Här sitter jag. Eller ligger. Vill inte röra mig härifrån. Ser att en glödlampa behöver bytas i taket. Att brandvarnaren hänger löst i endast kablarna den är ansluten till. Och jag kunde inte bry mig mindre.
Något jag inte heller kunde bry mig mindre om är hur tragisk jag vet att jag låter.
Då får det vara så.
Det är så mycket virrvarr i min hjärna. Låter det få flöda fritt. Och tänker inte röra mig härifrån. Inte än.
Imorgon när jag vaknar kommer jag inse att det senaste året bara kommer ha varit en dröm. En mardröm. Den värsta mardrömmen i hela mitt liv. Den värsta av det mesta i en och samma dröm.
Och då har jag i alla fall drömt en jävlans massa mardrömmar. Snittat en 4-5 stycken per natt.
Så det vore mycket rimligt att även detta är just en mardröm. Inte bara mellan raderna, utan mer än gärna bokstavligt talat.
Det här är sämst.
På riktigt.
Det gör ont i mig.
Ont.
Kan inte tänka.
Tankarna är ett virrvarr.
Ett spindelnät.
Men levande.
Mer som slingrande ormar som vägrar vara still en sekund.
Går inte att tänka.
Känns som att något äter upp mig.
Inifrån.
Blir lite tommare för varje sekund.
Ett.
Två.
Tre.
Tommare.
Andas.
Men det är tung giftig luft.
Andas.
Tankarna vägrar gå en och en och på raka led.
Glöm inte att andas.
Andas för deras skull.
Speciellt på torsdag.
Kan inte hålla andan mer.
Andnöd. Luften går inte in. Den känns stor. Tung. Klibbig. Giftig. Går inte att andas.
Helvete.
Åt helvete med allt.
Brorsan är just nu i Tyskland i tio dagar för att spela junior-EM i biljard. Morsan gjorde lig uppmärksam på att jag kan se hans matcher live. Så jag tittade på en 10-ball match. Men tyvärr förlorade han den matchen mot en ryss med 6-7. Kommentatorn var i alla fall fantastisk. Christian tuggade tuggummi frenetiskt och kommentatorn slängde ur sig kommentaren "I like thw way he's chewing his gum". Haha.
Om det är lite att göra på jobbet imorgon ska jag garanterat slänga ett öga på någon match där.
Lycka till!!!
Imorgon börjar jobbet. Kul. Faktiskt.
Men imorgon får jag också svaret på en jobbig väntan. Beskedet som vi alla hoppas får våra hållna andetag att äntligen kunna andas ut. Jag behöver det. Jag behöver ett besked som ger mig friheten att kunna andas igen.
Jag vet inte om jag klarar av att hålla andan mer. Det har gått alldeles för lång tid sedan det var fritt fram att andas. Jag vet inte om jag minns sist.
Snälla, snälla, snälla.
Jag ber till alla högre makter, om de nu finns,
Snälla.
Jag tvättar och viker. Pyret passar på och livsnjutar sig. Smart grabb.
Jag dricker vatten som om jag inte sett det på flera år. Är jag så uttorkad? Hela eftermiddagen och kvällen har jag druckit som en kamel som inte är säker på att den får se vatten på ett bra tag. Dock så har jag ingen puckel att samla allt i, utan istället världens minsta blåsa. Så jag dricker vatten och springer på toa. Typ så. Jag är av typen som tror att kroppen säger till när den saknar något. Och just nu verkar jag sakna vätska. Frågan är bara varför, varför just nu? Är det värmen? I så fall klagar jag verkligen inte.
Ps. Fan vilken tur att man inte bor i Afrika och behöver gå någon mil för att kunna dricka. Ibland är man lyckligt lottad ändå.
