levande död

Stampad på. Spottad på. Sviken. Ljugen för. En kniv i ryggen. Ett skott i bakhuvudet.

Att bli lämnad ensam när man redan är skadad. Att bli sviken av den närmsta.

how did i get here?

Rock bottom. On each and every single area.

How the fuck did i get here?

det ljusnar

Tänkte precis på en sak. En sån där sak som kan få vilken skitdag som helst att bli lite enklare.

Klockan slår alldeles strax sexton och utanför fönstret är det inte kolsvart. För en månad sen var det här ungefär klockan fjorton. Nu håller förvisso solen på väg att försvinna bortom husen, men klockan slår snart sexton. Det är ju tamefan amazing att det går åt rätt håll nu.

Något positivt på den officiella sämst-dagen.

shine some light on me

Åh. Med motivationen tillbaka kommer alltid viljan att uppleva nytt. Hur jag gör det bäst? Reser såklart!

Det här jävla tråkiga vintersverige med världens mörker är ingenting för mig. Men om femton dagar (nedräkningen igång jojul!) är det vintersolstånd och då går vi mot ljusare tider.

Men jag skulle verkligen inte ha något emot att se något nytt. Jag tänker mig mauritius, madagascar, hawaii eller kanske, som på bilden, maldiverna.

Hoppas jag får många trisslotter med många miljoner i julklapp!
(får jag det så lovar jag att jag i januari ska ha besökt åtminstone ett av de där fyra ställena)

känslor&panik

känns som känslor&panik har tagit över i mitt liv
känns som ingenting finns kvar av allt jag en gång var
rädd att inte räcka till och bli ensam kvar

men jag lovar att va stark
och jag lovar att va god
jag kan lova hela världen att jag står vid mitt ord

Jag skulle vilja kalla det söndagskvällsförvridenhet. Förutom att det snart är natt. Förutom att det är måndag såklart.

Sängen ser inte lockande ut. Natten som förut var min vän skrämmer mig. Alla olika tankar som slåss om min uppmärksamhet i min stort kaotiska hjärna skrämmer mig. Och det är just det, när natten kommer och sängen är alltför oinbjudande för att ens komma på tanken att närma sig den, det är då de passar på, de där jobbiga tankarna som man i dagsljus kan undvika i motljus (gråa dagar är det svårare).

Det är det som är så jobbigt. För normalt sett så älskar jag att sova. Normalt sett så älskar jag natten och allt den tillför. Normalt sett så är tankarna det bästa jag har och jag förirrar mig gärna i timtal med allt de har att säga mig.

Men nu är inget normalt sett längre. Normalt är ett ord som är långt borta. Upp och ner, pannkaka, kaos och virrigheten är ord som ersätter de sju andra bokstäverna. Jag gillar inte alltid normalt sett, men när de där andra orden motar bort det normala som jag älskar mest av allt, då är det jobbigt. Då känner jag mig vilsen i mig själv. Vem är jag då? Vad gillar jag nu? Vart vänder jag mig för inre ro om inte till den ro natten brukade ge och till de tankar som brukade räta ut frågetecknena?

Jag vet inte. Just nu undviker jag mest. Springer åt andra hållet. Till det som känns minst kaos för stunden.

Därför springer jag nu ifrån tankar och nätter, längtar efter dag, sol och motljus. Förhoppningsvis gryr solen snart.

the light in the darkness

Efter Kanada och Miami mår jag bättre. Psykiskt alltså. Inte för att jag var psyksjuk innan (andra åsikter går att skickas via anonym brevpost till valfri adress), men jag var liksom ...trött. Mörkret, kylan, gråheten, att livet stått på paus och väntat, och den alldeles för korta sommaren tog liksom upp lite för mycket tid av min mentala värld.

Men efter Kanada, USA och min älskade Caroline, så har liksom batterierna fyllts på igen.

Jag ser ljuset efter mörkret. Jag gläds åt att julen snart är här. Att sommaren kommer tillbaka så småningom. Att jag har kommit på vad jag älskar igen. Att jag har hittat tillbaka lite till mig själv. Kan tänkas låta som taget ur klyschornas terapivärld Del 1, - men det är såhär jag känner.

Sen, för att inte göra det här inlägget alltför positivt (hur skulle det se ut):
Jag hatar fortfarande hösten, kylan, vintern, gråheten och mörkret!

...men nu har jag lite mer kraft att orka igenom den :)