mamma

Jag älskar min mamma!

Om jag blir hälften av en så fantastisk mamma som hon är, så kommer jag vara nöjd.

Jag vet att hon skulle göra allt för mig. Allt.

Den tryggheten är det finaste som finns.

ibland blir jag påmind om hur mkt du fuckat mitt liv

Ibland så dyker det upp tillfällen då jag inser hur jag beter mig på ett sätt, pga hur du behandlade mig. Ett sätt som från mitt håll skapades ur rädsla för att bli ensam; en rädsla du också skapade. Att man inte får vara svag, att inte visa andra sina svagare sidor, sina sämre sidor, att hålla tillbaka delar av den man är. Ett sätt som från ditt håll tvingades fram genom egoism och härskartekniker. Ditt låga självförtroende gick ut över mig och fick mig att ändra mig - för att passa dig.

Fuck vad jag hatar det! Det förstör för mig än.

Jag betvivlar inte någonstans din kärlek till mig. Eller min kärlek till dig.

Det är med sorg jag inser hur pressad jag var med dig. Det är med lycka jag inser allt så att jag kan ta mig längre därifrån idag.


när all kärlek inte räcker till,
allt blir inte bra ba för att man vill

it takes the one to have the other

glöm aldrig

högt och lågt

Känner mig låg. Allt är jobbigt just nu. Vill bara dra täcket över huvudet och åka hem till mamma och gråta lite, typ.

Av ingen anledning.

Eller över allt.

Kontrasterna är så stora här - det var de sist också. Vilket jag gillar. Jag gillar att känna att jag lever. Jag gillar att utmana mig själv. Ogillar hela mellanmjölks-vardagen i Sverige där man går till jobbet och längtar till helgen, utan att stöta på något oväntat.(Misstolka mig rätt mellan raderna: jag älskar Sverige också såklart). Jag vill ha nya upplevelser, kulturkrockar, möten med oväntade människor och ställas inför nya problem som behöver lösas. Jag vill utvecklas. Jag vill känna att jag lever.

Men med att kasta sig ut i okända vatten så tillkommer givetvis även okända problem. Det gör att allting kan kännas jävligt tungt och tankarna om "Vad fan har jag gett mig in på? Vem var jag som trodde att jag skulle klara det här?" tar fart. Då är det inte lika kul längre. Som vanligt. För känns det för lätt, så är det för lätt. Allting löser sig alltid, som jag så ofta slänger ur mig. Och så kommer man ut starkare och med mer erfarenheter på andra sidan. Klyschigt?, jag vet. Men så jävla sant i vilket fall.

Men just när jag är i en sådan här period då jag känner mig låg (inga perioder varar som bekant speciellt länge i alexandra-land), och undrar vad fan jag har gett mig in på - så är allting bara sämst, och det är svårt att tänka på de erfarenheter som väntar. Någonstans så strävar man väl efter trygghet och jämvikt i livet? För mig gäller det bara att hitta balansen av det och att fortfarande känna spänningen och prövningarna. (Sidenote: "prövningarna" - ordet får mig att tänka på religiösa termer - men det är alltså inte något sådant som menas någonsin #ateist)

Så vad är det nu som känns jobbigt? Vad är det som känns som att jag har tagit mig vatten över huvudet?
Allt. Vad gör jag här i Australien? Hur tänkte jag när jag tänkte att det skulle vara så lätt att skaffa ett jobb? Vad gör jag när pengarna tar slut? Vad kommer folk att tänka? Panik och ångest och en gnutta självförakt över att man tror att man är bättre och starkare än vad man är.

Egentligen så är svaret enkelt. Jag älskar Australien - varenda dag här är en dag jag längtat efter. Ja, det är svårt att skaffa ett jobb - men annars får jag väl stanna, njuta och upptäcka, tills pengarna är slut. Sen åka hem igen, och spara ihop mer så att jag kan åka tillbaks igen och njuta lite mer. Och vad kommer folk att tänka? Seriöst!? 1. Sen när har jag någonsin brytt mig om det? och 2. (och det viktigaste) Jag är här. Jag är i Australien igen! Jag har tagit tag i något många kanske bara drömmer om att våga göra. Släppa allt. Leva.

Jag vet allt det där. Innerst inne. Men det känns ändå jävligt tungt när det väl kommer. Det dundrar fram som en tornado och sliter med sig ångest och panik.

Men jag vet att det går över.
Och det hjälper som vanligt att skriva av sig. Skriva ner. Skriva ut. Sortera bland kaoset.

En sån kväll.

-

Seems like another lifetime.

Vem kunde ana hur annorlunda livet skulle se ut efter ett år. Människor som kommer och går. Planer som begravs och planer som görs verklighet av. Sorger som är oundvikliga, misstag man borde dra lärdom av samt lyckor man aldrig kunnat ana.

Så ...det är klart jag undrar, vart är jag om ett år?

grattis på namnsdagen lilla farmor

Jag saknar dig.

Idag har du namnsdag; Anneli. Och jag tänker på dig. Jag gör det lite då och då. Inte alltid, men när jag gör det så gör jag det med så mycket känslor att det räcker och blir över.

Jag minns när du sa till mig en gång över telefonen: "Vi behöver inte höras varje dag, det räcker med ett par gånger per år. Jag vet att du tänker på mig, och jag, ja jag tänker på dig minst en gång varje dag. Det räcker."

Jag vet inte om jag någonsin sett upp så mycket till någon som till dig. Eller om jag någonsin kommer att göra det igen. Du hade ett hjärta som var större än du själv förstod. Du trodde nog att du var grinigare än vad du var. Envis och stark, med en aura av så mycket värme.

Jag undrar vad du hade tyckt om att jag återigen befann mig här på andra sidan jorden. Du hade nog tyckt att jag var lite knäpp. Men modig! Och du hade varit stolt över mig, trots att du kanske inte förstod vad jag nu skulle hit och göra.

När du pratade så lyssnade man. Ja, OM jag lyssnade! Jag satt med trollbundna ögon och öron som om dina ord var min lag. Dina råd, som mer kom ut som förmanelser (för ibland kunde du verka lite hård och bitsk - men jag såg rakt igenom det), var värda mer än guld. Jag älskade att lyssna på dig. Och som du lyssnade på mig. Du lyssnade, och du hörde mer än de ord som sades. Du förstod mig. Det var som att du såg rakt in i mig och det jag kände - även fast du inte alltid höll med. Men du respekterade mig och mina känslor. Och du höll alltid huvudet högt.

Undrar vad du skulle säga om du fått veta allt som hänt sedan sist vi sågs.
Sedan den sista kramen.
Över tre år har gått.
Det är sjukt.
Fattar ej.

Jag är så ledsen över att du inte längre är här. Jag är så ledsen, helt i jävla egoistisk anda - för jag vill ha dig här. Jag vill kunna ringa dig. Jag vill träffa dig. Jag vill krama om dig så jävla hårt. Jag vill ha dina råd. Jag vill att du ska lyssna.

Jag ville att du skulle få träffa mina framtida barn. Du hade varit så stolt.

Jävla fucking äckliga cancer. Jag hatar den.

Du var för ung.
Min älskade lilla farmor.

Det gör ont.

Jag saknar dig.
Grattis på namnsdagen!

no shit sherlock

När läkaren berättar för mig att anledningen till varför den här sprutan gör så ont är för att det är "a really stingy solution".

thank you sweden

Okej, generellt så är Australien väldigt bra när det kommer till lagar och regler, och väldigt likt Sverige (huruvida det är därför jag tycker det är bra låter jag vara oanalyserat här och nu). Vården är till största del gratis, även för oss svenskar, då våra länder har ett utbyte.

Men jag satt precis och tittade på tv i väntrummet hos läkaren (dags för spruta nr2). Det finns en sak som australiensare, om de inte är "covered", själva får betala - dyrt - för; ambulans.

Detta kan en också argumentera för om det är bra eller dåligt. Man kommer säkerligen undan folk som använder ambulansen i "onödan". Men när jag såg detta inslag så insåg jag att det finns ett tillfälle då jag är så jävla glad att ha "gratis" ambulans i Sverige; när det är dags att föda barn.

I tv-inslaget pratade de om hur och när det var dags att ta sig till sjukhuset när ungen väl var på väg. "Ta egen bil om det fungerar. Är det akut och en nödsituation så är ambulans lämplig. Men tänk på att ambulansen kan kosta en väldans massa pengar."

Fyfaan!! Tänk om ungen är på väg, men något håller på att gå fel. Du är på väg att vara med om något av det häftigaste en kan få uppleva, och något som om du är den som föder kommer vara bland det mest smärtsamma du kommer få vara med om under ditt liv - men så inser du att "Shit, vi har inte råd att ringa efter en ambulans".

SÅ TACK SVERIGE FÖR TYP GRATIS AMBULANSER! ❤

pillerovilja och bättre vetande

När man inser att trots sin piller-ovilja så är det läge att ta ett ändå.

Nåja, några dagar fick jag ju må som vanligt i alla fall. Jag ä ente bitter - inte alls.

Förhoppningsvis så kommer detta gå över strax och imorgon är det dags för spruta nummer 2 - i tid för ovanlighetens skull!

Nu, sömn och sova bort allt det här. (Att jag sov 15h till idag, och dessutom powernapade på eftermiddagen, verkar inte ha fått min kropp att vilja sova mindre.)

home sweet home

Så skönt att komma hem igen. Jag älskar att åka till nya ställen - hatar att lämna; inget nytt på den fronten!

Så fantastiska dagar de senaste dagarna. Känner mig som en ny fräsch människa (obs! ej lika med utvilad), med massor av ny motivation och peppiga idéer. Jag tror Byron Bay och sprutan, som numera kickat in till hundra, får delat beröm för det.

Nu tillbaka till hemma. Brisbane alltså. Som just nu är hemma. Sverige är ju också hemma. Det är så najs att ha flera olika hem. Jag älskar hemma. Jag älskar också borta. Men jag tycker inte om att vara borta (från någon/något). Skillnad osv.

Jag har drömt om så många människor på senaste tiden, som jag varken tänkt på eller hört om på flera år. Alla från bekanta till gamla ex, som oväntat hittat sig in i mitt undermedvetna. Funderar på om det kan bero på att jag typ färdades 10 år tillbaka i tiden (nåja, nio i alla fall) när jag kom till Byron.

Älskade Byron. Älskade Australien.

Så bra dagar. Så bra liv.

en sommarkväll på trädgårn

Något av det jag kommer sakna mest med Sverige är så himlans klart den svenska sommaren. De svenska sommarnätterna. De svenska grillkvällarna. Det spontana svenska, som endast infinner sig då sommaren tvingat långkläderna att stanna hemma i byrålådan till fördel för brunbrända ben. Den svenska sommar-soluppgången när man går med skorna i handen för att fötterna ömmar och för att det är alldeles lagom varmt att gå barfota.

Jag kommer sakna den svenska sommaren.

i'll be the loss of your life

if i can't be the love of your life
at least i'll be the loss of your life

åldrande kroppsdelar

Sen när fick mina tår rynkor?