Idag far jag och min snygging till Uppsala och sover på hotell! Det är Henrik och Emma som bjussar inflyttningsfest. :)
Jag tyckte att vi kunde slagga på en soffkant men erik hade visst andra åsikter. Mig kvittar det, men det är ju aldrig fel att sova på hotell. Woopwoop
Lugn. Det kommer massa positiva nyheter sen. Men intr just nu.
Nu är min kropp mitt uppe i att krascha igen. Det startade för en vecka sen.
Först kom de där känslosvallen som ej är normala. Det som bubblar upp inom mig och jag resonligt kan utreda inte är logiskt för fem öre.
Började tappa hår igen. Psoreasisen i hårbotten gav sig till känna.
I detta stadiet är det fortfarande ignorationsstadium. Man inser inte vad som händer.
Sen kom hjärtklappningen. Efter det började även yrseln hälsa på. Magen kaosar ur totalt. Och i detta stadium börjar man tänka efter. Detta är inte bra. Men jag har säkert ätit/sovit dåligt och stressar mycket.
Sedan kommer tröttheten, och nu har vi nått fram till i måndags. Tröttheten att sova sig igenom alarmet och sova 4h mer än tänkt, för att vara vaken 2-3h och sen bli så trött att man inte kan hålla ögonen öppna. Lägga sig för att ta en powernapp i tjugo minuter som blir 3-4h.
I detta stadium förlitar man sig på slutsatsen i föregående stadium: jag hade ju säkert ätit/sovit dåligt och säkert stressat - så då är det ju inte konstigt att jag nu också har blivit trött.
Så man tillåter sig själv att vila. För att återfå krafterna. Men det blir inte bättre. Det blir sämre. Kroppen fortsätter sina steg i nedbrytanden. Man börjar tappa ord. Man börjar stirra in i väggar. Tankarna börjar fladdra runt i något vakuum oförmågna att nå de andra tankarna som fladdrar runt parallellt.
Och sen krasch bom har alla symptomen bestämt sig för att komma på besök samtidigt. Plus några till. Och det är det här stadiet som man tvingas inse, tvingas acceptera: nu är jag där igen.
Och det är där jag är nu. Nu ät min kropp mitt uppe i att bryta ner sig själv. Mitt immunförsvar har sagt tack och adjö. Yrsel, hjärtklappning, svettningar, ont i halsen, ont överallt, oförmåga att tänka klara tankar, kaosmage, och en jävla trötthet.
Mitt i allt det här undrade jag helt plötsligt om jag var full. Om jag hade druckit några glas vin till frukost i sömnen eller något. För det är precis så det känns: som att vara full.
Ha druckit ett glas för mycket. När man går känns det som att man svävar fram. Men allt går väldigt sakta. Världen är i ofokus för att ibland gunga till, eller när det är som värst, snurra till helt. Man vet exakt vad man vill säga, men det som kommer ut är någonting helt annat. Tankarna flyter omkring och man tänker på precis allting samtidigt vilket i sin tur leder till att man tänker på precis ingenting. Detaljer blir hela världen. Hela världen blir endast detaljer. Och helst av allt känner man att det vore bäst att sova lite nu.
Där. Allt och inget. I upplöselse samtidigt som allting blir ett. Där är jag nu.
Men allt kommer bli bra. Jag är på väg för att åka och ta nästa spruta. Det blev en blixtändring och jag fick tid kl15.
...ser fram emot energin igen
Gastroskopin visade ingenting och vi är tillbaka på ruta 1. Det är så extremt jävla jobbigt, för helt plötsligt börjar jag återigen tänka att jag inbillar mig ALLA mina symptom. Eftersom att de inte hittar vad som är fel NÅGONSTANS. Inte för min mage, B12-bristen, knäskakningarna, ingenting!
Men å andra sidan så har jag ju vissa symptom som inte KAN vara inbillade. Provsvar etc.
Så vad fan är felet på min kropp?
En fröjd varje gång. Blir förvånad varje år. Glatt, så att säga.
"Så att säga". Wth? Kan man säga så? Vart kommer det ifrån? Någon som vet?
..förknippar jag alltid med dig. Inte av någon konstig anledning, utan snarare en helt naturlig anledning; såklart en sen kväll på en lugn buss.
Du och jag, mitt emot varandra. Vad händer nu? Att försöka läsa av den andres kroppspråk. Vart ska du kliva av? Vem kliver av först? Kommer vi kliva av tillsammans? Vad händer med alla dessa andra människor runtomkring oss? De som är i vårt sällskap? För såklart var vi inte ensamma. Även om det kändes som det. I vår egna lilla bubbla, i en undran om nästa steg. Och egentligen var det inte så lugnt. Har man misstolkat något? Finns det ens något att tolka? Allting så mycket mer svårtolkat med andra människor runtomkring.
Och av någon anledning så tänker jag alltid på dig, på oss, och på den där kvällen, kvällen när allt först startade, för oss, när jag åker en lugn buss, en sen kväll.
Och jag undrar hur du har det nu. Vad vårt kapitel betydde för dig. Om du tänker på den sena kvällen på den lugna (som egentligen var allt annat än lugn) bussen, ibland? Jag tänker på dig, och på oss, ibland. Som när jag åker en lugn buss en sen kväll.
Inte så ofta annars, om jag ska vara ärlig. Men vet du vad? Jag är så himlans glad för vårt kapitel tillsammans. Vissa människor i ens liv är bara där en kort (allting är relativt) stund. Det behövs inte mer. Man dyker in i varandras liv för det bättre (svenglish much?), och sen är turen någon annans att få berikas av nya individer. Jag hoppas att du också kan se tillbaka på oss och känna tacksamhet för den tiden. Och jag hoppas du tänker på oss ibland. För det gör jag.
Ytterligare ett ställe på söder att upptäcka. Som jag älskar söder! Klyschigt kanske, men inte mindre sant för det.
Precis sett klart sista avsnittet ever. Fina sex säsonger. De första säsongerna var helt klart bäst. De avgudade jag. Säsong 5 var helt klar den som var sämst och förmodligen den dom gjorde att det inte blev en till hel säsong, tyvärr. Säsong sex fick endast sex avsnitt. Serien fick ett abrupt, men planerat, slut. Slutet var dock inte alls värt en sådan bra serie. En fin tanke bakom det, och han som gjort serien visste hur han ville att den skulle sluta redan från första avsnittet. Men det kändes ihoptryckt och ihophafsat. Förmodligen för att de var tvungna att avsluta serien i början av säsongen.
Och Neil, Neil Caffrey. Bra han är! Visste ni att han som spelar karaktären är homosexuell och gift med en man på 50+. De har två barn tillsammans. (I serien spelar han en snygg heterosexuell man som lyckas få varenda kvinna han vill på fall.)
Jahaaaa. Där sprack min bild om framtida caffrey+alex kids som springer runt och lurar hela världen. Hehehe.
Men jag lyckades se klart en serie i alla fall. Hurra för mig!
Idag har solen skinit. Jag har tagit steg framåt. Jag har skickat in ett CV. Jag har köpt gymkort och använt det för första gången. Jag har lagat rotfruktsgratäng och kassler i ugn. Och jag är supertrött
En sån där bra dag helt enkelt!
Nu när jag ska krypa ner saknar jag dock den där karln i oskarshamn.
Hoppas att aaaaalla sover gott inatt! Pussåkram!
..så kan man väl dra det så långt som att säga att jag hatar när inte it fungerar, och kanske speciellt när jag inte förstår varför det inte fungerar.
:)
...irrig, virrig, stirrig.
Någonting.
Lite lost.
Varken bra eller dåligt.
Känner mycket. Men vet inte vad. Vet inte om det just nu är bra eller dåligt. Känner efter, men står på en vippbräda. Det är inte stabilt. Antingen tippar det åt ena eller det andra hållet. Försöker balansera. Få det stabilt. Men jag undrar om det inte är skönare att låta det tippa åt ett visst håll, oavsett håll, än att stå här ostabilt och inte förstå åt vilket håll det tippar.
Men allt är lite oklart..
Igår bestämde jag mig för att det officiellt (i alex-världen) hade blivit vår och att det var första vårdagen.
Idag fortsätter alltså våren med blå himmel och varma vindar.
Lycka!
Brevbäraren ringer på dörren och berättar att jag har lämnat nycklarna i dörren.
Wth!
