Vissa saker är liksom sköna när de är klara. Men man är ändå glad att man har gjort dom.
Jag tänker ofta på ett väldigt roligt stand up-skämt, som ju såklart inte går att återberätta roligt, och verkligen inte i text. Men det går i alla fall så att "alla som är ute och springer, löpare liksom, säger ju att det är så himla skönt efter att man har sprungit - och försöker liksom dra med en ut att springa. För att man ska känna hur skönt det är - efteråt. Men för oss som inte springer, så är det ju skönt HELA TIDEN!!!!"
Vilket är kul. För att det är sant. Funny cause it's true, osv.'
Men det är också så himlans osant. För jag som tror blint på it takes the one to have the other fattar såklart att det är något speciellt med känslan efter att man har sprungit (och det fattar ju alla andra också såklart, det är ju trots allt ett skämt). Men ändå! Skillnaderna! Så jävla viktigt!
Att ta sig igenom något en egentligen inte vill, för att komma ut på andra sidan och njuta av det andra, mer älskvärda - eller till och med ha uppnått något på vägen. Återigen; så jävla viktigt! Att genomlida vintern så en njuter mer av sommaren. Att sakna en annan människa så en faktiskt uppskattar den när man ses. Att jobba så en njuter mer av att vara ledig. Kontrasterna! Kontrasterna kontrasterna kontrasterna
Jag som är en så töntigt millenienörd som slänger mig med ordspråk hit och dit hela tiden tänker ändå att det finns ett sammanhang mellan Mycket vill ha mer och Man saknar inte det som man har.
För det är ju faktiskt så. Att man vänjer sig vid det man har. Det blir normaliserat och det kan vara svårt att vara tacksam för det i vårt i-landssamhälle där vi mest kan klaga på trivialiteter som för-högt-i-tak-jag-når-inte och tunnelbanan-är-två-minuter-sen. Man saknar inte det som man har, förrän man inte längre har det. Vilket gör att när det har blivit helt normaliserat så är det som att jaget börjar leta efter något annat, i vårt elitistiska samhälle; man kan alltid utvecklas, alltid bli något mer, alltid få något mer. Om man nöjer sig är man egentligen bara lat. Man kan alltid bli något mer, nå lite högre, bli lite mer känd eller tjäna lite mer pengar. Så trots allt rullar det bara på och man är aldrig riktigt nöjd.
Självklart känns allt ovan som självklarheter i vårt samhälle idag. För trots att vi vet att landet ligger så, för alla, för dig, för mig, speciellt den yngre generationen och nu även för våra föräldrars generation, så kan vi liksom inte bara pausa och ta oss ur det. Vissa försöker streta emot, tar bort sociala medier för att inte påverkas på samma sätt, försöker bredda sina cirklar för att inte nås av enbart nischade nyheter. Men vi vet att vi alla är där ändå.
Så, i detta kaos, ligger lösningen för mig i skillnaderna. För man glömmer så lätt. Kontrasterna. Att inte alltid bara leva i en rosa bubbla där man ändå inte lyckas vara nöjd. Jag tycker det är något fint med kontrasterna ändå - det får mig att uppskatta det jag annars skulle tagit förgivet - och börjat leta mig ifrån, till något så kallat högre, bättre, som förmodligen bara existerar i fantasin.
Oj, vilken lång klyschig rant.
Det jag egentligen bara ville säga var att jag är så glad att dessa två veckor är över. Men jag är också glad att jag har gjort dom, och kommit ut på andra sidan.
WELL DONE ME, klapp på axeln
