bel far niente

the beauty of doing nothing

nu börjar planerna smidas

lyckan

Är den en illusion?

Är det bara jakten som är rolig?

Vad händer då med tanken på strävan efter equilibrium?

Hur kommer det sig att vissa är nöjda med det de har, medan andra fortsätter leta efter nytt? Har det något med dumgladhet att göra? Har det att göra med att de som har sett mer, vet vad som går att få, och därför kombinerar det bästa i en onåbar illusion? Eller handlar det om att vissa vet att det inte är grönare på andra sidan, att ta tillvara på det man har?  Tycker inte vissa att de är värda mer? Tycker inte vissa att de redan har tillräckligt? Tycker vissa att det är för bra för att vara sant?

Den är så diffus den där lyckan. Ju äldre jag blir desto mer förstår jag hur den bor i stunden och inte i evigheten.

Ändå får jag inget grepp om den.

Illusionen. Jakten. Equilibrium.

Lyckan?

when life treats you good

or when you treat yourself to make life good

tacksam

Tacksam över livet just nu.
Över att leva.
Över så mycket.
Men livet är bra märkligt ändå.

Nu har Kalle precis åkt hem efter typ 20 dagars visit.
Kos har blivit drabbat av en jordbävning med efterföljande minitsunami.
Linkin Parks sångare tog självmord.
Mormor lever.
Jag har SUP:at med stora sköldpaddor över barriärrever och sett 4-meters rockor.
Pappa fyller snart 50 år.
Folk gifter sig till höger och vänster, och börjar ploppa ut unge nummer två och tre.
Det är tio somrar sen jag och världens bästa roomie grundade vår vänskap.
Nu är jag i Cairns med henne.
Med henne och BJ.
I ett hus med en hund och en katt och kackerlackor, gräshoppor, ödlor och massa minimyror samt skrikande kakaduor utanför fönstret.

Livet är så märkligt.
Och jag är så tacksam.

#beachhairdon'tcare

ba ett hej

Ville bara säga hej. Så hej, osv.

Det är mycket som händer nu. Och ändå ingenting. Spännande kombo.

Nya planer börjar formas i huvudet och jag är så glad över att jag har så fin familj, fina vänner och att jag har möjligheten att göra denna resa, vara här på andra sidan jorden.

Det är på sådana här resor som jag ifrågasätter ett "vanligt" liv. Inte bara, utan ännu mer. Ett mån-fre och leva-för-helgen-liv. Är det verkligen något för mig? Man måste väl inte leva så? Samtidigt som något annat sliter i en; saknaden av stabilitet och trygghet. Hem, vänner och familj.

Det här med att resa och leva såhär är så befriande. Och sjukt utvecklande. Det låter klyschigt att säga att man hittar sig själv, men jag vill ändå understryka att genom att utsätta sig för en mängd olika scenarios, platser och människor, så lär man sig vad man vill - och inte vill ha - här i livet. För vad man inte vill ha är minst lika viktigt som det man vill ha.

Och något som återkommer igen och igen och igen är slutsatsen och tacksamheten över att jag är så otroligt lyckligt lottad som först och främst har möjlighet att göra allt jag gör. Men jag är också tacksam över att jag faktiskt gör det.

Det var mitt hej.
Nu ska jag lägga mig och sova i en delad säng med Carro, hos yogatanten Annelies och hennes hund Louie.

Gooooodnatt