känns som känslor&panik har tagit över i mitt liv
känns som ingenting finns kvar av allt jag en gång var
rädd att inte räcka till och bli ensam kvar
men jag lovar att va stark
och jag lovar att va god
jag kan lova hela världen att jag står vid mitt ord
Jag skulle vilja kalla det söndagskvällsförvridenhet. Förutom att det snart är natt. Förutom att det är måndag såklart.
Sängen ser inte lockande ut. Natten som förut var min vän skrämmer mig. Alla olika tankar som slåss om min uppmärksamhet i min stort kaotiska hjärna skrämmer mig. Och det är just det, när natten kommer och sängen är alltför oinbjudande för att ens komma på tanken att närma sig den, det är då de passar på, de där jobbiga tankarna som man i dagsljus kan undvika i motljus (gråa dagar är det svårare).
Det är det som är så jobbigt. För normalt sett så älskar jag att sova. Normalt sett så älskar jag natten och allt den tillför. Normalt sett så är tankarna det bästa jag har och jag förirrar mig gärna i timtal med allt de har att säga mig.
Men nu är inget normalt sett längre. Normalt är ett ord som är långt borta. Upp och ner, pannkaka, kaos och virrigheten är ord som ersätter de sju andra bokstäverna. Jag gillar inte alltid normalt sett, men när de där andra orden motar bort det normala som jag älskar mest av allt, då är det jobbigt. Då känner jag mig vilsen i mig själv. Vem är jag då? Vad gillar jag nu? Vart vänder jag mig för inre ro om inte till den ro natten brukade ge och till de tankar som brukade räta ut frågetecknena?
Jag vet inte. Just nu undviker jag mest. Springer åt andra hållet. Till det som känns minst kaos för stunden.
Därför springer jag nu ifrån tankar och nätter, längtar efter dag, sol och motljus. Förhoppningsvis gryr solen snart.
