Nej. Nejnejnej. Sjuk. Sjuk när jag som minst av allt vill bli sjuk.
Näsan rinner, jag nyser varannan minut - och istället för att bli bättre verkar jag bara bli sämre. Allt började i torsdags efter att jag följt med David när han tatuerade sig. Fortsatte på natten med att jag vaknade av gråt och sömnprat och världens halsont. Gårdagen spenderade jag helt väck i hela skallen och allt, allting gick väldigt väldigt segt. Låg mest i sängen hela dagen och tittade på molnen varvat med sömn. Igår kväll fick jag dessutom mystiskt magont.
Idag vaknade jag pigg. Men rösten höll inte riktigt och efter lunch började hostningarna, men framför allt nysningarna och ögonen som bara rinner och rinner, ta vid. Tempen har legat på 37.8 grader hela dagen. Vilket inte är så mycket. Men för mig är det mycket. Med en normal temperatur på 36.1 är det en ökning på 1.7 grader i en person som inte får feber. Feber är något som inte brukar existera i min kropp. Flertalet gånger besökt läkare vid sjukare sjukdomar som förvånat tittat på termometern och förklarat att med mina andra symptom borde jag ha hög feber. Men icke. Vet inte riktigt om jag ska se det som något bra eller dåligt. Känns inte riktigt som att immunförsvaret fungerar som det ska då, eller?
Som ni märker så dör jag nu självömkans-döden. Typ: tyck-synd-om-mig-och-visa-det-utan-att-säga-det. Jag vill inte att folk ska berätta för mig att det är synd om mig. Jag vill absolut inte att folk berättar för mig att de tycker synd om mig. Men på något sätt lindrar det ju lite när någon man bryr sig om tycker synd om en. Är det för att det dåliga samvetet, över att man tycker synd om sig själv, mildras lite då? Kanske. Väldigt oklart. Men ja, idag kanske ni inte behöver tycka synd om mig, för jag tycker tillräckligt synd om mig själv ändå (kvoten för alex-ömkan är alltså uppfylld från mig själv idag).
Denna lördag har jag sett fram emot sen ungefär tre veckor tillbaks då vi bestämde att kvällen skulle bjuda på utgång och klubbning. I stället väljer jag att lyssna på mitt smarta jag och därför spendera lördagskvällen hemma. Kasst. Fast smart. Hoppas jag.
Nu hoppas jag alltså att detta skall göra mig friskare. Och inte sjukare. För sen i torsdags så verkar det inte lönat sig att ha tagit det lugnt då nya symptom väljer att ploppa upp titt som tätt. Men jag välkomnar nu alltså friskhetstecken som jag förväntar mig efter denna lördagskväll (!).
Minns inte senast jag skrev ett såhär långt blogginlägg. Minns inte senast jag skrev något som , jag själv tycker, är såhär ointressant. Säger det något om hur kul jag har det? Men jag litar på att ni alla andra har det kul där ute i lördagskvällen. Och tar vara på den! Ha kul åt mig med. Så ska jag sitta här hemma under vårens första helg, en lördagskväll, och fortsätta dö självömkans-döden. Kanske till och med slår på Melodifestivalen - andra chansen, för att öka på misären. Så ni vet er uppgift ikväll: ta vara på kvällen, för att ni kan. För att ni k-a-n.
