lever än men känns för lite
och jag låtsas att jag vet
men vad vet dom om nåt
-
Dagarna går så fort nu. Är rädd för att inte ha tillräckligt med fina minnen. Tillräckligt med minnesvärda minnen. Vad vill jag minnas? Vad vill jag göra? Dagarna går så fort och jag blir rädd att livet går så fort att jag kommer vakna upp i mina sista dagar och undra vad fan som hände.
Det är för lite spontanitet nu. Är det vintern?
Jag går på festerna. Jag går till jobbet. Jag dricker vardagsölen. Jag läser böckerna jag vill läsa. Men jag är inte riktigt där. Inte riktigt levande. Inte riktigt den jag vill vara. Den jag gillar att vara.
Det är för mycket av allt nu. Och för lite av allt.
Vill känna att jag lever.
Vill känna dom där
starka känslorna.
Vill känna. Vad det än må vara.
Känner mig mest ...som ett tåg som går efter utsatta tider, kommer sent ibland, men kommer ikapp tidtabellen så fort det är möjligt.
Jag vill snarare ha tåget som kanske kommer en dag, eller inte, och när det väl kommer så åker man på en sådan där resa som är så minnesvärd att man knappt kan återge den - för ingen annan kommer ändå förstå.
Letar efter det där lilla extra. GLÖDEN