det går inte in

Jag förstår inte.

Hur mycket jag än tänker och grubblar och försöker bearbeta. När jag inte undviker kalla fakta utan ser sanningen i vitögat, ställer mig öga mot öga med tankarna som skrämmer livet ur mig. När jag kämpar fast jag inte vill. När jag gör allt detta så..

..så absolut ingenting.

Ingenting jävla alls. Förutom paniken.

Men jag kan inte förstå. Förstå att du är borta. För all framtid. Förstå att när jag ringer ditt telefonnummer som ligger kvar i telefonboken, så är det ingen som kommer svara. Förstå att snart, om inte redan, så kommer de säga att numret är urkopplat. Jag kan inte förstå att du aldrig kommer få se mina barn. Att jag aldrig mer kommer få sitta i din soffa och känna den där outtalade gemenskapen som bara vi, du och jag, hade och förstod.

Du sa det ofta: "Vi behöver inte ringa varenda dag. Vi hörs inte så ofta. Men det gör inget. Det behövs inte. Vi vet vart vi har varandra. Men du ska veta Alexandra, att jag tänker på dig varenda dag."
För det var så det var. Vi visste vart vi hade varandra. Och när vi väl pratade så kändes det som att prata med andra halvan av mig. Det kändes som att vi förstod varandra på ett plan som aldrig någonsin behövdes ljudliggöras för någon. Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer få höra dig säga dom orden.

Jag kommer på mig själv att undra vad jag ska köpa till dig i födelsedagspresent. Du var alltid den svåraste att köpa present till, men alltid den roligaste. Även fast du inte ville ha presenter. Och du var den roligaste att få presenter ifrån. Alltid så träffande, något litet och utan betydelse för andra blev så stort från dig. Alltid mitt i prick. Du var kräfta, precis som jag. Du föddes på den absolut bästa tidpunkten på året. Du försvann ifrån mig på den absolut värsta tidpunkten på året. Jag kan inte förstå att jag inte ska få fira din födelsedag i år. Eller något mer år, alls.

Jag tänker mig att du ska ringa vilken dag som helst, säga att allt bara är ett skämt. Att det bara var ett practical joke utan dess like. Att du såklart inte är död - hur hade det sett ut, död 67år gammal?

Hur du de sista åren innan pension gick och pratade om att snart, snart så var det din tur. Att du snart skulle få lön för mödan. Lön för att du jobbat sen du flyttade hemifrån vid 16-års ålder och jobbat troget varje år sen dess. Du var inte den som klagade över att du hade det dåligt, men oj vad du såg fram emot att bli pensionär. "Då ska jag bara göra ingenting. Jag älskar att göra ingenting! Det är sant - jag gör det!"
2 månader fick du för ditt slit. 2 månader av din pensionstid - dessutom 2 månader av att redan vara sjuk.

För att du hade lunginflammation hade läkarna konstaterat många många månader innan. Antibiotikan hade du fått. Den hjälpte inte, hostan fortsatte och blev värre. Så du fick mer antiobiotika. Och när den inte hjälpte så fick du än lite mer.
Alldeles försent insåg de att du kanske inte alls hade lunginflammation. Men då var det, som redan sagt - alldeles försent.

Jag minns exakt vart jag var och hur jag reagerade när jag fick samtalet från pappa om att fem tumörer hade invaderat din kropp och inte gick att operera. Vasastan. Jag tog mitt pick och pack och vandrade ut på gatorna. Panikslagen. Jag kunde inte förstå då. Jag kan inte förstå nu.

För även fast jag såg dig en sista gång där för åtta dagar sen, död, så kunde jag inte förstå. Du såg så fin ut. Inte alls död. Vilken sekund som helst så skulle du öppna ögonen, sätta dig upp och säga "Äh, se inte så chockad ut. Du tror väl inte på såna dumheter som folk tutar i dig?"

Och det gör jag inte. Jag kan inte. Det går inte. Jag har tvingat mig själv att inte undvika det hemskaste. Jag har låtit paniken komma krypande, jag har känt hur den sakta men säkert trevande har försökt få fäste. Jag har släppt på spärrarna helt, låta den välla in över kropp och själ. Jag har tvingat mig själv att se sanningen i vitögat. Mot allt mitt förnuft. Jag har tvingat mig att möta min värsta rädsla. För att kunna bearbeta, för att kunna förstå. Förstå att du inte längre finns här bland oss. Förstå att jag inte bara kan ta upp telefonen och alldeles strax höra din röst.

Men jag kan inte. Det går inte. Hur mycket jag än försöker så går det inte. Jag kan inte förstå.

Jag förstår inte. Det går inte in. Jag tror inte på det. Jag tror inte på de ord som mina öron snappat upp om dig och trots allt sparat i mitt huvud. Jag tror inte på de minnen mina egna ögon har sparat i mitt huvud av den sista gången jag såg dig.

Älskade lilla farmor.
Jag kan inte förstå.
Det går inte in.

känslor&panik

känns som känslor&panik har tagit över i mitt liv
känns som ingenting finns kvar av allt jag en gång var
rädd att inte räcka till och bli ensam kvar

men jag lovar att va stark
och jag lovar att va god
jag kan lova hela världen att jag står vid mitt ord

Jag skulle vilja kalla det söndagskvällsförvridenhet. Förutom att det snart är natt. Förutom att det är måndag såklart.

Sängen ser inte lockande ut. Natten som förut var min vän skrämmer mig. Alla olika tankar som slåss om min uppmärksamhet i min stort kaotiska hjärna skrämmer mig. Och det är just det, när natten kommer och sängen är alltför oinbjudande för att ens komma på tanken att närma sig den, det är då de passar på, de där jobbiga tankarna som man i dagsljus kan undvika i motljus (gråa dagar är det svårare).

Det är det som är så jobbigt. För normalt sett så älskar jag att sova. Normalt sett så älskar jag natten och allt den tillför. Normalt sett så är tankarna det bästa jag har och jag förirrar mig gärna i timtal med allt de har att säga mig.

Men nu är inget normalt sett längre. Normalt är ett ord som är långt borta. Upp och ner, pannkaka, kaos och virrigheten är ord som ersätter de sju andra bokstäverna. Jag gillar inte alltid normalt sett, men när de där andra orden motar bort det normala som jag älskar mest av allt, då är det jobbigt. Då känner jag mig vilsen i mig själv. Vem är jag då? Vad gillar jag nu? Vart vänder jag mig för inre ro om inte till den ro natten brukade ge och till de tankar som brukade räta ut frågetecknena?

Jag vet inte. Just nu undviker jag mest. Springer åt andra hållet. Till det som känns minst kaos för stunden.

Därför springer jag nu ifrån tankar och nätter, längtar efter dag, sol och motljus. Förhoppningsvis gryr solen snart.

Att vända hjärnan ut och in, för att rannsaka sina tankar

Vet varken in eller ut, fram eller tillbaks.

Skriver så mycket. Allt låter fel. Har inga förhoppningar, inga förväntningar.
Eller nu ljög jag.

Hoppas att det här är ett fel närmre rätt. Ett steg i den långa trappan tillbaka. Ett steg i den långa trappan att inte hamna i fällan farmor nämnde.
Förväntar mig att jag när som helst kommer trilla och slå mig.

Vet inte om jag vill backa eller gå framåt. Jag vet att om jag kommer för högt så kommer jag trilla. Men det är redan försent, för jag har redan klättrat uppåt. Kan inte backa. Det är mer en fråga om när. Försöker minska skaderisken genom att kasta ner några kuddar att landa på.

Impulsivitet krävs för att inte hamna i fällan farmor nämnde.
Men ibland kanske man ska tänka igenom något innan man tar nästa steg.

Det är dumt att klättra högre och försämra balansen, i storm.

Det stormar nu.
Det har inte varit lä på många många månader.

Jag vet varken ut eller in, vill varken fram eller tillbaks.

Kaos i tankarna.