Jag älskar inte mat. Jag är inte en sån som funderar på vad jag ska äta härnäst. Jag njuter inte av att äta. Jag skulle inte vilja slänga i mig hur mycket som helst. Tyvärr så är det snarare motsatsen. Jag bävar inför att jag måste äta snart. Vad sjutton ska jag äta? Jag gillar inte att laga maten, inte heller att äta maten, eller diska undan efter den. Det är tre aktiviteter jag helst skulle klara mig utan. För mig är det inte alls en viktfråga. Jag kunde inte bry mig mindre om vad jag vägde. Gå upp, gå ner, det gör det samma för mig. Jag är bara inte hungrig. Aldrig hungrig. Efter en tugga så känns det som att jag har ätit tio tallrikar och är proppmätt - jag var ju redan mätt innan jag började äta. Jag skulle gladeligen svälja ett piller som gav mig all näring och energi, så att jag slapp äta mat. Det skulle inte göra ett jota om jag gick upp några kilo på kuppen. Jag antar att detta har något med den atrofiska gastriten, hypotyreosen och numer: b12-brist och epilepsimedicin att göra.
MEN: och här kommer det positiva. Jag kan faktiskt bli hungrig, eller sugen, även om det inte händer så ofta. Och när det väl händer så är det oftast någon slags plockmat - gärna mat man äter med fingrarna dessutom. Små saker som ska in i munnen. Motsatsen till det: grytor är det värsta jag vet! Här på bilden ovan så kan man se något av det som man skulle kunna kalla min favoritmat. Gott gott gott! Räkor, lax, avocado. Mycket salt, mycket rökt. Jag vet att det inte är nyttigt, men - jag kunde inte bry mig mindre. När jag väl får någon slags sugen-känsla välkomnar jag den med pompa och ståt och äter precis det jag är sugen på. Detta var vad jag och Erik åt i lördags kväll. Mmmmmm!
