nightmares

Det konstigaste symptomet av dom alla på att det börjar bli dags att ta spruta, är att jag börjar drömma massvis med mardrömmar varje natt. Eller jag minns dom i alla fall.

Men idag är det sprutdags, så då försvinner de förhoppningsvis igen!

allt är upp och ner, eller ner och upp

Grattis till min älskade lillebror idag på din 21-års dag.

Grattis till Eriks käre far idag på hans 69-års dag.

Grattis till mormor och alla andra norskar på er ärade nationaldag.

Så mycket att fira. Men det gör jag inte. Jag är inte på firnings-humör. Jag är på lägga-mig-ner-och-dra-täcket-över-huvudet-och-låtsas-att-allt-är-en-dröm-humör. En sån där mardröm som jag har gott om.

Äter fortfarande epilepsipillren. De första symptomen av trötthet och yrsel har gått över i de senare symptomen irritation och när-som-helst-exploderande-bomb. Tillsammans med någon slags ovälkommen PMS.

Det och att inte veta om man har en framtid med sin pojkvän eller om man är singel eller inte, är en sån kombo som resulterar i att det inte känns som en dag att fira.

Men snart hoppas jag i alla fall att min kropp ska hamna i balans. Snart slutar jag (förhoppningsvis) äta epilepsipillrena (nästa helg), PMSen kommer ha avtagit och den nya levaxin-nivån (struman) har stabiliserat sig, i kombination med att b12-sprutorna börjar ges med rätt intervaller.
Då har jag i alla fall bättre förutsättningar för att må bättre, än vad jag gör nu.

Så, så. Jag vill inte ha något tycka-synd-om. Jag vill bara skriva av mig lite. Försöka få ångesten stagnerad.

-

Idag har jag och Erik varit på IKEA. Ni vet det där bordet som jag skrev om förut som Erik köpte som var aaaassnyggt? Ja, jag var tvungen att köpa ett likadant såklart! :) Men när jag kom hem med mitt bord så var det fabrikatonsfel och en defekt på ovanssidan av bordsskivan (högglans-vitt, onajs). Därav så åkte vi och bytte bordsskivan idag. Jag har inte packat upp den än, men ber till högre makter om att den i alla fall ska vara i perfekt skick så att jag också kan få ett lika snyggt bord.

Jag och Erik har under årens lopp köpt på oss väldigt många likadana saker. I och med att vi aldrig har bott ihop men ändå gillat varandras prylar har det blivit en hel del dubletter. Så vi skulle typ ha dubbelt av allt om vi skulle flytta ihop. Nu verkar det ju tyvärr aldrig bli så. Men i en perfekt värld, så hade jag nog önskat det.

Tackar för övrigt också för den här likgiltighets-bieffekten just nu, då jag annars tror att jag legat i en hög på golvet just nu. Längtar dock ej tills verklighet hinner ikapp.

Nåja, bara för att jag har söndagskvällsförvridenhet deluxe så betyder det inte att ni andra har det. Hoppas att alla ni andra har en supermysig söndagskväll.

Pussåkram!

Det här med sömn vs ingen sömn

Vill inte få tillbaka min ovilja inför att lägga mig på kvällarna (nätterna). Har klarat mig bra utan den de senaste månaderna. Varför återkommer den nu?

Varför så mycket konstiga drömmar?
Varför sömn, men dålig sömn?
Varför resonerar jag att ingen sömn är bättre än sömn fylld av mardrömmar? (inte konstigt egentligen)

Hur länge ska det pågå? Ett år var more than enough, men månaderna fortsätter att ticka på..
Nåja. Nu ska jag upp om ett par knappa timmar så jag antar att remsömnen blir minimal. Passar mig utmärkt.

Tankarna går i slowmotion nu. Snart somnar jag automatiskt. Djupsömn here i come.

Mardrömmar - all night, every night

Sen mer än ett år tillbaka så har jag drömt mardrömmar nästintill varje natt. De få nätter jag inte drömmer mardrömmar, eller inte minns dom, hör till undantagen som bekräftar regeln:
De sovande nätterna för mig innebär numer Mardrömmar.

Inatt drömde jag till exempel att jag var jagad (minns dock inte av vem). Och de flesta vet nog hur obehagligt det att vara jagad i en dröm. På kuppen så var enda vägen ut en tunnel, som brann, och resten av stället jag befann mig på började också brinna mer och mer.
Toppen på allt var att jag började bli förlamad. Började domna i olika kroppsdelar, och ansiktet började hänga lite sådär som man tänker sig att det ska göra på någon som börjar bli mer och mer förlamad. Inser att jag ju är på ett sjukhus (men enda vägen ut var den brinnande tunneln) - och jag behövde träffa en speciell läkare innan jag var helt förlamad.
Så jag sprang runt på sjukhuset i panik och letade våning efter våning efter den där jäkla läkaren. Jag tror jag hade telefonkontakt med lilla mamma då och då också.
Och den där jävla hissen! Som tog mig mellan de olika våningarna. Den var så sjukt jävla obehaglig. Vet inte om det var för att varje gång dörrarna öppnades för att hämta upp några fler passagerare, så var jag rädd för att det skulle vara de som jagade mig - eller om det var för att det tog så oändligt lång tid att åka den, och jag för varje sekund blev mer och mer avdomnad.
I slutet av drömmen (av det jag minns) hade till och med gången blivit märkbart påverkad. Och jag hade fortfarande inte hittat läkaren. Var fortfarande jagad. Och tunneln som var enda vägen ut höll på att rasa ihop av all brand.

Sjuk dröm egentligen.
Befinner mig i en byggnad som jag måste ut ifrån, dels för att den brinner och dels för att jag är jagad. Har begränsad tid på mig att ta mig ut för att enda utgången håller på att försvinna.
Å andra sidan håller jag på att bli förlamad, som jag vet kommer leda till döden så fort det når lungorna, och måste träffa en speciell läkare - som finns inne i byggnaden, sjukhuset.

Tar jag mig inte ut kommer jag med all förmodan att dö. Stannar jag inte kvar kommer jag alldeles säkerligen att dö.

Så jävla sjuk dröm!
Drömtydare? Sömnterapeut? Något? Någon?