pandemi&krig

 Juste, jag jinxade deluxe och sa att jag förmodligen var immun mot covid-19. Vips så hade jag det. Det var inte nådigt. Förmodligen mycket nådigare än vad det varit utan två vaccinsprutor och en mildare mutation. Oavsett så fick jag det, samma dag jag skulle ha tagit vaccindos tre. Sånt är livet.

En kollega sa till mig igår (en ung kollega) att det är väldigt märkligt att hon under sin livstid både skall uppleva en pandemi och dessutom ett krig.

Och inte bara under en livstid tänker jag. Samma år!

I helgen nämnde Kalle att han var glad att han inte hade gjort lumpen. För tänk om han hade behövt rycka in snart? Tanken hade inte ens slagit mig!

Utöver personliga mål, erfarenheter och känslor, spökar också en värld som brottas med oundvikliga naturkatastrofer, pandemier och de största oroligheterna länder sinsemellan på väldigt lång tid.

Man kunde ju varit nervös för mindre.

Vad är mest relevant? Världen eller vardagen? Alla eller en själv? Vart lägger man fokus för att överleva? Överleva för dagen, månaden, 50 år till?

jag passar inte in, jag passar på

Så, det var ett tag sedan jag skrev här. Inte för att det inte har hänt någonting. Samtidigt som absolut ingenting har hänt känns det som, allt har legat i vila, allt har legat i väntan. Men det har ju hänt saker.

Och idag hände det saker. Idag fick jag ett besked. Ett besked som skapar så många känslor, om än rastlösa känslor som både är lättade men också tunga och besvikna.

Jag vet inte riktigt vart jag ska, men jag ska komma dit. Å ena sidan känner jag mig helt matt och slut - å andra sidan känner jag mig fylld med ett jävlar anamma.

Försöker att tänka att det öppnas möjligheter för varje dörr som stängs (oj förjävla klyschigt va! nästan lite äckligt. men jag försöker ändå tänka så. eller försöker.., det är så jag tänker atm).

Så mycket känslor. Vad nu? Kämpa för min plats eller hitta min egen plats? 

Jag känner mig helt knäckt och halsbränna jag aldrig haft har förklarat att den även kan finnas i min kropp. Å andra sidan får jag sådan jävla motivation. Jag vet inte om känslan grundar sig i något fult som kan likna hämnd, eller om det bara grundar sig i egenvärde. Oavsett så får jag ett jävlar anamma, där jag känner fuck you, jag ska visa er, jag är värd så jävla mycket mer, your loss om ni inte ser det.

Å andra sidan är det en stor sorg.

Det är mycket motsatta känslor som ryms i denna kropp för tillfället. Men när valet varit pest eller kolera kanske det alltid lett till samma resultat? Jag tänker att mycket kan hända på ett år. Eller i princip ingenting. Mycket kan hända på en kväll. Eller inte mycket alls.

Det finns tid för vila och det finns tid för gasen i botten. Hur vet man när det är dags för vad?