#kavlaupp

Att följande kampanj ens behövs, chockerar mig. Jag vet ju att det är så, att det finns många tvivlare och till och med motståndare där ute. Men jag lever uppenbarligen i en liten bubbla, för jag känner ingen, ingen!, som ens funderar på om vaccinet är något som man borde ta eller inte. Det ses som en självklarhet. Åtminstone så yttras inte eventuella tvivel (det om något är ju också läskigt i så fall). Oh well, jag skulle vilja säga att det ses som en självklarhet - knappt ett nödvändigt ont.

Men jag vet ju att det finns motståndare, även i Sverige. Jag vet att de marscherar gator upp och ner och gärna ifrågasätter om covid ens finns på riktigt. Men det chockerar mig fortfarande. 

Och därför behövs reklamkampanjer där kända ansikten visar att de visst tänker ta vaccinet - och därför borde du också ta det. En person i min närhet sa "men vem skulle ta vaccinet bara för att Pernilla Wahlgren gör det?" och ja det är ju en snabb tanke. Men det är självklart att det påverkar. På samma sätt som att folk går och köper samma muggar hennes dotter köpt i butik, för att det inspirerar eller påverkar. Undermedvetet eller inte, så gör det ju det. Och alla kanske inte blir lika påverkade av Pernilla Wahlgren, och därför behövs såklart olika personer som påverkar olika målgrupper. Det finns en anledning att världsledare världen över visar upp när de tar sin spruta. Och de har också en uppgift att leda - och visa vägen.

Så det är givetvis en superviktig kampanj som vid första anblick verkade totalt onödig för mig. Men jag förstår ju att den inte är det.

Så, låt oss göra detta

#kavlaupp

knasig kropp atm

Känner av halsen och ber till alla möjliga gudar om att det inte skall vara Corona. Det kliar och svider och känns svullet. Har tagit mitt livs första allergitablett trots att jag alltid har det hemma. Väldigt oklart om det har hjälpt eller inte.

Utöver det verkar mina slemhinnor har gett upp i kroppen, eller vänta - det kanske går hand i hand med halsen?

Samt så har jag haft så jävla ont i mina leder de senaste dagarna - är det vädret eller är det min kropp? Båda lika mystiska! Jag har i alla fall haft ont i handled och tumled och armbågsled och knän och fotleder och you name it. Och nu har jag fått tillbaka den där jävla ryggsmärtan som liksom bränner som att en viss punkt på ryggen är superinflammerad, och smärtan sträcker sig upp i nacken. Skall försöka att ignorera den och hoppas att den går över, för jag har inte lust att lägga ännu fler hammarsköldare på den än vad jag redan gjort. 

Kropp i obalans och förmodligen inte alls covid - men jag blir ju lika nojig som alla andra alltså. Inte nu, inte nu när vi är så nära vaccinet.

Så, då var det sagt, då skall jag försöka att inte klaga på det mer :D

nightmares

Okej, så mina mardrömmar tävlar just nu om att slå varandra i sjukhet, vilket gör att jag oftast vaknar upp dyngblöt av svett med ett bultande hjärta och en ångest som håller i sig trots vakenhet.

Vill bara drömma om fluffiga moln med hundra golden retrievervalpar som alla älskar mig. Hur löser vi det? Enligt Google så skall jag antingen sova kallare, stressa mindre eller sluta med koffein och alkohol. Vet inte riktigt hur detta skall gå tillväga haha, men let's try!

jag älskar dig mormor

Vilken jävla inverkan du har haft på mitt liv.

Jag vill bara att du ska må så bra du kan må, varje dag<3

idag skrivs kontraktet

Kontraktet där en del av min barndom nu skall ägas av någon annan - få bli en del av andras minnen.

Det är så dubbla känslor. Och jag har så många minnen från denna plats. Alltifrån att ha spytt på garageuppfarten, till att mormor byggde en paradisgård till mitt första marsvin (som kråkorna dock lyckades attackera och bita av henne halva örat), till att solat topless i all hemlighet, till att stolt ha satt upp min "100 dagar kvar till studenten"-almanacka på väggen. Rotat i mormors garderob efter snygga skor (och oj vilka snygga skor!), suttit på kontoret vid datorn och lyssnat på justin timberlake samtidigt som jag får reda på att flera tsunamis nu träffar asien. Foto på vårt fadderbarn. Och knappnåls-kartan!!!! Kartan där alla fick varsin färg och markera med knappnålar vilka länder de besökt. Mormors framfart över världen, och strävan efter att nå hundra länder (vilket hon ofc gjorde). Hennes färg lyser starkast på den kartan. Alla kvällar jag stått och plockat bort mina ögonbryn till minimala streck inne på gäst-toaletten. Hängmattan från Afrika på altanen.

SÅ MYCKET MINNEN.

I don't know how to cope.

Men det är det enda rätta. Tiden har sin gång. Men det gör sååå ont.

+

 

#dröm

 

känns som jag vaknar

Med varje blad som slår ut. Med varje morgon som luktar regn och asfalt. Med varje eftermiddagssol som manar fram solglasögonen.

Med varje dag som går känns det som jag börjar vakna.

barfota

Jag älskar att vara barfota. Jag älskar att gå lättklädd. Jag älskar sol. Jag älskar värme. Jag älskar vatten. Jag älskar sommar!!!!!

12 maj enligt snap

12 maj 2016: tog ett bad i mitt badkar

12 maj 2017: flög mellan Brisbane och Sydney

12 maj 2018: var i luddis

12 maj 2019: hängde hos jullan

12 maj 2020: jobbade, det snöade

12 maj 2021: halvdag och inviger bara ben-säsongen

men livet pågår ändå

 Första veckan i maj kom springande av bara farten. Den tog med sig regnet. Det härliga avskyvärda regnet. Som fick alla att gå runt i en grå hinna och se missnöjda ut. Själv kände jag mer mys och -äntligen. Äntligen regn! Det var längesedan det inte bestod av något snöblandat som yrde runt och träffade ansiktet ur dom mest suspekta vinklarna. Nu var det regn, som betedde sig som man kan förvänta sig; uppifrån och ner. 

Sedan kom dagen då pappa skulle vara med om sin stora bilolycka nummer två. Denna gång, lik den sista, blev det ambulans och min mamma som ringde och berättade för mig att pappa låg på sjukhus. Men denna gången var min moster en av dom första på olycksplatsen. Märkligt. Pappa babblar på om att det är mercedes fel ("jag har ägt fyra audis emellan och aldrig råkat ut för något.."), själv babblar jag om att det är exakt samma väg. Någonstans sluter vi en uttalad outtalad pakt (för vi båda vet att det inte har något egentligen att göra med det ena eller det andra) om att inte köpa en ny mercedes och köra den på den vägen.

Idag efter 6 dagar och en mjälte som inte har blivit värre, men med brytna revben och bröstben, fick mamma skjutsa hem honom. En millisekund senare och det hade inte funnits en pappa att skjutsa hem. Det är svårt att förstå såhär på avstånd. Jag i Stockholm, han skadad och ynklig i Västerås. Tänk, som man alltid säger, vad livet kan förändras på en sekund.

Dessutom är mormors hus ute till salu. Hennes fina lilla radhus, som hon har gjort om till punkt och pricka exakt så som hon har velat ha det. Min mormors fingerspets i varenda liten vrå. Och hon vet inte ens om det. Det gör ont. Ont så ont så ont så ont. Men det finns nog inget annat sätt, som inte lindrar mitt samvete - men får mormor att må sämre. Jag har inte förstått det än. Vägrar ta in. Vill inte tänka på det. Skjuter det till framtiden.

Men i övrigt är ju våren onekligen på g, även fast vintern gör sitt motstånd. I veckan skall det bli 18 grader. Jag inväntar fortfarande det här halvårets sista snöstorm, den kommer förmodligen när vi minst anar det. Men min hud börjar sukta efter solens värmande strålar - och det är som att det har väckt mina tankar på att det finns annat väder än vinter. För jävlar, jag längtar utomlands! Som jag längtar utomlands.

Vi får se vad som händer framöver - det är mycket om och men. Men jag hoppas att det snart blir möjligt att besöka andra breddgrader igen. Jag behöver det. Mín kropp cravear det.

Som jag skrivit så mycket på senaste tiden - livet pågår ändå, mitt i pausen. Så är det. Det blir bara tydligare och tydligare. När slutar en paus vara en paus och övergår till att vara det nya? Läskiga tankar och funderingar.

Jag läste nyligen någon som skrev att årets mest uttjatade mening var "Det är som det är". Och visst är det sant! Efter det har jag lagt märke till hur både den ena och den andra slänger sig med orden - eftersom det liksom inte finns några andra ord som beskriver det vi befinner oss i just nu. Det är något vi inte har valt, något vi inte kan ta oss ur - helt enkelt något vi måste finna oss i. "Det är som det är".

Men livet pågår ändå.