Spännande det här.
Å ena sidan blixtrar jag. Å andra sidan bryr jag mig inte om att jag blixtrar.
Pendlar mellan en bomb och att inte bry mig alls. Likgiltig inför allt.
Och jag kan berätta att likgiltigheten är fan det skönaste som finns.
Dock är jag orolig för alla de känslor som bubblar där under. Som inte kommer fram. Vart tar dom vägen?
