torsdag 28 april 2016
tisdag 26 april 2016
att lämnas eller lämna, att stanna eller bli kvar, att glömma eller glömmas, att minnas en sanning eller lögn
Det är så lätt att reflektera
När tystnaden har lagt sig över mig
Och inget annat finns
Det är så lätt att tänka bakåt
Undra över vad som gick snett
Undra över om nåt kunde gått annorlunda
Om jag gjorde allting rätt
Allt verkade så bra nu
När jag ser tillbaks på allt
Varför såg jag inte det då
Är det ens sanningen jag ser
Var det bättre än vad jag trodde,
Eller har jag förfinat allt i efterhand
Är gräset grönare på andra sidan,
Kan jag lita på mitt minne av dig
Allt verkar så långt borta nu
Varför uppskattade jag inte mer
Varför längtade jag bort
Varför längtar jag tillbaks
Var du någonting att ha
Var du verkligen så bra
Varför är jag den som undrar
Varför blev jag inte kvar
Blev jag lämnad
Och varför i så fall
Är anledningar sanna
Går ord att lita på
Finns det någon anledning att grubbla
Leder det nånstans
Och i så fall framåt eller bakåt
Eller kanske ingenstans
---
Ja, så där virriga är mina tankar. Smakprov på Alex hjärna. Ibland så hjälper det att skriva ut dom. Ibland så blir det bara mer kaos. Jag vet inte riktigt vad jag tycker och tänker och känner just nu, mer än att det är en känsla kantad av obehag. Är det jobbigt att bli lämnad, när jag inte ens vet om jag ville stanna kvar? Det är aldrig kul att bli lämnad oavsett anledning. Nu påminner allt om dig. Varför gjorde det inte det tidigare? Varför såg jag inte och uppskattade dom sakerna tidigare? Är det för att jag i själva verket inte känner så mycket för dom, men att de nu påminner mig om att jag har blivit bortvald? Eller är det så att jag inte kunde uppskatta det jag hade när jag väl hade det? Jag vet inte vilket som är värst. Förmodligen det som är närmast sanningen; en liten bit av båda.
---
Dock chockad över att jag inte reagerar starkare än jag gjort. Kan det vara för att jag har haft en mur? Ett skydd? En rädsla för att bli sårad? Den muren är ju i så fall också ett hinder för lyckan. Men den kanske behövs än så länge. Tills jag blivit så stark som behövs. Väldigt oklart.
---
För mycket babbel nu. Frågetecknen rätas knappast ut. Eller? Vet ingenting. Får nog sova på saken. Godnatt!
måndag 25 april 2016
söndag 24 april 2016
är världen upp och ner eller vad händer?
Jag förstår mig inte på vissa killar. De säger en sak och gör en helt annan. Och det är tjejer som har rykten om sig att vara svåra och inte prata rakt ut?
"Jag är ärlig. Jag säger rakt ut vad jag tycker och tänker."
"Jag är inte svartsjuk."
"Det kommer aldrig komma out of the blue - jag diskuterar saker först."
"Jag skulle aldrig ljuga."
"Jag ogillar drama."
Fem lögner på rad.
Vems verklighetsuppfattning är det som är skev egentligen?
Ändå så börjar man rannsaka sig själv och fundera på vad det är som gått snett. Ändå så börjar jag komma med lösningar som hugger bort halva mig.
Ändå så tär det på mig.
What the hell.
söndag 17 april 2016
fredag 15 april 2016
utslag igen
Alltså jag sa det redan förra veckan. Kropp i obalans. Den fortsätter vara det och nu har jag återigen fått mina jävla utslag i ansiktet. #fmlfmflmflfmflfll
Två gånger på typ en månad?! Wth. Det har aldrig hänt förut. Denna gången mycket större än sist.
Kul det är att gå runt med fetaste vätskefyllda blåsan mitt i ansiktet.
Egentligen, i teorin, bryr jag mig inte. Fast i praktiken gör jag ju det. Så jobbigt.
Lite som att folk som har cancer (eller annan random allvarlig sjukdom) tycker att det är jobbigt att berätta för folk att de har cancer - inte för att det är jobbigt att de har cancer, utan för att det blir stelt kring själva ämnet. SÅ!
OCH JAG FÖRSÖKER INTE JÄMFÖRA MIN PYTTELILLA TÖNTIGA BLÅSA I ANSIKTET MED EN ALLVARLIG CANCER. Försöker bara reda ut skillnaden mellan att bry sig i teori och praktik för mig, då cancerexemplet låg nära till hands. Bra, då slipper nån lacka över det.
Ps. Har jag nämnt att jag kanske börjar pmsa lite smått också? Hehe (vet ej om jag ska vara arg/skratta/gråta)
!#$&@*härrå.
torsdag 7 april 2016
när livet tar för stor plats
Kan livet ta för stor plats?
Senaste veckorna och månaderna har varit intensiva för mig. De kanske inte hade varit de för andra, men för mig har de varit det. Det har varit kul, spännande och utvecklande. Jag har inte velat dra i bromsen minsta lilla, utan snarare tryckt ned gasen när jag känt tröttheten smyga på.
Egypten, Ahmed, Jobb, Carl, Spanien, och en massa annat kul där i mellan. Mellan Egypten och Spanien hade jag knappt tid att landa. Spanien var helt fantastiskt och väckte något nytt till liv i mig. När jag kom hem från Spanien var det konsert med Erik, träffa Atle igen och tid med Carl (som hade förvirrat mig nog). Jobb och flytt med Carro. Västerås för sprutor.
Det är det som kallas för vardag. En rolig vardag. En vardag jag vill ha.
Trots att jag vet hur viktigt det är med återhämtning och vila, så har jag någonstans valt att ignorera mina varningstecken. Jag har indirekt inte velat se mina begränsningar, velat tänka att jag är ju frisk och då klarar jag av vad som helst. Men ingen, även friska, klarar av vad som helst.
De senaste dagarna har jag känt av varningstecknena allt för väl. När man redan på kvällen tänker att "imorgon skall jag lägga mig jättetidigt - jag kommer inte få tillräckligt med sömn. Nästa morgon vaknar man upp och är så trött och opepp på dag att man knappt vill ta sig ur sängen, men man ger sig fan på det ändå, bara för att lova sig själv att ha en lugn kväll. Dagen tar tag i en, och senare är man inte alls lika trött - och den där lugna kvällen man har drömt om, är sen länge sedan bortblåst ur minnet. Verkligheten hinner ikapp en efter ytterligare en rolig och givande kväll, och allt börjar om. "I morgon skall jag faan ta det lugnt".
Igår var den kvällen jag tog det lugnt. Men då var det försent. Jag var helt väck i skallen efter två dagars jobb och nytagen spruta och veckor och månader av roligt hittepå. Jag förstod knappt att jag tog det lugnt, för det är svårt att varva ner när man inte inser att man är uppe i varv. Jag somnade vid midnatt och vaknade kl08 av att grannen vägg i vägg med min säng tyckte det var lämpligt att sätt på ljudnivå 98/100 på sin musik. Eftersom bankningar i väggen inte hjälpte släpade jag mig således ut i soffan för vidare sömn. Vaknade till liv gjorde jag inte förrän kl17 igen.
Sjutton timmar. S J U T T O N timmar.
Jag vaknade utvilad, men fortfarande trött. Inte trött för att ha sovit för länge. Mer trött för att verkligheten verkar ha fått sitt fäste. Hjärna och kropp har insett att man går på högvarv och måste lugna ner sig.
Så, återigen måste jag ta tag i bromsen. Trots att jag inte vill. Jag önskar att dygnet hade fler timmar, trots att jag knappt minns vad jag fyller dom med om dagarna. Men bromsen är idragen och jag låter mig vila ut. Det är skönt. Jag måste. Alla måste. Kom ihåg det!
Senaste veckorna och månaderna har varit intensiva för mig. De kanske inte hade varit de för andra, men för mig har de varit det. Det har varit kul, spännande och utvecklande. Jag har inte velat dra i bromsen minsta lilla, utan snarare tryckt ned gasen när jag känt tröttheten smyga på.
Egypten, Ahmed, Jobb, Carl, Spanien, och en massa annat kul där i mellan. Mellan Egypten och Spanien hade jag knappt tid att landa. Spanien var helt fantastiskt och väckte något nytt till liv i mig. När jag kom hem från Spanien var det konsert med Erik, träffa Atle igen och tid med Carl (som hade förvirrat mig nog). Jobb och flytt med Carro. Västerås för sprutor.
Det är det som kallas för vardag. En rolig vardag. En vardag jag vill ha.
Trots att jag vet hur viktigt det är med återhämtning och vila, så har jag någonstans valt att ignorera mina varningstecken. Jag har indirekt inte velat se mina begränsningar, velat tänka att jag är ju frisk och då klarar jag av vad som helst. Men ingen, även friska, klarar av vad som helst.
De senaste dagarna har jag känt av varningstecknena allt för väl. När man redan på kvällen tänker att "imorgon skall jag lägga mig jättetidigt - jag kommer inte få tillräckligt med sömn. Nästa morgon vaknar man upp och är så trött och opepp på dag att man knappt vill ta sig ur sängen, men man ger sig fan på det ändå, bara för att lova sig själv att ha en lugn kväll. Dagen tar tag i en, och senare är man inte alls lika trött - och den där lugna kvällen man har drömt om, är sen länge sedan bortblåst ur minnet. Verkligheten hinner ikapp en efter ytterligare en rolig och givande kväll, och allt börjar om. "I morgon skall jag faan ta det lugnt".
Igår var den kvällen jag tog det lugnt. Men då var det försent. Jag var helt väck i skallen efter två dagars jobb och nytagen spruta och veckor och månader av roligt hittepå. Jag förstod knappt att jag tog det lugnt, för det är svårt att varva ner när man inte inser att man är uppe i varv. Jag somnade vid midnatt och vaknade kl08 av att grannen vägg i vägg med min säng tyckte det var lämpligt att sätt på ljudnivå 98/100 på sin musik. Eftersom bankningar i väggen inte hjälpte släpade jag mig således ut i soffan för vidare sömn. Vaknade till liv gjorde jag inte förrän kl17 igen.
Sjutton timmar. S J U T T O N timmar.
Jag vaknade utvilad, men fortfarande trött. Inte trött för att ha sovit för länge. Mer trött för att verkligheten verkar ha fått sitt fäste. Hjärna och kropp har insett att man går på högvarv och måste lugna ner sig.
Så, återigen måste jag ta tag i bromsen. Trots att jag inte vill. Jag önskar att dygnet hade fler timmar, trots att jag knappt minns vad jag fyller dom med om dagarna. Men bromsen är idragen och jag låter mig vila ut. Det är skönt. Jag måste. Alla måste. Kom ihåg det!
i miss class
Or specifically ...the interactions, intrigues and bonding.
Jag tittar som sagt på Quantico nu. En serie jag gillar av flera olika anledningar (att huvudpersonen heter Alex är ju bara ett plus i kanten, liksom). Men, den serien får mig att drömma mig tillbaka till alla de gånger man kastas in i en ny grupp. En grupp där inofficiella grupper formas, där man gillar vissa och kanske rentutav avskyr andra. Men en grupp där man måste lära sig att tolerera alla, att jobba tillsammans i med- och motgångar. För man är trots allt en grupp. Det visar sig främst när man sätts emot en annan grupp - hur sammansvetsade man egentligen är eller har blivit.
Ett av många sådana här tillfällen då man hamnar i en sådan här grupp är såklart i en klass. Man hittar sina favoriter, vissa kanske till och med vänner för livet, medan andra personer kan man endast lära sig att tolerera. Men det är kul, spännande och ...utvecklande. Och jag saknar det.
En annan grupp jag hamnat i för länge sedan var bartenderklassen på Kos, och därefter teamet på Club Upstairs. Och jag antar nånstans att det är där man hamnar i vuxenlivet. Man har inte längre klasser - man har jobbgrupper. Det är väl också vad som väntar mig. Eller ett idrottslag, ja det kan vara vad som helst.
Men jag kom på mig själv när jag tittade på s01e16 (jepp, det senaste - fan att jag ligger ikapp!) att sakna allt det där. Sakna att lära känna människor man kanske aldrig hade lärt känna eller umgåtts med - lära känna de bättre via uppgifter, eller livet i sig.
Det kommer för mig också, jag vet det. Nu ska jag jobba ett tag, men där är vi inte så många, och jag känner de hyfsat redan. Jag kanske ska försöka rota mig in i någon annan grupp?
Svenskar i ett nytt land, folk som gillar samma hobbys, klasser, arbeten. Jag antar att det handlar om att jag vill träffa människor där man har en gemensam grund (vad det än må vara), men där allt annat i ens liv är annorlunda. Att söka mig till människor som har andra erfarenheter och syn på sättet att leva.
Misstolka mig rätt, jag älskar er alla mina vänner och utan er skulle dagarna ej vara värda att leva! Det är ni som är grundstommen i mig. Det är med er jag trivs allra bäst. Något har väckts till liv i mig, en nyfikenhet som gror. Jag tror det har med Egypten att göra, och sist, och kanske mest, Spanien. Vi får se vad det kan bli av detta!
I haven't been everywhere - but it's on my list
Jag tittar som sagt på Quantico nu. En serie jag gillar av flera olika anledningar (att huvudpersonen heter Alex är ju bara ett plus i kanten, liksom). Men, den serien får mig att drömma mig tillbaka till alla de gånger man kastas in i en ny grupp. En grupp där inofficiella grupper formas, där man gillar vissa och kanske rentutav avskyr andra. Men en grupp där man måste lära sig att tolerera alla, att jobba tillsammans i med- och motgångar. För man är trots allt en grupp. Det visar sig främst när man sätts emot en annan grupp - hur sammansvetsade man egentligen är eller har blivit.
Ett av många sådana här tillfällen då man hamnar i en sådan här grupp är såklart i en klass. Man hittar sina favoriter, vissa kanske till och med vänner för livet, medan andra personer kan man endast lära sig att tolerera. Men det är kul, spännande och ...utvecklande. Och jag saknar det.
En annan grupp jag hamnat i för länge sedan var bartenderklassen på Kos, och därefter teamet på Club Upstairs. Och jag antar nånstans att det är där man hamnar i vuxenlivet. Man har inte längre klasser - man har jobbgrupper. Det är väl också vad som väntar mig. Eller ett idrottslag, ja det kan vara vad som helst.
Men jag kom på mig själv när jag tittade på s01e16 (jepp, det senaste - fan att jag ligger ikapp!) att sakna allt det där. Sakna att lära känna människor man kanske aldrig hade lärt känna eller umgåtts med - lära känna de bättre via uppgifter, eller livet i sig.
Det kommer för mig också, jag vet det. Nu ska jag jobba ett tag, men där är vi inte så många, och jag känner de hyfsat redan. Jag kanske ska försöka rota mig in i någon annan grupp?
Svenskar i ett nytt land, folk som gillar samma hobbys, klasser, arbeten. Jag antar att det handlar om att jag vill träffa människor där man har en gemensam grund (vad det än må vara), men där allt annat i ens liv är annorlunda. Att söka mig till människor som har andra erfarenheter och syn på sättet att leva.
Misstolka mig rätt, jag älskar er alla mina vänner och utan er skulle dagarna ej vara värda att leva! Det är ni som är grundstommen i mig. Det är med er jag trivs allra bäst. Något har väckts till liv i mig, en nyfikenhet som gror. Jag tror det har med Egypten att göra, och sist, och kanske mest, Spanien. Vi får se vad det kan bli av detta!
I haven't been everywhere - but it's on my list
teknik-önskemål
Åh. Jag saknar min stationära dator. Jag gör verkligen det. Varför har jag ingen sån? Kanske får skaffa det så småningom.
Plus: jag har börjat bli sugen på en surfplatta nu igen. Why, oh why? Vet inte riktigt varför. Jag hade ju en gång en Ipad. Dock var den så jäääävla seg. Men Ipad Air är ju så fin! Inte att förglömma att jag lackade över Apples omöjliga ios om man känner för att göra förändringar som de tydligen inte tycker att man borde få göra. Nåja, vi får väl se vart denna önskan bär mig.
Plus: jag har börjat bli sugen på en surfplatta nu igen. Why, oh why? Vet inte riktigt varför. Jag hade ju en gång en Ipad. Dock var den så jäääävla seg. Men Ipad Air är ju så fin! Inte att förglömma att jag lackade över Apples omöjliga ios om man känner för att göra förändringar som de tydligen inte tycker att man borde få göra. Nåja, vi får väl se vart denna önskan bär mig.
onsdag 6 april 2016
fredag 1 april 2016
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)