ska mottagas. För det som förmedlas kan vara något helt annat än det som mottages. Det är klurigt det där.

Så var snäll!!!!!!!!!!!!!!!