Igår blev jag sövd. Genom denna.
Andra gången jag blir sövd i mitt liv. Denna gången var händelsen planerad. Förra gången kom jag in akut.
Minns denna gången lika lite som den första. Vaknade upp sen igår, tittade på klockan och undrade varför jag inte blivit opererad än. Men det hade jag ju blivit märkte jag sen.
Märkligt det där.
Nu är både dag för (min) operation och (farmors) begravning satt. Nu vill jag bara att dagarna ska gå, så att jag kan lägga det här i mitt "hänt"-fack. Ogillar starkt att det klingar starkast på min "to-do".
Men det är bara uthärda. En dag i taget. Eller snarare en timme i taget. Men går i och för sig lättare av att allt tar mycket längre tid nu. Det som förr tog mig 10min kan nu ta flera timmar. Så, en liten bit i taget.
Sen ska jag lyfta ur några tunga stenar ur ryggsäcken, andas in den ljuva vårluften och skutta iväg mot sommaren.
Men just nu får det gå i den takt det går.
