Nu är både dag för (min) operation och (farmors) begravning satt. Nu vill jag bara att dagarna ska gå, så att jag kan lägga det här i mitt "hänt"-fack. Ogillar starkt att det klingar starkast på min "to-do".
Men det är bara uthärda. En dag i taget. Eller snarare en timme i taget. Men går i och för sig lättare av att allt tar mycket längre tid nu. Det som förr tog mig 10min kan nu ta flera timmar. Så, en liten bit i taget.
Sen ska jag lyfta ur några tunga stenar ur ryggsäcken, andas in den ljuva vårluften och skutta iväg mot sommaren.
Men just nu får det gå i den takt det går.
